Ibland förunnas jag en stunds stilla förundran. En stunds fascination inför skapelsens skönhet. Som motvikt, när vardagens kravfyllda tillvaro blir allt för påtaglig.

Idag upplevde jag novembermorgonens tystnad och vaknande liv med alla mina sinne. Kylan som bet i mina kinder, knastret av frusna grässtrån under mina fötter, de frostiga kristallerna i enens barr, det lätta rasslet från eklöven som sakta dalade mot marken, nötväckans försiktiga "zit" som snabbt förvandlades till ett upprört "tvett tvett tvett" när den fick syn på mig, solens värmande strålar i ostsluttningen, den nya isens klirrande och knäppande, sävens stilla susande, sjöns intensiva blå färg, en handfull frostnupna lingon att suga på, tystnaden förutom alla naturljud, ensamhetens stillhet och ro, utan känslan av att vara ensam. Att vara ett med skapelsen.

Harry Martinson har i sin diktning många enastående uttryck för tystnadens skönhet i naturen och den sakrala livskänsla den kan skänka oss:

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

av stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.