Här sitter jag och väntar, väntar på ljuset. Det tycks aldrig bli ljust! Gryningen dröjer sig kvar, trots att klockan är halv nio och väderprognosen spår solsken idag. Oh, vad jag saknar ljuset. Vintrarna blir mer och mer ett enda långt mörker. Det tär på mina krafter! Jag kan stå ut med kyla. Den kan jag skydda mig mot med tillräckligt mycket och varma kläder. Men mörkret? Inomhus har vi tänt alla adventsljus och det skänker lite tröst. Men utomhus är det hopplöst mörkt och grått.

Annars är jag en stor vän av gryningen och skymningen. Gränstiderna. Tove Jansson har skrivit mycket klokt just om gränserna: "Skymningen är gränsen mellan dag och natt, och stranden är gränsen mellan hav och land. Gränsen är förväntan: När bägge är förälskade och ingenting är sagt. Gränsen är att vara på väg. Det är vägen som är viktig."

Att kura skymning eller att vänta i gryningen är lite som att befinna sig i ett ingenmansland eller att vara i ett tyngdlöst tillstånd. Vi kan se åt bägge hållen och veta vad som finns där men vi behöver bara vara i gränslandet, utan krav. Vi vet vad vi har lämnat bakom oss och vi vet vad vi har framför oss. Men här och nu ÄR vi bara. Just detta kravlösa varande skänker oss kraft. Det är i det tillståndet som de goda och kreativa tankarna föds.
Och när jag nu har författat så kloka tankar så gör det ingenting längre att ljuset dröjer ett tag till. Jag behöver goda tankar, jag som alla andra.

Vilken vecka det har varit! Fyllt av jobb, skjutsningar hit och dit, tidiga morgnar och sena kvällar. Det har varit intensivt och jobbigt men samtidigt roligt och givande. Nu är det lugnt. Advent, en tid av förberedelse och förväntan. En tid att njuta av alla ljusen, dofterna och smakerna.

Körens framträdande idag, i högmässan, var så där lagom högtidligt och vackert. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan, "det är så konstigt med mig", men några av de vanliga adventspsalmerna hör till för att jag ska komma i rätt stämning. Och sen finns det några som går under huden på mig. "Dotter Sion" är en sådan. Det blir helt enkelt inte advent om jag inte får höra den. Jag blir inte lika tårögd av den som jag blir av "Stilla natt" men ändå, den ger mig en förnimmelse av barndomens oförstörda värld. Jag behöver sånt ibland som motvikt mot allt elände som finns runt omkring oss.

På eftermiddagen åkte yngsta dottern och jag på vår traditionella "adventsspaning". Vi åker runt och tittar hur människor har hängt upp sina utomhusbelysningar. Det finns såna och såna, kan jag meddela. En del att förfasas över, en del att skratta åt och en del att tycka om. Vi har en absolut favorit, ett hus i Turinge. Inte för att vi skulle vilja ha det så hemma hos oss, men varje år blir det bara mer och mer ljusslingor och ljusfigurer. I början tyckte vi det var smaklöst, sedan tyckte vi det var skrattretande, nu tycker vi att det har gått så långt att man bara måste ha sett det! Det hör liksom till. Jag vet, vi har rätt enkla nöjen, men det bjuder vi på!

Vilken dag!
Jag vaknade vid halvåttatiden och såg direkt att det skulle bli en vacker dag. Jag hör till den minoritet bland människorna som aldrig drar ner en rullgardin. När jag vaknar vill jag se om det är ljust eller mörkt ute, bra eller dåligt väder. Efter frukosten och korsordet upplevde jag SOLUPPGÅNGEN. Vad jag har längtat! Idag kom den. Av bara farten författade jag en haikudikt om det. Bra saker måste dokumenteras!

