I går såg jag tranorna igen. Det var sex månader sen sist. De stod på nästan exakt samma ställe som då och hade även denna gång sällskap, dock inte av svanar utan av några grågäss. Sex månader, som har förflutit i en rasande fart. Sex månader som bland annat har gett oss den vackraste vintern på länge. Nu ligger visserligen snön kvar på många ställen, men vårtecknen finns. Både fjärilar, olika vårfåglar, blommor och lukter. I min almanacka från i fjol ser jag att de första snödropparna visade sig 6 mars. I år såg jag dem 12 mars. Skillnaden är näst intill obefintlig. Ändå klagar vi över denna "sena" vår. Visst, varken tussilago eller blåsippor har kommit, men snön smälter fort och då finns de där, de ligger ju i startgroparna och vi kommer att få njuta extra mycket av dem. Ringduvan och tofsvipan har anlänt och lärkan hördes. Även bofinken lär ha kommit utan att jag har haft nöjet att få se den. Tecknen är många, det är bara att ta sig tid att se efter.

I natt ska vi ställa om klockan till sommartid. Det kommer att bli lite segt att gå upp de första dagarna, men ordet, smaka på det, SOMMARTID! Visst blir man varm inombords av att säga det?
När jag gick igenom gamla inlägg på min blogg, såg jag att jag någon gång i slutet av september hade ett pelargonproblem. Jag visste inte vad jag skulle göra av mina fina, stora pelargoner. Jag löste "problemet" genom att först ha dem i vardagsrummet för att kunna njuta av blommorna ett tag till och sen ställa dem i källaren där de förde en tämligen undanskymd tillvaro tills för ett par dagar sedan. Vid närmare undersökning visade sig alla ha överlevt och nu fick de flytta ut i växthuset. Klarar de denna behandling utser jag dem till mina favoritblommor.