Till eftertanke

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera en del över att leda, hjälpa och föra andra åt ett håll som ser ut att vara det enda rätta hållet. Alla som leder eller försöker att hjälpa andra människor får förr eller senare sådana funderingar. Det är viktigt att vi reflekterar över, inte bara över våra egna motiv utan även över de motiv, som de som bestämmer kan tänkas ha. Att blint följa med strömmen har aldrig varit varken bra eller hälsosamt i längden. Sen är det faktiskt så att några av dem vi ska leda är mer lättledda än andra. Är det då de första som är normen eller ska vi kunna acceptera att t o m barn har en egen vilja och en egen åsikt? Har inte varje människa på denna jord rätt att få vara just så som den är, så länge den inte skadar andra? Och var ska vi börja, när vi försöker att leda eller hjälpa andra människor tillrätta? Har jag rätt att behandla alla lika i varje situation? Vi är alla individer med olika anlag, olika erfarenheter som har präglat oss och som har gjort oss till dem vi är idag. Är det då inte rätt att man tar hänsyn till det? Kierkegaard skrev i sin skrift Till Eftertanke "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre, i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa är inte att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon." Kloka ord då och de är lika kloka än idag!