Häromdagen såg jag ett program om drömhus - husdrömmar på tysk TV. Jag kom in rätt sent i programmet så jag missade säkert en hel del intressanta objekt. De två som återstod har jag sen dess inte fått ur huvudet.

Det första huset byggdes av en man som idag var närmare 80 år gammal och som borde ha varit kring 40 när han byggde sitt hus. Huset var ett väl inbott och fungerande hem. Det som var så fascinerande med huset var att det roterade! Huset var byggt runt en mittpelare och vred sig hjälp av en motor 7,5 grad i halvtimmen. Halva fasaden var stora fönster, den andra halvan utgjordes av träpanel. Tanken var att huset alltid skulle visa fönsterfasaden mot solen. Husägaren hade fått idén under oljekrisen på 70-talet och ville att hans nya hus skulle bli så energisnålt som möjligt. Efter att ha studerat solrosorna som också vrider sig efter solen bestämde han att hans nya hus skulle bli ett roterande hus. Ett hus som följer solen. Nu kan man väl tycka att en motor som vrider ett helt hus inte kan vara så särskilt energisnål. Men faktum är att husets ägare kunde med hjälp av sin motionscykel flytta huset 7,5 grader. De tekniska detaljerna begrep jag inte mycket av, men tanken att flytta sina fönster med solen tilltalade mig verkligen. Jag är en ljustörstande själ. Dessutom skulle man ju få en varierande utsikt från morgon till kväll. Det huset kommer jag nog att drömma om länge än.

Det andra huset var i vardande, skulle man kunna beskriva det som. Det var inget husbygge, kanske inte ens ett livsprojekt, det var en framtidsvision. Idén var att plantera träd, i det här fallet bok, och sedan genom beskärning få stammarna och grenarna att växa ihop så att de bildar väggar. Ni förstår säkert att ett sådant hus inte blir färdigt under den förste byggherrens livstid, men som idé betraktat är det inte alls dumt. Varför skulle man fälla stora träd som kanske har växt 70-100 år, frakta bort dem, såga upp dem, frakta dem till ett bygge för att bygga väggar. Man kunde väl låta naturen göra jobbet och få ett hus på rot! Avloppsledningar och dylikt var redan nedgrävda i marken, planlösningen var klar om än lite svår att se för oss åskådare. Väggarna var manshöga, nu började etappen för andra våningen. Om sådär 50-70 år skulle ägarna kunna flytta in. Inget för ett nytt miljonprogram kanske, men en god tanke är det. Tänk att få bo omgiven av ett träd.

Om jag var tvungen att välja vilket hus jag skulle vilja bo i skulle jag välja hus nummer ett. Jag har nämligen räknat ut att jag inte har tid att vänta på hus nummer två!