Vilken dag! Den började redan kvart i fem, när katten Torkel, som har hyst in sig hos grannarna och som alltid vill bli utsläppt vid den tiden, kom och gnällde utanför mitt sovrumsfönster. Jag kan lova er att den katten kan konsten att gnälla! Jag gjorde ett valhänt försök att somna om tills väckarklockan skulle ringa halv sex. Det gick inte! Nåja, tänkte jag, det är skönt att slippa stressa vid frukosten. Men så fort jag klev ur sängen gjorde sig min mage påmint. Och så fortsatte det ända till klockan nio. Vad det än var som utlöste detta lilla anfall av magsjuka, så inte har det med familjens kosthållning att göra. Alla andra var friska som nötkärnor.

En stärkande promenad väckte livsandarna och istället för besök på förskolorna fick det bli konferens per telefon. Jag vill ju inte bli beskyllt för att ha smittat de små liven.

Det var också bra att jag höll mig hemma och nära ett visst ställe.

Bengt-Olof fortsatte sin heroiska gärning inom plattsättarbranschen. Han hatar just detta moment. Han är mera lagt åt snickerihållet. Men det var trots allt hans idé att kakla badrummet. Nåja, jag bistod, så gott det gick, med hjälpande händer och glada tillrop och i kväll gled den absolut sista kakelbiten på plats! Nu tror jag inte det blir något mera kakel i detta hus. Det blev snyggt och det är ju trots allt resultatet som räknas! Nu återstår panel och min ringa insats, nämligen målararbetet. Det är min specialitet. Jag tycker på allvar att det är roligt att måla väggar och tak. Man ser ju resultatet direkt. Synd bara att min axel och min nacke inte tycker om att måla tak. Vi har flera tak som skulle behöva målas vita, om så bara för ljusets skull.

Nog om renoveringsbekymmer och renoveringstankar.

I morgon är det Valborgsmässoafton. Vintern och annat hemskt, som knytt och trolltyg, ska skrämmas på flykt genom stora eldar. Kören ska, som varje år, göra en insats med vårvisor. Synd bara att ingen kan höra dem för allt annat oväsen runtomkring. Någon ska hålla tal och sedan ska Enhörna idrottsförening skjuta upp att hejdundrande fyrverkeri. Även om inte allt klaffar perfekt så är det en mycket trevlig tradition.

Sen blir det 1:a maj. Arbetarnas dag. Jag får väl arbeta då med mitt måleriprojekt. Inte ska jag demonstrera denna dag. Jag kan nog tänka mig att demonstrera men då ska det vara för miljöns skull. Det har jag gjort förr!

På kvällen blir vi bjudna till våra kära grannar (samma som Torkel har flyttat till) och komma i åtnjutande av en argentinsk afton. Även detta är en kär tradition, grannar emellan. Om någon har varit på resa och de andra har sett till hus och hem och blommor och katter, så bjuder familjen på en middag som anknyter till det land de har besökt. Detta som ett tack för hjälpen. Så har vi gjort i 30 års tid. Mycket trevligt!

På söndag ska jag skjutsa dottern och hennes käraste till Skavsta. Hon stannar här och han åker. Det blir inte lätt!

Därefter ska jag uppvakta en väninna på 40-årsdagen. Det ser jag fram emot! En helg går så snabbt förbi och veckorna flyger formligen fram. Tidens tand gnager även på mig. Det gör ont än här, än där och inget annat finns att göra än att inse det faktum att man blir äldre och att man inte kan och orkar samma saker som när man var ung. En insikt som är svår att smälta! Inombords är jag inte äldre än alla andra och det täta umgänget med 18-åringar gör att jag glömmer bort att jag inte är 20 längre. Men å andra sidan, varför skulle jag vilja vara det? Det finns för- och nackdelar med alla åldrar. Det jag saknar i ork och vighet tar jag igen i vishet.

Så går även denna dag till ända och jag kan bara be om att natten blir vilsam och tillräckligt lång, att alla mina nära och mycket kära får sova gott och drömma sött och att vi alla får vakna upp till en ny morgon med nya utmaningar och erfarenheter.

Efter mycket letande på nätet, krångel med internetbetalningen osv blev det till slut klart med 13 flygbiljetter och 13 sängplatser på ett vandrarhem i Barcelona.

