Konsert!

Vid dagens promenad genom skogen fick jag ynnesten av att få uppleva en unik konsert.

Då temperaturen ligger långt under -10 grader knarrar det ordentligt under skorna när man traskar fram på sin upptrampade stig. Ett skönt, rogivande ljud. Om man dessutom, som jag, går och nynnar för sig själv och har mössan neddragen ordentligt över öronen, hör man inte så mycket av allt det som ändå sker runt omkring. Det är först när Bessie ställer sig i vägen och tigger om lite belöning eller om jag ser något vackert som jag stannar upp och kan lyssna. Precis det hände idag.

Jag såg solstrålarna lysa på miljoner små silverstjärnor som virvlade runt i luften. Iskristallerna mildrade det starka ljuset och gjorde luften självlysande. Där stod jag, häpen av beundran, kände solens värme och stjärnornas kyla på mitt ansikte. Jag drog av mig mössan för att bättre kunna förundras över detta skådespel. Då hörde jag musiken. Ett svagt, klirrande ljud när de miljoner små kristaller kolliderade med varandra. Ur deras dans uppstod den ljuvaste musik. Min beundran ändrades till förundran och en oändlig tacksamhet över att få uppleva detta ögonblick.

Iskristallkonserten kan säkert förklaras rent vetenskapligt, meteorologiskt, men jag är inte särskilt intresserad av att få en förklaring. Somliga erfarenheter är sin egen förklaring.