Fiende nummer 1

Efter allt regnande kryper de fram, de otäcka små djuren! Jag har två sorter i min trädgård, spansk skogssnigel, alias mördarsnigeln, och den i mina ögon mera oförargliga vinbergssnäckan. Efter att ha googlat på just sniglar och hittat en bestämningsnyckel till dem, kunde jag lugna mitt dåliga samvete genom att läsa mig till att det är just den oönskade mördarsniglen jag försöker att otrota. Samvetet gnagde nämligen eftersom jag ju inte vill vara skyldig till att den vanliga inhemska skogssnigeln dör ut. Visserligen hade jag mina aningar om huruvida det var rätt sort jag avrättar, men för att vara på den säkra sidan.....
Oräkneliga är de mördarsniglar som har lämnat jordelivet här och nu och jag kan bara inte förstå hur många det kan finnas av dem! Morgon, middag, kväll är jag ute med sekatören i högsta hugg och utför mitt osmakliga värv. I början fick jag nästan kväljningar men nu går det hur lätt som helst! Jodå, jag kan se en minskning i antal men det kryper fram nya exemplar hela tiden!

Det sägs att jag har lång och grundlig erfarenhet av att döda sniglar. Det berättas nämligen att jag som tvååring skulle ha trampat ihjäl alla sniglar jag såg. Och då var det inte mördarsniglar utan de oskyldiga inhemska skogssniglarna. Jag vet inte om jag vill tro på detta rykte, men förmodligen är det sant eftersom det var min mor som berättade det med fasa och avsmak i rösten.

Det står att läsa att igelkottar gillar att äta sniglar och det stämmer nog. Men det tycks finnas en botten även i igelkottar och häromkring har de hur mycket mat som helst att kalasa på! Skatorna förser sig resterna efter de mördade krypen och det är jag tacksam för. Lämningarna är inte så snygga precis!

På nätet kan man köpa diverse snigelutrotningsattiraljer. Allt från elstängsel, till en elektrisk gaffel att sticka i dem samt särskilda snigelfällor som jag inte riktigt begriper hur de fungerar. För egen del fungerar dock sekatören alldeles utmärkt!
Vinbergssnäckan är något helt annat. Jag tycker nästan den ser lite mysig ut! I alla fall motsvarar den min bild av hur en snigel ska vara. De kalasar säkert också på grödan i min trädgård, men på något sätt kan jag inte riktigt förmå mig till att ta livet av dem. Jag minns hur äckligt jag tyckte det var när mina fastrar åt sniglar. En delikatess i deras ögon och ett arv efter min franska farmor! Rysligt tyckte jag!. Sedan dess har jag provsmakat sniglar och tycker att jo, de går att äta men någon delikatess kan jag inte tycka att de är. Och eftersom sonen har talat om för mig att vilda vinbergssnäckor är fulla med otäcka bakterier o dyl så kan jag inte ta till den varianten av decimering. Därför får vinbergssnäckorna fortsätta att leva hos oss.