Skogens guld! Trots torkan som har rått under nästan hela juli månad har "svampmannen" (läs Bengt-Olof) försett oss med dagliga leveranser av kantareller. Vi har stekt dem i smör och stuvat dem med grädde. Vi har gjort soppa på dem och drygat ut grytor och gratänger med dem. Vi har fyllt paprikor och smördegspiroger med dem. Vi har skänkt våra barn och våra kära grannar en del av dem och jag har börjat att frysa in dem. Det tycks som om svampsäsongen har kommit igång, på riktigt, först nu, men jag har uttömt hela min samling av svamprecept redan. Jag efterlyser härmed tips och idéer om vad mer jag kan göra med alla kantareller som "svampmannen" kommer hem med. Sätt igång och skriv, vem vet kanske vi kan dela med oss av skogens guld, som tack för hjälpen!

Om en dryg vecka är jag bjuden på skolstart i Tyskland. Mitt lilla gudbarn ska börja skolan! Ett tillfälle till fest.

Tänk, att traditioner kan vara så olika i länder som ändå ligger rätt nära varandra. Skolstart har alltid varit festlig i Tyskland. Jag kommer ihåg min egen som om det hade varit igår och ändå ligger den 55 år tillbaka i tiden! Skolstruten jag fick var nästan lika lång som jag och den var fylld med alla tänkbara saker som ett skolbarn kan tänkas behöva, samt en hel del godsaker som skulle ge skolan en viss sötma. Hemma väntade fest med släkt och faddrar. Middag och tårta och någon obeskrivlig, giftigt grön, läskedryck som bara bjöds vid speciella tillfällen.

Däremot firas inte skolavslutningar på något särskilt festligt sätt. Inte ens studenten firas överdrivet stort. En stilla familjemiddag på restaurang, några uppskattande ord av mor och far, men mer än så är det inte. Så helt annorlunda mot här!

Nu ska alltså Clara börja ett nytt liv, bli skolbarn. Jag blir alltid vemodig vid sådana övergångar i livet. Yngsta dotterns studentexamen för några veckor sedan, barnbarnets "förvandling" från blöjbarn till rätt så stor pojke, äldsta barnbarnets inträde i gymnasievärlden, vänner som firar tioårig bröllopsdag, makens pensionering, vår som blir sommar, som övergår i höst, allt detta får mig att fundera över tid. Tid som flyr, tid som inte hinns med, tid som kan kännas så oändlig, tid som jag skulle vilja stanna för att kunna njuta av nuet, tiden som jag har funnits till och alla minnen som är förknippade med just den tiden.

Under sommarmånaderna lever jag "utan tid", det vill säga utan klocktid. Jag lever som poeten Göran Ekstrof uttrycker det:

Jag vill inte ha

ett sånt där digitalt mirakel

som mäter ut min tidskonsumtion.

Jag vill behålla

mitt globala mirakel

som ger mig kvar min odödlighetsillusion.

Den tyske filosofen Peter Heintel grundade 1990 "Tempus. Verein zur Verzögerung der Zeit" (Förening för att dra ut på tiden). En förening jag varmt rekommenderar alla bli medlemmar i. På ett mycket klokt och humoristiskt sätt funderar man här över Chronos och Kairos. Mycket som kan få oss att med nya ögon se på den sista tiden i mina funderingar, nämligen framtiden.

Och under tiden som jag har suttit och skrivit ner alla mina tankar om tid kom jag då på vad Clara ska få i present till sin skolstart, en klocka!

Ett tecken på att jag mår bra, har sovit gott och orkar ta itu med dagens olika arbeten, brukar vara hur jag klara korsordet vid frukosten. Går det som en dans, då mår jag prima. Går det trögt, då är jag trött. Går det inte alls, då mår jag inget vidare. Vid sådana tillfällen får jag tänka efter för att hitta orsaken.

I morse gick inget korsord att lösa. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt. Sonen i grannhuset hade partaj igår. Ungdomarna började festa vid sjutiden, lite lätt och inte alltför högljudda. Lite skratt och discomusik. Inget att hetsa upp sig över. Framåt tiotiden hade ljudet ökat till en nivå som gjorde det svårt att höra vad som sas på TV, om jag ville ha öppen dörr. Och öppen dörr ville jag ha! Lite sval kvällsluft som drar genom huset behövs för att kunna stå ut. I det läget undrade jag hur länge festen kunde pågå. Vid elvatiden gick jag och la mig. Först med stängt fönster, för oljudets skull. Efter en timme var jag tvungen att öppna fönstret. Det blev helt enkelt för varmt i rummet. Festen fortgick med oförminskad styrka. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Klockan sex gick jag upp för att äta frukost. DÅ, ÄNTLIGEN, blev det tyst! Frukost i trädgården och total tystnad. Jag njöt i fulla drag. Men nattens totala brist på sömn gjorde det omöjligt att lösa korsordet. Efter en skogspromenad i fuktig växthusvärme, ska jag nu sätta mig i min rosenträdgård och göra ett nytt försök. Kommer jag ingen vart nu heller, ger jag upp och ägnar resten av dagen åt att sitta i skuggan och läsa en deckare. Mer klarar jag nog inte av idag.

Sommarens njutningar är många! En handfull blåbär på morgonfilen. De tidiga solstrålarnas värme på huden. Doften från rosor och, som nu, den kryddiga aromen från floxen. Färgsymfonierna från de olika klematisrankorna. Smörstekta kantareller på en skiva bröd. Vindens sus i trädens grönska. Lyckan över de vilda grannarnas besök i trädgården. Lukten av fuktig jord efter ett stilla sommarregn. Ljudet av porlande vatten. Känslan av lätthet och svalka vid kvällsdoppet i sjön. Smaken av flädersaft och smultron. Ljusspelet över mossig grönska vid skogspromenaden.

