Tillförsikt

Natur! Vi omges och omfamnas av henne - oförmögna att träda ut ur henne och oförmögna att komma djupare i henne. Oombedda och utan varning tar hon upp oss i kretsloppet av sin ringdans och för oss med sig i sitt lopp, tills vi uttröttade sjunker ur hennes armar.
       Johann Wolfgang von Geothe i "Naturen"

Vi är produkter av universum, som allt annat. Vi är "stenarnas bröder och molnens kusiner".Stjärnstoft.  Men det finns något att tillägga. Vårt medvetande ger oss förvaltaransvar för ett litet kosmiskt revir. Vi är universums ombud på en liten punkt i oändligheten.
I naturens stora samspel och motspel mellan olika levnadsväsen utnyttjar varje art någon del av naturens förråd men ingen art tillåts svälla över sina ramar. Ensam bland alla levnadsväsen äventyrar människan klotets bärkraft genom sina glupskande anspråk på naturens resurser. Vår behandling av våra medskapelser har ofta varit värre än omänskligt, den har varit odjurisk.
Men vi kan bevara Tellus som en dräglig plats för fortsatt liv, fortsatt vandring, fortsatt sökande. Vad som fordras är väl att vi ser oss mindre som individer än som droppar i livets huvudström, fungerande i en helhet.

Det finns musik vi kan uppleva som förknippad med stämningar och vissheter under livsvandringen. Toner kan tala där ord är stumma. För mig är det så med adagiot ur Beethovens pianokonsert nr 5.  Alltid samma andakt inför den förunderliga enkelheten, alltid samma känsla att lyftas in i en lyssnande och sökande delaktighet, som dröjer kvar när satsen tonar ut. Adagiot hjälper mig. Det ger tid och rum till dagarnas nyheter om upplösning och hot. Dess budskap (så känner jag det) är tillförsikt.