Katharinas klass ska åka på den traditionella, avslutande skolresan. Först var det tänkt att de skulle resa till Instanbul, men det blev alldeles för dyrt. Det andra alternativet, Barcelona kostade bara en bråkdel. Tack Ryan air!

Efter en veckas planering,val och beställning av matta, kakel, handfat osv samt "lite" underarbete, kommer nu mattläggaren i morgon bitti för att lägga in en ny våtrumsmatta. Han har aviserat att han kommer halv åtta, men det tror jag först när jag ser det. Jag kan inte förstå varför hantverkare nödvändigtvis ska börja arbeta klockan 7, säga till kunden att de kommer då och sen dyka upp först en timme senare. I bästa fall!

Dessutom har jag svårigheter med det faktum att maken alltid frågar: Vill du ha en kopp kaffe? Naturligtvis säger hantverkaren inte nej. Nästa fråga, till mig: Har du nåt att bjuda på? Det är här mina svårigheter börjar. Jag vill ju inte verka snål, så jag har till och med bakat en kladdkaka. Men, är det min uppgift här i livet att se till, att maken har något att bjuda på? Det resonemanget övergår mitt förstånd. Dessutom misstänker jag att hantverkarna tar betalt per timme och det går åt ganska lång tid, vid köksbordet, att diskutera bilmärken, hockeylag osv. Det kan bli dyrt! Ser med spänning fram emot räkningen.

Kultur. Vad är kultur? Eftersom jag igår kväll valdes in som sekreterare i Wendela Hebbes vänner, och jag anser att det är en kulturell förening, så faller det sig naturligt för mig att reflektera lite över fenomenet kultur.
Ordet kultur kommer från latinet cultura, att odla. Och då avses ursprungligt odling av jorden. Det är kvar med förstavelserna agri och horto. Och i svenskan använder vi begreppet kulturlandskap. Kultur som något gott och nyttigt.
Något som förädlar och som tillför något till vår kroppsliga överlevnad.
Vi använder av någon anledning begrepp som "finkultur" för sådant som är lite mer än ren underhållning. Vi använder begreppet "skräpkultur" för sådant som vi inte riktigt vill erkänna att vi ändå kan tycka är kul.
Vem bestämmer egentligen vad som är kultur och vad som ska klassas som underhållning?
I mitt tycke är all kultur underhållning, något som ger mig en stund av avkoppling, inspiration till något nytt, en varm känsla inombords, en idé om något högre. Listan kan göras lång. Men kulturarbetarna vill mer än så, de vill ibland skrämmas, väcka oss, förmedla även det som inte bara är vackert. Detta är lovvärt och det beror på min dagsform om jag kan ta till mig det. Jag är nog mera typen, som använder kulturen just för att slippa ifrån vardagens hemskheter. En tavla som skrämmer mig kan jag titta på och se, i bästa fall, vad konstnären vill visa oss. Men jag skulle väl aldrig komma på idén att hänga upp den hemma. Musik som skär sig i mina öron, kan vara aldrig så välkomponerad och spelad, jag stänger av den fortare än kvickt. En bok, som inte lyckas att fånga min uppmärksamhet, må vara välskriven och ett litterärt mästerverk. Om jag somnar efter en halv sida så har författaren skrivit den, i mina ögon, helt i onödan. Teater som inte lyfter är bortkastad tid. Nu är det lite klurigt när det gäller teater. Det kan vara en utomordentlig bra pjäs men dåliga skådespelare och tvärtom kan bra skådespelare just lyfta en medioker pjäs.
Kultur ska vara gott, det ska göra gott att uppleva den. Kultur ska ge min själ näring. Sen är det alltid en fråga om tycke och smak. Så må varje människa själv bestämma vad den anser vara kultur och använda sig av den efter eget huvud.

Att det ska vara så svårt!
Att välja handfat och toalettstol kan väl inte vara världens svåraste val! Men den som tror det, tror fel!
Igår gav vi, maken och jag, oss iväg för att titta på nytt handfat med tillhörande kommod, samt en ny toalettstol som passar ihop med avloppsröret även efter att väggen bakom har kaklats. Hela företaget tog tre timmar och vi kom hem med ett förslag till nytt handfat som sedan visade sig inte få plats och det goda rådet att vänta med att bestämma toalettstol, tills vi är klara med allt annat.
Så idag är vi lika kloka som igår. Den som har valet har definitivt också kvalet.