Listan kan göras oändlig. Njutningarna är gratis, till för att berika våra liv.

Snart är semestern över för många av oss och vi ska upp på vägen igen! Men somliga av oss är osäkra om färdriktningen. Borde vi kanske lämna rutinens förutsägbara stråk och våga en avstickare ut mot det okända? Pröva vägar till en långsammare livsstil, bort från stress och överdriven materialism? Knaggligare kanske. Och långsammare. Men med möjligheter att då och då växla ned och stanna upp i livgivande pauser.

Ta vara på sommarens njutningar!

För någon vecka sedan läste jag en artikel om klädkoder och hur man förväntas vara klädd på jobbet. Klädkoder har alltid funnits. Vi visar grupptillhörighet inte bara genom att uppträda på ett visst sätt, tala på ett visst sätt utan även genom vårt sätt att klä oss. Vem kommer inte ihåg palestinasjalarna och näbbstövlarna? Eller damhatten? När blev man egentligen gammal nog för den?

Själv har jag aldrig vuxit i någon hatt. Solhatten jag köpte på Kreta användes ett tag vid frukosten i trädgården, men numera lever den sitt eget liv längst in i garderoben. Palestinasjal och näbbstövlar har jag däremot ägt och använt flitigt, några år i början av 80-talet. Stövlarna älskade jag. De var sköna, hade plats för ordentliga sockor och de räckte långt upp på vaden gjorde det därmed möjligt att kunna kliva omkring i djup snö. Dessutom tyckte jag att de var snygga!

Sjalen var ljusblå, hade alltså inte den "rätta", radikala färgen. Men den matchade min gråa vinterjacka perfekt. Dessutom har blått alltid klätt mig bättre än rött. Och då menar jag enbart färgmässigt!

I förrgår stod jag på centralen i Södertälje och delade ut flygblad. Vid ett sådant tillfälle får man chansen att iaktta sina medmänniskor lite närmare. Redan innan man försöker att lämna över ett blad till någon, gör man en bedömning huruvida den personen är villig att ta emot något eller inte. För det mesta träffar man rätt i sina gissningar, men ibland förvånas man verkligen. Vem kunde ana att den ytterst välklädda och välsminkade damen inte bara ville ta emot mitt flygblad utan att hon därutöver ville tala om för mig att hon har röstat på Miljöpartiet i de senaste valen och skulle göra så även i det kommande. Där fick jag för mina fördomar!

Är det så att gränserna har suddats ut i fråga om klädstil? Eller är jag bara alldeles för ointresserad av mode och stil? Jag kan erkänna direkt att mode inte är mitt område. Stil ser jag och kan utifrån den dela in mänskligheten, även om jag, som sagt var, misstar mig ibland. För dela in människor i olika grupper gör vi oavsett om vi vill eller inte. Vi skickar ut signaler som tolkas av andra. Frågan är bara vilka signaler vi vill sända ut?

Men nu ställer fler och fler arbetsgivare krav när det gäller de anställdas klädsel. Det går inte att komma i ett par jeans till kontoret, även om man inte har kundkontakter utan bara sitter bakom datorn dagarna i ända och slipstvång finns för en hel del yrken. Det som jag tycker är intressant i alla diskussioner när det gäller klädstil på jobbet, är att det har gällt herrarnas kläder. Finns det regler för vad kvinnor får ha på sig? Hur korta eller långa kjolarna ska vara? Hur urringat en tröja får vara? Hur mycket smink som är tillåtet? Är det okej med byxor eller inte?

Det kan tyckas löjligt, men jag tror att sådant spelar in när kvinnor vill göra karriär. Den som går omkring i strikt dräkt och tillknäppt blus blir förmodligen mera tagen på allvar än den som kommer i kortkort och urringat. Sorgligt men sant, men utsidan spelar roll!

I dagens tidning, i gårdagens med för den delen, kunde man läsa om husdjurens underbara förmåga att både skänka oss bekräftelse, kärlek och tröst. Att man dessutom mår bättre, både fysiskt och psykiskt, är numera vetenskapligt belagt. När vi umgås med, klappar, myser, pratar och är ute och går med våra djur, frigörs diverse hormoner som vi mår bra av. Vi blir gladare, friskare, lyckligare och mer sociala av samvaron med djur. Och om vi har vuxit upp med ett husdjur är vi även mer empatiska än genomsnittet.

Eftersom jag har en hund och tre katter måste ju jag vara en av de gladaste och friskaste människor i världen. Nu är jag rätt frisk och för det mesta även glad. Men ibland får jag ont i kroppen och då blir även själen lidande. Då är jag inte god och glad utan sur och tvär. Med eller utan djur.

Nu undrar jag bara hur jag skulle vara om jag inte hade djur. Blotta tanken kan ju kännas skrämmande. Skulle jag vara en satmara med diverse krämpor? Fräsa åt barn och vuxna, inte hälsa på grannar, skälla ut expediter och servitörer. Eller skulle jag vara precis som jag är? Glad och vänlig för det mesta, men med humör som tänder till vid behov.

Hur det än må förhålla sig med den saken så törs jag inte chansa utan tänker behålla husdjuren även i fortsättningen. Bra eller dåligt för hälsan, de är mig kära.