Midsommardag. Efter en "historisk" midsommarafton under vilken det inte föll en enda regndroppe och där värmen höll i sig till sena kvällen, är det något bistrare idag. Stängda fönster och dörrar och storkoftan på, med andra ord. Hunden Bessie trivs dock. Hon gillar inte värme.

Sommarplågorna har börjat på allvar. Mördarsniglarna kryper kvällstid omkring i trädgården. Trots att jag inte ser skillnad på dem och en vanlig svensk skogssnigel, har jag börjat att förfölja dem och, med en otäck känsla i magtrakten, försöka utrota dem. Getingarna är på gång. Under flera veckor, tidigare i våras, var det rätt många, enormt stora drottningar som irrade omkring runt huset, på jakt efter en ny boplats. Även dem har jag förföljt och försökt att utrota.

Inte vet jag om mina mordiska gärningar har lyckats, sniglarna dyker ju fortfarande upp, dock inte riktigt i de mängder som tidigare och getingarna flyger orubbliga i sina banor. Jag inbillar mig dock att de blir färre framåt sommaren om de inte hittar någonstans att bo här i närheten.

Den värsta sommarplågan av alla, nämligen fästingarna, rår jag inte på. Det är bara att inse faktum! Både hund och katter är fulla av dessa otäcka kryp, varje dag. Och då har jag ändå hällt droppar på hunden och satt på henne ett dyrt litet plastkort, som ska avskräcka fästingar och loppor. Droppen är ändå att barnbarnen fick fästingar på sig igår. Att det kröp en på Walter är kanske inte så konstigt. Han klev ju in i det höga gräset under blomplockningen. Men att lilla Alma, som inte ens kan krypa, fick en fästing på sig, det är höjden av otäckhet. För otäcka är de, dessa djur.

Jag har inget minne av att man som barn fick fästingar på sig. Ändå lekte vi i gröngräset dagarna i ända och jag kan inte komma ihåg att de vuxna barnen behövde förmanas att inte leka i skog och mark. Inte heller kan jag minnas att någon, varken jag själv eller barnen eller någon annan i min närhet, någonsin hade en fästing som satt fast.

Då infinner sig frågan, varför denna explosion av fästingar? Det var ju inte vargavintrar vartenda år förr heller. Så klimatet, med varma vintrar är inte hela förklaringen. Fler värddjur i vår närhet? Jag vet inte det. Både vilda och tama djur har funnits nära oss i hela vårt liv.

Kan det vara så enkelt, att fästingarna har funnits, precis som myggen, mer eller mindre för olika år. Men att smittorisken från fästingarna har gjort oss mer uppmärksamma och rädda och att massmedier och farmaindustri har spätt på denna rädsla?

Hur det än förhåller sig med den saken så begränsar vetskapen om fästingarna existens vår frihet att utan rädsla vistas i naturen och den avhåller månget barn från att få uppleva den hissnande känsla man får, när man rullar nedför en grässlänt. Att inte få ligga på rygg på en sommaräng och studera molnen eller att leka kurragömma i täta snår, att inte kunna glädjas åt vilda grannars besök i trädgården utan att behöva tänka på all ohyra de sprider eller att inte få uppleva äventyret att följa små, okända stigar i skogen, tar ifrån dagens barn upplevelser och erfarenheter som är omistliga. Sorgligt men sant!