Eftersom äldsta dottern tydligen delade min känsla och också längtade ut i ljuset så planerade vi för en dag i solen. "Svampmannen" och hunden gav sig iväg ut i skogen. De är räds minsann varken viltsvin eller lömska jägare. Själv tillbringade jag ett par timmar tillsammans med barn och barnbarn i trädgården. När det blev lunchdags tyckte svärsonen att det skulle smaka gott med grillad korv. Visst, jag kunde se poängen. 10 plus, strålande sol, glada barn, trevliga släktingar. Ja, varför inte. Vi hör till de slarviga familjerna som inte ställer in grillen när man skruvar tillbaka tiden. Den står på altanen året om. Så det var då definitivt inget omak att plocka fram den, tända och sedan grilla korv och ÄTA UTE. Det ni, 21 november! Snart är det jul. Vi kanske ska planera för beachparty då.

Svampmannen och hunden återvände med två liter finfina, gula kantareller. Så i morgon blir det fläskfilé under ett täcke av gräddstuvade kantareller i ugn. Har dock inte bestämt vad som ska bli tillbehör.

Sådana lördagar önskar jag mig, och alla andra människor, många av. Även om klimatändringen är ett faktum och jag normalt gör så gott jag kan för att motverka den, så kan jag bara glädjas och njuta i fulla drag av sådana dagar.

I morgon är jag bjuden på tapasbrunch som går under namnet "vägra vinter". Låter både gott och lagom uppkäftigt. Men jag får nog stanna hemma denna gång. Jag är så ädel och lämnar platsen åt yngsta dottern. Vi fick visserligen en inbjudan båda två, men vem vill gå på något sådant med sin mamma. Så det blir en lugn förmiddag hemma för min del.

När jag började bloggandet lovade jag mig själv att aldrig "hänga ut" en enskild person. Men idag måste jag göra ett undantag från den regeln. Personen i fråga är en offentlig person och det beteende jag ska kritisera skedde offentligt. Så hon får skylla sig själv. Inte för att jag tror att hon någonsin kommer att läsa detta, men i alla fall.

Igår disputerade vännen AnnaLena med sin avhandling "Sätt att räkna tiden", en analys av åldrande och minne i Sigrid Combüchens trilogi Värme, Korta och långa kapitel och En simtur i sundet. Opponent var Merete Mazzarella.

För ett par veckor sedan var jag och lyssnade till just Merete Mazzarella när hon berättade om sitt författarskap. Jag upplevde henne då som inspirerande och rolig. Nästan lite ödmjuk i sin framtoning.
Igår framträdde en helt annan människa. Merete Mazzarella inledde disputationen genom att tala om att man, minsann, i Finland har disputationer på minst sex timmar och att hon ansåg att de fjuttiga två timmar som var avsatta här, inte var tillräckliga. Med andra ord, i Finland vet man att grilla sina doktorander och i Sverige släpper man igenom folk alldeles för lätt. Det är möjligt att det förhåller sig på detta vís, det vet jag inget om. Men denna åsiktsyttring hörde då verkligen inte hemma just där och just då. Därefter konstaterades att det bara fanns en mikrofon. Man ringde efter vaktmästaren och det kom en ung kille, som artigt frågade vad det var för problem med mikrofonen. AnnaLena upplyste honom om att det bara fanns en mikrofon. Varpå Merete Mazzarella, mycket spydigt kläckte ur sig: Vi är ju faktiskt två personer här, som du kanske kan se. Killen gick och återkom aldrig. (Heja vaktmästarn!)
Sedan började själva disputationen. Detta var den mest elaka tillställningen jag har varit på! Merete Mazzarella rackade ner på allt och när AnnaLena, mycket tappert, försökte att försvara sig och sin avhandling, blev hon gång på gång avbruten av opponenten. På ett mycket ohyfsat sätt. När hela disputationen nästan var över och stämningen i hörsalen blev mer och mer fientlig (mot opponenten) så gick Merete Mazzarella till direkta personangrepp. Först mot AnnaLena med: du som litteraturvetare borde verkligen kunna skriva bättre och vara mera noga med ditt språk och sedan mot handledarna och i förlängningen hela Linköpings universitet som handledare borde ni ha sett felaktigheterna och inte släppt igenom det här.
Därefter tågade hon ut och försvann, som tur är. Jag tror att jag kan tala för samtliga närvarande när jag säger att alla drog en lättnadens suck när Merete Mazzarella försvann. Betygsnämnden sammaträdde i en timme och kom sedan med beskedet att de enhälligt hade godkänt AnnaLena Hållners doktorsavhandling. Grattis AnnaLena!

