Vårt hotade hem

En planet i kris!
När Apollo 14 var på väg till månen 1971 (!) beskrev Ed Mitchell sina upplevelser av vår planet så här:
Det var en vacker, harmonisk, till synes fridfull planet, blå med vita moln, och den grep en med en känsla djupt i inälvorna - en känsla av hem, av att vara, av identitet.
    Och samtidigt och omedelbart efter detta steg insikten att under den blå och vita atmosfären fanns ett växande kaos som invånarna på planeten Jorden alstrade bland sig själva - befolkningen och en känslolös teknologi höll snabbt på att växa bortom all kontroll.
    Besättningen på rymdskeppet Jorden befann sig uppenbart i myteri mot universums ordning.


Om det hade varit så att vi, besättningen av rymdskeppet Jorden, hade lyssnat och tagit till oss dessa tankar redan då, hade mycket kunnat räddas. I början av sextiotalet talade Willy Brandt, då borgmästare i Berlin, om vikten av att spara träd och grönområden i städer. Han betraktades då som en naiv drömmare. Idag "vet vi bättre" men fortsätter ändå att skövla skogar. Vi vet att naturresurserna är på väg att ta slut men fortsätter ändå, oförtrutet, att använda oss av dem som om det fanns obegränsade mängder.
Teknologin tycks mig inte ha gjort några framsteg över huvudtaget de sista decennierna. man kör bara på, i samma gamla invanda spår. Finns det verkligen ingen seriös vetenskapsman som kan komma med hållbara lösningar som främjar jordens och människors hälsa och välgång?
My home is my castle säger engelsmännen. Mitt hem är mig kärt och det är hotat så därför tänker jag försvara mitt "slott" mot de mörka krafter som fortsätter att skövla och förgifta det som är mitt hem, min identitet, mitt liv.