Nyss tittade jag på en norsk sida där de visade en film om hur askmolnet kommer att bre ut sig de närmaste dagarna. Norrmännen kan sin sak! Det såg mycket dramatiskt och skrämmande ut, i svart och rött.
Samtidigt hörs kritiska röster ute i Europa. Flera länder har gjort testflygningar och kommit fram till att det nog inte är så farligt att flyga genom ett askmoln. Låter ju bra för flygbolagens ekonomi. Frågan återstår dock, skulle jag våga att sätta mig på ett sådant plan? Nej, jag tror inte det!
Visserligen har vi beställt biljetter för en resa till Rom i oktober, men för den andra eventuella resan i augusti till Tyskland, kanske en tur med tåg kan locka? Hur det än blir med den saken, så lockar en bilsemester på kontinenten inte längre, i alla fall inte mig. Jag är helt enkelt för gammal för trafikeländet på Autobahn.

Det slås och bankas och bryts sönder och väsnas i vårt hus. Vi ska, efter 31 år, renovera badrummet på övervåningen. Maken hade nog inte räknat med att de hantverkare, som vi ska anlita, skulle vara fullt så snabba. Men inom loppet av några dagar har både rörmokaren och golvläggaren varit här och gjort det de kan göra just nu.
Nu är det makens tur att riva bort allt vi har satt upp för 31 år sedan. Det är inte lite! Sen blir det min tur. Beväpnad med målarpensel och stege ska jag måla taket. Jag är en fena på detta, om jag får säga det själv!
Efter fyra mycket lugna månader (för makens del) mognade planerna för en renovering. Vi tittade på andras badrum, vi var och tittade på matta och kakel och trodde nog att det får ta lite tid. Men i morse ringde de från makens gamla jobb och ville ha hjälp. Så nu får vi renovera under tidspress. Det kanske är bra, det kanske är dåligt. Vem vet. Men ett är säkert, jobbet blir mycket snabbare klart. Det ser vi alla fram emot.

Vårmorgon med dimma och råkall luft. Att ge sig ut i den känns nästan som en uppoffring. Men plikten kallar och när jag sedan kommer ut är det inte så hemskt som jag trodde. På förmiddagen en kort utflykt med äldsta dottern och barnbarnen till får och lammungar. Så fort vi har stigit ur bilen bräker hela fårskocken. Det är sällskapliga djur. Tvåårige Walter är mycket förtjust. Han klappar de små djuren och säger: Såja, lilla gumman! Det ligger lite hö utanför hagen och Walter delar ut det till fåren. Här får du mat, säger han. Det finns ett samförstånd mellan barnet och djuren.
Vid eftermiddagens trädgårdspyssel, i bländande solsken,får jag beröm av Walter. När vi, med förenade krafter, har fyllt en säck med gamla fågelfrön, säger han: Duktig mormor! Jag är stolt.
Som avslutning på vår dag får Walter, efter att ha flirtat med grannfrun, en bukett vitsippor av henne. Han strålar över hela ansiktet när han visar mig den. Försiktigt sniffar han på de späda små blommorna och säger sedan: De doftar! Han fick ta hem buketten!

Jag ska inte kommentera varken pedofilskandaler eller familjedrama med dödlig utgång eller hot mot Bjästaskolan eller störtade flygplan med presidenter ombord eller annat elände. Vi matas dagligen med mer elände än vi egentligen mäktar med. Nej, den lilla notis som fångade min uppmärksamhet och som jag roas av idag är: "Mejeri stäms av grek som blev turk på bild."
En grek, som ser ut som en turk, har hamnat (sedan länge) på yoghurtförpackningen för turkisk yoghurt. På burken med grekisk yoghurt finns, såvitt jag minns rätt, en söt liten gumma med svart sjalett. Undrar vad hon har för nationalitet. Nu skulle man ju kunna tänka sig att det inte spelar någon större roll, turk eller grek. Men där tar vi fel! Rätt ska vara rätt! Mannen ifråga känner sig tydligen kränkt i sin nationalstolthet och har stämt Jönköpingsmejeriet. Han begär 50 miljoner kronor i ersättning! Folk kan ju få fel uppfattning om honom, säger han!
Min lilla undran är nu om inte någon snäll person kan ta kort på mig, klistra bilden på vilken typ av yoghurt som helst och skriva att jag är t.ex. ryss. Jag vore oändligt tacksam för detta!