Tillbaka till dagens hatobjekt nummer ett.
Hon är professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. I sitt författarframträdande nämnde hon att många finlandssvenskar känner sig i underläge gentemot rikssvenskar. Det är mycket möjligt att det förhåller sig på detta vis. men att ta ut sin frustration över detta på en enskild doktorand i en disputation är oförlåtligt. Den arrogans hon uppvisade är oförlåtlig. Den brist på vett och etikett som hon visade upp är oförlåtlig. Den elakhet med vilken hon försökte att tillintetgöra en enskild människa är oförlåtlig. Den dödssynd hon begick, nämligen högmodets svåra synd, är oförlåtlig.
Hon må vara en högtutbildad akademiker i sitt ämne och hon må ha gjort karriär flera gånger om, men det bestående intrycket av henne igår är: en bitter, småsint, ohyfsad, elak satkärring! Ett är säkert, jag hör då definitivt inte längre till hennes läsekrets.

I natt vaknade jag plötsligt av att minnet av en händelse i Budapest dök upp i mitt huvud.
Vi hade varit på besök på Skanzen, Ungerns motsvarighet till, ja just det, Skansen. Klockan var fyra på eftermiddagen. Vi hade åkt pendeltåg och klev nu på spårvagnen för att åka tre stationer. Vagnen var överfull så det fanns inga sittplatser kvar. Tillsammans med oss trängdes en skolklass och deras lärare. Ungdomarna, mest pojkar, såg ut att vara i 15 - 16-årsåldern. Nästan omedelbart, och utan uppmaning från läraren, reste sig en av pojkarna och erbjöd mig sin plats. Av pur förvåning sjönk jag ner på den erbjudna platsen, log mitt allra soligaste leende, tackade översvallande och berömde den unge gentlemannen för hans artighet. Den stackars gossen blev alldeles röd i ansiktet av så mycket beröm, men han såg samtidigt också ganska stolt ut.

Efter en stunds funderingar mitt i natten kom jag fram till två saker, den första är att jag antagligen såg så trött och gammal ut att han inte kunde låta bli att vara artig. Nästa gång någon erbjuder mig pensionärsrabatt tackar jag ja!

Och den andra, och den tanken tror jag stämmer bäst, är att ungerska ungdomar har fått en bättre uppfostran än svenska.
I en mycket avlägsen tidsålder, då jag var ungdom, hörde det till självklarheterna att man reste sig upp och erbjöd äldre sin plats. Det är en sak som jag aldrig har upplevt under mina 42 år i Sverige. Nu har jag ju inte varit "äldre" i 42 år. Men inte ens när jag som höggravid mamma med två små barn gick på bussen i Karlstad var det någon som reste på sig. Inte de unga och inte de lite äldre.
Uppfostran är ju inte vad du säger till dina barn, utan vad du själv gör. Det goda exemplet bildar skola. Så är det bara. Därför, alla vuxna som ännu orkar stå på bussar och i tunnelbanor, res på er när det kommer någon som ser ut att behöva vila en stund.

Barnbarn.
Bara ordet får mitt hjärta att hoppa högt av glädje. Jag älskar barnbarn. Särskilt mina förstås.

Någon har kläckt uttrycket att barnbarn är livets efterrätt. Jag tycker inte om det uttrycket. Inte för att jag inte tycker om efterrätter eller mina barnbarn. Men på en middag följs efterrätten endast av kaffet och sedan är det slut. Det är det jag inte gillar. Nej, mina barnbarn är mer än en efterrätt, de är enbart glädje, ett hopp inför framtiden, en bekräftelse på att man har lyckats rätt bra med de egna barnen, när de nu kan frambringa sådana underverk.

