För någon vecka sedan läste jag en artikel om klädkoder och hur man förväntas vara klädd på jobbet. Klädkoder har alltid funnits. Vi visar grupptillhörighet inte bara genom att uppträda på ett visst sätt, tala på ett visst sätt utan även genom vårt sätt att klä oss. Vem kommer inte ihåg palestinasjalarna och näbbstövlarna? Eller damhatten? När blev man egentligen gammal nog för den?

Själv har jag aldrig vuxit i någon hatt. Solhatten jag köpte på Kreta användes ett tag vid frukosten i trädgården, men numera lever den sitt eget liv längst in i garderoben. Palestinasjal och näbbstövlar har jag däremot ägt och använt flitigt, några år i början av 80-talet. Stövlarna älskade jag. De var sköna, hade plats för ordentliga sockor och de räckte långt upp på vaden gjorde det därmed möjligt att kunna kliva omkring i djup snö. Dessutom tyckte jag att de var snygga!

Sjalen var ljusblå, hade alltså inte den "rätta", radikala färgen. Men den matchade min gråa vinterjacka perfekt. Dessutom har blått alltid klätt mig bättre än rött. Och då menar jag enbart färgmässigt!

I förrgår stod jag på centralen i Södertälje och delade ut flygblad. Vid ett sådant tillfälle får man chansen att iaktta sina medmänniskor lite närmare. Redan innan man försöker att lämna över ett blad till någon, gör man en bedömning huruvida den personen är villig att ta emot något eller inte. För det mesta träffar man rätt i sina gissningar, men ibland förvånas man verkligen. Vem kunde ana att den ytterst välklädda och välsminkade damen inte bara ville ta emot mitt flygblad utan att hon därutöver ville tala om för mig att hon har röstat på Miljöpartiet i de senaste valen och skulle göra så även i det kommande. Där fick jag för mina fördomar!

Är det så att gränserna har suddats ut i fråga om klädstil? Eller är jag bara alldeles för ointresserad av mode och stil? Jag kan erkänna direkt att mode inte är mitt område. Stil ser jag och kan utifrån den dela in mänskligheten, även om jag, som sagt var, misstar mig ibland. För dela in människor i olika grupper gör vi oavsett om vi vill eller inte. Vi skickar ut signaler som tolkas av andra. Frågan är bara vilka signaler vi vill sända ut?

Men nu ställer fler och fler arbetsgivare krav när det gäller de anställdas klädsel. Det går inte att komma i ett par jeans till kontoret, även om man inte har kundkontakter utan bara sitter bakom datorn dagarna i ända och slipstvång finns för en hel del yrken. Det som jag tycker är intressant i alla diskussioner när det gäller klädstil på jobbet, är att det har gällt herrarnas kläder. Finns det regler för vad kvinnor får ha på sig? Hur korta eller långa kjolarna ska vara? Hur urringat en tröja får vara? Hur mycket smink som är tillåtet? Är det okej med byxor eller inte?

Det kan tyckas löjligt, men jag tror att sådant spelar in när kvinnor vill göra karriär. Den som går omkring i strikt dräkt och tillknäppt blus blir förmodligen mera tagen på allvar än den som kommer i kortkort och urringat. Sorgligt men sant, men utsidan spelar roll!