Rätt ofta säger människor till eller om mig, med en rätt så nedlåtande ton, att jag är idealist. Och ja, jag är idealist. Jag har ideal som jag håller högt och försöker att leva efter. Ideal jag arbetar för att uppnå, helt utan någon som helst ekonomisk ersättning. Just det ideella arbetet är väl det som sticker i ögonen på dem som strävar efter materiellt välstånd och makt. Men jag hävdar bestämt att utan idealism skulle världen gå under. Det är en fråga om kärlek och utan kärlek inget liv. Jag är inte den första och säkert inte den siste idealisten och det känns gott att veta. En som har beskrivit fenomenet idealism på ett underbart sätt är Pär lagerkvist i "Den knutna näven".

"Och idealism, detta av samtiden så föraktade ord, betecknar helt enkelt en ofrånkomlig realitet. Den är inte något dimmigt blått, som våra drömmar förlorar sig i utan ett faktum i vår tillvaro, något som överhuvudtaget gör den möjlig. Vilken mänsklig strävan av än så obetydlig högre art bottnar inte i idealism? Och hur skulle vi kunna undvara denna högre strävan? Hur skulle något tidsskede, någon del av ett kulturförlopp kunna göra det? Idealism är kulturens syre utan vilket den inte kan andas."

Det finns inget mer att tillägga, det är gott nog! Jag är stolt över att vara idealist.