Sen är det väldigt skönt med barnbarn. Man behöver bara ta hand om den trevliga och mysiga delen av samvaron med barn. Uppfostran, blöjbyten och ilskna utbrott får föräldrarna ta hand om. Jag behöver inte ta ansvar för det. Jag behöver inte ens skämmas om något av dem skulle uppföra sig illa. Visst jag kan säga till och jag kan också byta blöjor eller trösta en arg och ledsen tvååring, men jag behöver inte, om jag inte vill. Jag kan få vara åskådare och tänka: "Ja, ja, nu får de igen för gammal ost!" För även om föräldrar i vissa lägen tror att just deras barn är besvärligare än andras, så kan jag härmed intyga att så inte är fallet. Jag har upplevt allting förut och det många gånger.

Så numera kan jag lugnt luta mig tillbaka i vetskap om att allt ordnar sig till slut till det bästa.

Eftersom yngsta dottern arbetar med sitt treårsprojekt och har valt att fotgrafera de sju dödssynderna, följer vi serien med samma namn på TV4 fakta. När man tittar på programmen är det lätt att förstå varför vissa företeelser i den mänskliga naturen har klassats som just dödssynder. Jag ser nu med spänning fram emot dotterns tolkningar av detta.

Annars vaknade jag till solsken. Vilken skillnad. Dagen har gått så lätt, trots att solen försvann rätt snabbt.
I DN skrev rosorna guru, Lars Åke Gustavsson, om hur man ska förbereda sina rosenrabatter inför vintern. Oj, oj, oj tänkte jag. Det är en massa jobb som jag inte har räknat med! Som tur var avslutades artikeln med meningen att Lars Åke själv inte gör någonting med sina rosor, han har nämligen "bara" gammaldags rosor. Så även jag! Där föll en sten från mitt hjärta. Men vid tillfälle, och det rätt snart, ska jag nog gå ut och binda upp dem lite bättre så att inte snön skadar min djungel.

Ibland förundras jag över hur olika vi människor kan reagera på samma sak.
När jag idag var på besök i skolan, tittade solen fram ungefär 2 minuter. Jag var på väg i korridoren, tillsammans med en lärare och utbröt spontant: "Solen, vad underbart! Synd att vi måste vara inomhus just nu. För när vi är klara här har den säkert försvunnit igen."
Den kvinnliga läraren kontrade med: "Nej, det är tur att vi är här just nu och inte hemma. På så vis slipper vi se alla dammråttor!"
Ja, på detta sätt fick vi båda två glädjas över att solen äntligen visade att den fanns kvar bakom allt det gråa och ruggiga.

Eftermiddagens skogspromenad försiggick i mörker. Det är lite svårt att passa in Bessies obligatoriska två promenader under den ljusa delen av dygnet. B-O har kapat åt sig förmiddagspromenaden och eftersom han är morgontrött kommer de sällan iväg förrän vid tiotiden. Om man då går rundor på två - tre timmar så är det lite för tidigt att gå ut redan vid tretiden. Bessie har ingenting emot det, men ändå. Nej, jag får nog skaffa en pannlampa, även om man ser ut som ett fån med den. Undrar bara om en pannlampa kan skrämma viltsvin?
Jag har nämligen ingen längtan efter att möta dem öga mot öga.

Ljusfest på W.´s förskola. En ljus fest! Omtänksamma "fröknar" som hade pysslat lyktor med alla barnen, ställt i ordning en liten scen där de uppförde en enkel dockteater som handlade om ämnet ljus. Att finna ljuset och att sprida det till andra. Mycket bra, det fanns djup i den sagan! De små (och i mina ögon pyttesmå) barnen satt som förtrollade och levde sig in i föreställningen. Sen fick varje barn sin lykta och tågade tillsammans med sina syskon och föräldrar runt den lilla parken och uppför berget till Observatorielunden. Mycket stämningsfullt. Sången var det lite skralt med. Det var personalen, två unga flickor med mycket vackra röster, en pappa och jag som kunde sjunga med i sångerna. Har man inte gått på Waldorfförskola eller kommer från Tyskland så kan man helt enkelt inte de tillhörande sångerna. Uppe på berget väntade en brasa och varm saft och kex. En ljus, trivsam och värmande fest trots den isande nordanvinden.

