Nu är det länge sedan jag skrev någonting här. Tiden har rusat iväg. Nyss plockade jag fram adventsljusstakarna och nu har de legat nedpackade i jullådan i över en vecka redan. Julen kom och julen gick och det blev nyårsafton och det blev år 2011.

Sju små valpar föddes här i Enhörna, lördagen 13 november. Sju små, hjälplösa varelser som i princip bara var en stor mun och en svans. Mamma Kalla tog, så ung hon var, ypperligt väl hand om dem. Tant Bessie hjälpte till så gott hon kunde och valparna växte och växte och växte. Innan man hann tänka efter var de inte så hjälplösa längre utan de hade vuxit upp till ett gäng pigga, nyfikna och äventyrslystna små busungar. Små busiga valpar som tyckte att gräset, eller så här års snön, var finare på andra sidan staketet! Våra kära grannar fick ideliga besök. Tur att grannen Miriam har utsikt från sitt köksfönster och därför kunde larma när gänget var på väg mot vägen!

Så kom då dagen för "besiktning", vaccination och chipmärkning. Jag hade oroat mig för hur jag skulle lyckas få in sju valpar i bilen och därifrån in till veterinären. Men med Katharinas goda och handlingskraftiga hjälp gick det galant och alla valpar fick de bästa vitsorden.

Nu var det meningen att de familjer/personer som hade tingat en valp skulle komma och hämta den. Jag hade bakat för att kunna bjuda på en kopp kaffe och prata lite med de nya hundägarna. En kom och lille Elof lämnade hemmet som förste man. Detta kändes jättebra! Han kom till ett utmärkt hem här i Enhörna. Nästa valp var lilla Vilda som skulle flytta ända till Kalmar. Hela familjen Jönsson kom och hämtade och även det kändes jättebra. Sen åkte Krister iväg till Dalarna med fyra valpar och sina vuxna hundar. En valp skulle till hans vänner där uppe, två skulle han behålla och en skulle hämtas senare av en familj i Uddevalla. Då blev bara en liten valp kvar. Den skulle hämtas på torsdag, var det sagt. Torsdag kom och jag funderade på hur mycket jag kunde vara borta hemifrån. Jag ville ju för allt i världen inte missa valpköparen! Jag ringde och fick äntligen kontakt med personen i fråga klockan tre på eftermiddagen. Han fick en vägbeskrivning och jag en ungefärlig tid. Vid halvsex-sex skulle han och hans bror komma. Snabbt iväg till affären och köpa kakor till fikat. Klockan fem ringer den presumtive valpköparen och meddelar att han inte kommer, han har ångrat sig! Krister hade även han fått besked att den familj från Uddevalla, som skulle ha en valp hade ångrat sig. Men de ringde i alla fall ett par dagar i förväg.

Efter detta förvånas jag inte längre över någonting hos mina medmänniskor!

Så nu har vi två helt underbara små Malamutevalpar på 10 veckor, som skyndsammast borde få komma till nya, bra hem. Det är ju nu de präglas och man kan knyta de tajta band som behövs om hund och människa ska komma överens längre fram.

Som ni säkert förstår är detta inte bara ett litet kåseri över mina vedermödor som valp-farmor utan även en vädjan till alla er som läser detta att tänka efter om ni inte känner någon som skulle behöva en stor, trygg, lugn, vänlig, uthållig vän i en Alaskan Malamute´s skepnad. I så fall är den personen att gratulera och välkommen att ta kontakt med mig på tele.nr 08/55044859.