Vilken dag! Den började redan kvart i fem, när katten Torkel, som har hyst in sig hos grannarna och som alltid vill bli utsläppt vid den tiden, kom och gnällde utanför mitt sovrumsfönster. Jag kan lova er att den katten kan konsten att gnälla! Jag gjorde ett valhänt försök att somna om tills väckarklockan skulle ringa halv sex. Det gick inte! Nåja, tänkte jag, det är skönt att slippa stressa vid frukosten. Men så fort jag klev ur sängen gjorde sig min mage påmint. Och så fortsatte det ända till klockan nio. Vad det än var som utlöste detta lilla anfall av magsjuka, så inte har det med familjens kosthållning att göra. Alla andra var friska som nötkärnor.

En stärkande promenad väckte livsandarna och istället för besök på förskolorna fick det bli konferens per telefon. Jag vill ju inte bli beskyllt för att ha smittat de små liven.

Det var också bra att jag höll mig hemma och nära ett visst ställe.

Bengt-Olof fortsatte sin heroiska gärning inom plattsättarbranschen. Han hatar just detta moment. Han är mera lagt åt snickerihållet. Men det var trots allt hans idé att kakla badrummet. Nåja, jag bistod, så gott det gick, med hjälpande händer och glada tillrop och i kväll gled den absolut sista kakelbiten på plats! Nu tror jag inte det blir något mera kakel i detta hus. Det blev snyggt och det är ju trots allt resultatet som räknas! Nu återstår panel och min ringa insats, nämligen målararbetet. Det är min specialitet. Jag tycker på allvar att det är roligt att måla väggar och tak. Man ser ju resultatet direkt. Synd bara att min axel och min nacke inte tycker om att måla tak. Vi har flera tak som skulle behöva målas vita, om så bara för ljusets skull.

Nog om renoveringsbekymmer och renoveringstankar.

I morgon är det Valborgsmässoafton. Vintern och annat hemskt, som knytt och trolltyg, ska skrämmas på flykt genom stora eldar. Kören ska, som varje år, göra en insats med vårvisor. Synd bara att ingen kan höra dem för allt annat oväsen runtomkring. Någon ska hålla tal och sedan ska Enhörna idrottsförening skjuta upp att hejdundrande fyrverkeri. Även om inte allt klaffar perfekt så är det en mycket trevlig tradition.

Sen blir det 1:a maj. Arbetarnas dag. Jag får väl arbeta då med mitt måleriprojekt. Inte ska jag demonstrera denna dag. Jag kan nog tänka mig att demonstrera men då ska det vara för miljöns skull. Det har jag gjort förr!

På kvällen blir vi bjudna till våra kära grannar (samma som Torkel har flyttat till) och komma i åtnjutande av en argentinsk afton. Även detta är en kär tradition, grannar emellan. Om någon har varit på resa och de andra har sett till hus och hem och blommor och katter, så bjuder familjen på en middag som anknyter till det land de har besökt. Detta som ett tack för hjälpen. Så har vi gjort i 30 års tid. Mycket trevligt!

På söndag ska jag skjutsa dottern och hennes käraste till Skavsta. Hon stannar här och han åker. Det blir inte lätt!

Därefter ska jag uppvakta en väninna på 40-årsdagen. Det ser jag fram emot! En helg går så snabbt förbi och veckorna flyger formligen fram. Tidens tand gnager även på mig. Det gör ont än här, än där och inget annat finns att göra än att inse det faktum att man blir äldre och att man inte kan och orkar samma saker som när man var ung. En insikt som är svår att smälta! Inombords är jag inte äldre än alla andra och det täta umgänget med 18-åringar gör att jag glömmer bort att jag inte är 20 längre. Men å andra sidan, varför skulle jag vilja vara det? Det finns för- och nackdelar med alla åldrar. Det jag saknar i ork och vighet tar jag igen i vishet.

Så går även denna dag till ända och jag kan bara be om att natten blir vilsam och tillräckligt lång, att alla mina nära och mycket kära får sova gott och drömma sött och att vi alla får vakna upp till en ny morgon med nya utmaningar och erfarenheter.