Det är liv och rörelse i trädgården igen. Småfåglarna har hittat tillbaka till matbordet. Än så länge är det inte så många arter som kommer, men bara att få se de små liven gör att jag kan förlika mig med mörkret och kylan.

Igår upplevde jag kontrasternas dag. Jag hade fått en inbjudan till brunch. Eftersom jag aldrig hade varit på brunch i hela mitt liv, gick jag dit. Jag var ensam i min generation. Annars var många unga, trevliga människor i 20-30årsåldern. Det var mycket intressant och maten var supergod. Jag tror jag ska bjuda på brunch i stället för middag i fortsättningen, när familjen ska fira något högtidligt. Det blir lättsammare och alla kan vara med.

Efteråt (jag lämnade stället i förtid) gick jag på konstutställning på konsthallen. Fia Kvissberg har tjatat länge nog, när vi har träffat henne på hundpromenad i skogen, om att vi ska gå och titta på utställningen. Där var jag helt ensam! Jag hade god tid att verkligen ta in samtliga konstverk. Några tyckte jag mycket om, några tyckta jag var helt OK, några var så där. Ingen var dålig! Jag undrar hur många besökare konsthallen egentligen har. Varje gång jag är där, är jag ensam. Det gör mig visserligen ingenting, men man önskar ju att fler ska få upptäcka glädjen i att få uppleva konst.

Sedan var det dags att ta sig till Hebbevillan där Merete Mazzarella skulle prata om sitt författarskap. Om jag var mer än överårig på brunchen så var jag nästintill minderårig på Hebbevillan. Varför är det BARA PENSIONÄRER som är intresserade av kultur? Merete Mazzarella var både rolig, inspirerande och lättsam att lyssna till. Hon uppmanade alla att skriva ner sina livsberättelser. Jag ska börja med det så fort jag är färdig med mina svärföräldrars berättelser. Och till det måste jag hälsa på och intervjua dem. Det får nog bli rätt snart!

Idag träffade jag årskurs sex för ett första samtal om julspelet. När jag kom förvarnade "fröken" mig om att det kanske skulle komma in någon och avbryta mig för att berätta något. Det var väl helt Ok för mig, men jag förstod egentligen inte riktigt vad hon menade.
Mycket riktigt mitt i mitt lilla anförande knackade det på dörren och in kom en ung kvinna, presenterade sig med sitt namn och sin profession: Sagoberättare. Sen började hon direkt att mycket skickligt och fängslande berätta sagan om Hårgalåten. Barnen satt knäpptysta och lyssnade med mycket inlevelse (kunde man se på ansiktsuttrycken). När berätterskan var färdig försvann hon lika snabbt som hon kom. Jag blev alldeles tagen. Vilket fantastiskt jobb hon har! Och alla dessa barn som sägs ha så svårt för att lyssna och som nu satt helt uppslukade av hennes saga. Oh, vad synd att man inte är 40 år yngre. Jag vet precis vad jag skulle satsa på för att förtjäna mitt uppehälle. Jag skulle gå omkring i olika skolor och förskolor och berätta sagor för barnen. Vilket drömyrke!

