Om en dryg vecka är jag bjuden på skolstart i Tyskland. Mitt lilla gudbarn ska börja skolan! Ett tillfälle till fest.

Tänk, att traditioner kan vara så olika i länder som ändå ligger rätt nära varandra. Skolstart har alltid varit festlig i Tyskland. Jag kommer ihåg min egen som om det hade varit igår och ändå ligger den 55 år tillbaka i tiden! Skolstruten jag fick var nästan lika lång som jag och den var fylld med alla tänkbara saker som ett skolbarn kan tänkas behöva, samt en hel del godsaker som skulle ge skolan en viss sötma. Hemma väntade fest med släkt och faddrar. Middag och tårta och någon obeskrivlig, giftigt grön, läskedryck som bara bjöds vid speciella tillfällen.

Däremot firas inte skolavslutningar på något särskilt festligt sätt. Inte ens studenten firas överdrivet stort. En stilla familjemiddag på restaurang, några uppskattande ord av mor och far, men mer än så är det inte. Så helt annorlunda mot här!

Nu ska alltså Clara börja ett nytt liv, bli skolbarn. Jag blir alltid vemodig vid sådana övergångar i livet. Yngsta dotterns studentexamen för några veckor sedan, barnbarnets "förvandling" från blöjbarn till rätt så stor pojke, äldsta barnbarnets inträde i gymnasievärlden, vänner som firar tioårig bröllopsdag, makens pensionering, vår som blir sommar, som övergår i höst, allt detta får mig att fundera över tid. Tid som flyr, tid som inte hinns med, tid som kan kännas så oändlig, tid som jag skulle vilja stanna för att kunna njuta av nuet, tiden som jag har funnits till och alla minnen som är förknippade med just den tiden.

Under sommarmånaderna lever jag "utan tid", det vill säga utan klocktid. Jag lever som poeten Göran Ekstrof uttrycker det:

Jag vill inte ha

ett sånt där digitalt mirakel

som mäter ut min tidskonsumtion.

Jag vill behålla

mitt globala mirakel

som ger mig kvar min odödlighetsillusion.

Den tyske filosofen Peter Heintel grundade 1990 "Tempus. Verein zur Verzögerung der Zeit" (Förening för att dra ut på tiden). En förening jag varmt rekommenderar alla bli medlemmar i. På ett mycket klokt och humoristiskt sätt funderar man här över Chronos och Kairos. Mycket som kan få oss att med nya ögon se på den sista tiden i mina funderingar, nämligen framtiden.

Och under tiden som jag har suttit och skrivit ner alla mina tankar om tid kom jag då på vad Clara ska få i present till sin skolstart, en klocka!