Idag har vi fått uppleva den vackraste av höstdagar och själv fick jag två timmars ledighet, på egen hand, att njuta lite extra på den plats som jag älskar mer än andra platser,nämligen Yttereneby naturreservat, eller som ungdomarna kallar det, "kärleksudden". Att äta medhavd matsäck, känna solens värme, trots kalla, nordliga vindar, lyssna till vågskvalp och iaktta små röda dagsländor, låta tankarna löpa fritt utan avbrott. Det är lyx på riktigt!

Igår var det tacksägelsedag och kören både sjöng mycket vackert och läste fina dikter. En text som fastnade särskilt i minnet och som beskriver den sinnesstämning jag befinner mig i just nu, var Atle Burmans "En höstpsalm"

Var är den sköna sommarn

då allting skulle ske

var är de ljusa dagar

då livet skulle le,

så mycket som jag ville

så lite som jag hann,

var är min dröm om sommarn,

som alltför fort försvann.

Visst kommer det en vinter

då björkens blad blir mull

och fink och lärka flyttar

för korta dagars skull,

det känns som bittert avsked

när häggen går i grav

var är nu alla löften

som våren en gång gav.

Vem sa att sommarns dagar

är då det stora sker

vem sa att höstens tecken

finns där jag inte ser,

vem sa att mitt i grönskan

finns vissnande och dö

vem sa att vinterns tjäle

finns bakom solens glöd.

Gud hjälp mig att se på hösten

med fågelperspektiv

för då kan blommor vissna

men ändå ser jag liv,

ja, hjälp mig stilla ana

den kärlek bakom allt

som varsamt vill förvandla

allt liv till ung gestalt.