Idag är det ödesdiger dag i Tysklands historia.
9 november 1938, en mörk och hemsk dag i historien. En dag då ondskan segrade och nazisterna genomförde den beryktade Kristallnatten. Ibland försöker en del människor framlägga det som om det som skedde kom som en överraskning. Men det tror inte jag. Kristallnatten var visserligen startskottet för de riktigt hemska förföljelserna av judar, men trakasserier hade förkommit ett bra tag.
9 november 1989 en glädjens och lyckans dag i historien. Visserligen beror det på vilken politisk inställning man har, men jag tror nog att den dagen gladdes de allra flesta människor i både öst och väst. Muren föll. Inte bara ett folk utan familjer hade varit åtskilda från varandra. En stat hade stängt in sina medborgare och med terror hållit dem i schack. Även här sägs det att händelsen kom som en överraskning, men även här hade det varit på gång en längre tid. Missnöjet växte i DDR. Medborgaraktioner och demonstrationer genomfördes. Jag var inte den enda som följde nyhetsrapporterna med bävan. Hur länge skulle det gå väl? Hur länge skulle det dröja förrän de styrande i DDR skulle ge igen med Stasi i spetsen. Jag ringde många oroliga samtal till min far. Jag trodde att nyrhetskanalerna i västra Tyskland hade mer information att ge. Och så kom då beskedet på kvällen 9 november. De har öppnat muren. Folk får gå över gränsen. Jubel, glädje, feststämning. Det var för bra för att vara sant! Även jag grät. En mörk del av min egen historia hade fått ett lyckligt slut.
I kväll, 20 år efter murens fall, ska jag tillbringa min tid framför TV´n och bara titta på de tyska kanalerna. Och vem vet, kanske någon vill skåla med mig för att fira. Om inte annat för att hedra de män och kvinnor som oförskräckta kämpade för demokratin. Allt är inte bra i den del av Tyskland som var DDR, men människor har fått frihet att säga vad de tycker, de har fått frihet att resa vart de vill, de har fått frihet att rösta på vilket parti de vill. Denna frihet måste vi alltid framhålla som något grundläggande och ytterst värdefullt och framför allt måste vi värna om den friheten. Mörkermännen ur olika extrema riktningar gör sig starka vart vi än ser. Ingen av dem får segra en gång till!

En ung mamma som jag känner berättade att personalen på hennes dotters förskola hade slutat att läsa sagor för barnen. Anledningen var att barnen inte orkade sitta stilla så länge och koncentrera sig. När jag hörde detta blev jag alldeles förskräckt.

Kan man verkligen sluta att läsa sagor? Vad är det som är fel i vår värld om utbildad förskolepersonal ger upp? Har barnen idag verkligen mindre tålamod än för 20 år sen? Eller är det helt enkelt så att förskolelärarna är utarbetade och frustrerade och därför inte orkar?
Vad händer med oss och med barnen när de blir vuxna, om vi tar ifrån dem möjligheten att fantisera och fabulera?
Sagor är ju inte bara underhållning, de tillför något, om inte annat en tröst när det goda segrar över det onda. I sågornas värld finns inga gränser för vad man kan åstadkomma, något som måste kännas som en tillfredsställelse för ett modernt barn som omges av så många begränsande regler och som så sällan får bestämma själv över sin dag och sin lek.

Frågor som jag inte får svar på. Frågor som oroar.

Vi måste värna om barnen och deras rätt till goda sagor.

En gråkulen och blöt dag är till ända. Det till och med snöade en stund. Men ingenting som låg kvar. Det var bara kallt och blött.
Idag träffade jag sista gruppen sexåringar för att prata om döden och himmelriket. De hade många fina tankar, helt oförstörda av vuxnas tillrättalägganden. I alla fall vad jag kunde uppfatta det som. Hela den årskullen är hur mysig som helst.
Jag undrar ofta över vad det är som gör att vissa årskullar blir odrägliga redan i förskoleåldern och andra förblir mysiga ända upp i tonåren.
Naturligtvis har det med starka ledarfigurer i grupperna att göra. Ibland är det de goda som är starka och ibland de mindre goda. Men det är något mer än så. Och det är nog mer invecklad än så också.
Nästa vecka börjar förberedelserna inför skolans julspel. Det ryktas att ingen vill spela Maria. Men hittills har det alltid gått att hitta någon som törs. Jag förstår inte varför det skulle vara så pinsamt att spela just den rollen. Förmodligen tycker de att det är jobbigt att spela gravid. En jobbig ålder det där! Själv skulle jag ha svårast för rollen som ängel. Detta för att jag är så föga änglalik.

Ofta kommer det reklammeddelanden på min mail. Det ena dummare än det andra.
Ibland direkt förolämpande, som erbjudanden om viktminskningstips, antirynkkrämserbjudanden (långt ord det där!), trosor för damer över en viss ålder osv.
Jag undrar så hur de väljer ut sina offer. Jag trycker alltid förnärmat bort dem utan att läsa dem.
Men sen kommer det reklam som jag inte kan låta bli att kolla upp. Texterna brukar vara rätt underhållande. Dagens guldkorn står Libris och tradera för.

