Födelsedagar

Den gångna helgen firade vi äldsta dotterns 40-årsdag och på måndag blir det makens tur att fira sin 66-årsdag. Födelsedagar,  tillfällen att samlas, att uppmärksamma en person lite extra. Somliga tycker illa om att att bli uppvaktade, andra tycker om att stå i rampljuset. Att stå i centrum, att vara kung/drottning för en dag.
De flesta upplever att födelsedagarna blir mindre viktiga med åren, de jämna undantagna. Är då födelsedagen en höjdpunkt i livet? Många tycker det, men många tycker också att det är plågsamt att stiga över de trösklar som det innebär. Vi känner att livet går för varje gång vi fyller år och tar ett steg till på ålderstrappan.
Är det sorg eller glädje att livet går? Är det ungdomens fräschör eller ålderdomens vishet som är värd att längta efter? Vissa födelsedagar sägs leda till livskriser, 40-årskrisen har man hört talas om!
Själv har jag varken upplevt 40-, 50- eller 60-årskriser. Jag hör till den skaran människor som måste räkna efter när någon frågar hur gammal jag är.
"Man är inte äldre än man gör sig" säger vi ofta. Vårt innersta, vår själ är evigt ung. Det ligger något i det, men när jag försökte att förklara detta för årskurs ett med att nämna att kroppen föds, växer och sedan blir... avbröt mig en en liten sjuåring: ... "och sen blir den jättegammal som du!"