Drömmar om ett liv som flytt

eller en tid som flytt. Alla har vi gjort barkbåtar och sjösatt dem eller överlåtit dem åt bäckens virvlar samtidigt som vi har drömt om de vägar vår lilla båt skulle ta. Harry Martinsson har beskrivit det så mästerligt:

"... bort mot madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermadorna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut -"

Drömmar om evighet, en tillvaro utan slut. Då som nu.

Efter att ha skrivit ner texten kan jag konstatera att datorns rättstavningsprogram inte känner igen de landskapsbilder som nämns i texten och det är inte bara datorn som har svårigheter. Frågar man dagens unga vet de inte heller vad som menas. Det är nu inte bara okunskap och utarmning av språket, nej landskapet har förändrats, variationen i kulturlandskapet har försvunnit. För alltid?