Libris vill att vi ska köpa fler Biblar. För att locka oss har de författat följande mening: "Libris har attraktiva, snygga och väldigt användbara Biblar." Whow! Jag kan knappt bärga mig. Äntligen något nytt på Bibelfronten! Jag som har gått omkring i alla år och inbillat mig att det är innehållet som räknas! OK snygg kan jag förstå, det handlar om layout och tilltalande pärmar. Attraktiv, nja. Betyder inte det tilldragande? Jag ska alltså lockas till att läsa Bibeln genom en tilldragande utsida. Vad händer om jag inte gillar insidan? Kan jag reklamera? Bäst är ändå väldigt användbar! Till vad? Jag är ju gammal och mossig och vet bara ett sätt att använda en Bibel på. Men vem vet, Libris har kanske fler förslag?

Mest förföriskt var traderas reklam för Bert´s (sch)lagerrensning. Där var jag bara tvungen att se efter! Jo, har man sett! Om jag sköter mina kort väl (bjuder rätt pris) så kan jag bli ägare till Bert´s singel "Huppa Hulle"! Undrar vad den kan vara värd.

Allhelgonahelgen är över.

Yngsta dottern och jag serverade kaffe och kaka i Överenhörna kyrka hela lördag eftermiddag. Ett fantastiskt sätt att få komma människor inpå livet. Människor som man annars inte skulle prata med.

Det som jag tycker är extra fantastiskt är att yngsta dottern uppskattar dessa timmar lika mycket som jag. Hon har en naturlig fallenhet för att både prata med människor i olika åldrar, men även en unik förmåga att lyssna till deras berättelser. Och jag kunde ännu en gång konstatera att de som kom uppskattade att hon, som ung flicka, ville vara där för att ta emot dem och hålla dem sällskap en stund.

Idag kom en grupp sexåringar på besök i kyrkan för att prata just om döden och det som de tror händer efter den. De var allvarsamma och kom med många kloka funderingar. Som avslutning tände vi var sitt ljus och sedan fick de sitta stilla och tänka egna tankar till lugn musik. De klarade, hör och häpna, fem hela minuter utan minsta pip. Fröken var alldeles tårögd efteråt. Barn är underbara!

Jag är hemma igen efter en vecka i Budapest. Staden är minst sagt imposant! Vart man än tittade eller gick eller tog tåg, tunnelbana eller spårvagn, fanns det hur många intressanta byggnader som helst, kyrkor, synagogor, muséer, avenyer med storslagna villor, parker, slott, broar, saluhall, parlamentsbyggnad, statyer, kvarter efter kvarter med pampiga hus osv.

Vi lämnade hotellet vid 9-tiden och turistade fram till klockan 16, tog igen oss en liten stund och gav oss sedan iväg igen för fler upplevelser. Detta under en veckas tid och ändå har vi inte hunnit med att se allt. Jag kan med gott samvete intyga att Budapest är en resa värd. Det enda är att man blir lite slut i rutan, särskilt om man är "lantis" som vi och dessutom över 20.

Vädret var växlande, även om det var 10 grader varmare än här. Vi både frös och svettades. Vi huttrade inomhus på ett Café och satt utomhus och lunch. Man kan nog säga att vädret var perfekt för att turista i en storstad.

Maten var det si och så med. Som alltid, vid ett besök i en turistort, bör man undvika turiststråken om man vill äta gott. Men i Budapest fanns det inget annat än turiststråk. Så vi åt riktigt dålig mat till högt pris och riktigt bra mat till lägre pris. Men den kulinariska behållningen blev ett besök på restaurangen Babel. Det absolut dyraste vi har varit på! Men vilken mat! Vännen Magda tipsade om stället och beskrev det i superlativ, så vi var ju tvungna att testa. Det finns bara ett uttryck som sammanfattar det hela: HIMMELSKT!

Nu har vardagen oss åter med falukorv och potatismos, blåsväder och kyla. Det är bara att gilla läget och tända en brasa.