Min tid

Nu blir det min tid i skogen! Makens ivirga kantarellplockning fortsätter visserligen men nu, när trattkantarellerna har kommit, tar min samlarlusta över och jag ger mig ut i skogen med korg och eventuellt kniv. Sen belamras matsalsbord- och -golv med tidningar och trattisarnas läggs på tork. Många påsar med torkad svamp har genom åren funnit vägen ner till mellersta och södra Europa med postens hjälp. Uppskattade små påminnelser om nordliga skogars rikedom.
Det är dock inte så väldigt länge sedan som Nordens befolkning inte ville äta svamp. Carl XIV Johan, fransmannen som älskade sina soppar, visade att det gick att äta dessa mystiska saker. För det var ju faktiskt så att inte ens Linné riktigt visste hur han skulle klassificera svamparna. Han var osäker på om svamparna borde räknas som växter eller djur. Han placerade dem därför i släktet Chaos, ordningen Vermes, maskar och kallade dem lite vanvördigt för "Floras strövande pack". Allmogen ansåg svampar vara mystiska väsen, förbundna med skogens oknytt. Bara detta att de nästan vällde upp ur marken skapade misstänksamhet. Vissa svampar bildar älv- eller häxringar, i folktron en plats där älvorna dansar eller blixten slagit ner. Att somliga av dem är giftiga och förekom i brottsliga sammanhang spädde förstås på skrock och rädsla.

Det må förhålla sig som det vill med den saken. I dagens värld behöver ingen vara rädd för annat än giftsvampar. Själv har jag alltid älskat svamp. Det enda jag inte kunde förlika mig med var den något slemmiga svampsås som min mor lagade av stensopparna. Den var inte god! Stekta sådana har jag dock alltid uppskattat.
Tanken på dessa delikatesser får min inre ekorre att vakna till liv och vid åsynen av höstskogens överflöd blir jag lycklig som ett litet barn på julafton.