Räddaren i nöden!

I torsdags fick vi, efter att ha fått nosa på våren några dagar, en hel massa ny snö. Det vräkte ner en hel dag och en hel natt och sen blev det så kallt att livsandarna åter gick i dvala framför brasan.

Den myckna snön gjorde det näst intill omöjligt att promenera i skogen. Jag gjorde ett valhänt försök och gav upp redan efter 500 m. Alternativvägen, en bekväm promenad utmed cykelvägen, avverkades flera dagar i rad. Men, ack, vad det var tråkigt!

I morse tog jag på mig storstövlarna och kämpade mig genom skogen, på vår vanliga stig. Bessie hade det lite lättare än jag, eller så har hon bättre kondition. Jag vet inte, jag var i alla fall rätt trött när jag kom hem. Naturen är rasande vacker och idag bjöds vi på ett alldeles speciellt skådespel: solsken och snöfall samtidigt. Stora, gnistrande snöflingor dalade sakta ner mot marken. Trollskt!

Stärkt av framgången på förmiddagen ville jag ta en annan runda på eftermiddagen. Till en början gick det också rätt lätt. Någon hade åkt på stigen med en fyrhjuling,en sak jag normalt inte tycker om. Men just idag var det rätt skönt, det ska jag villigt erkänna. Sen slog jag in på en känd stig för att komma hem igen. Där hade nu ingen gått före oss! Nåja, just den biten är inte så väldigt lång, så det skulle väl gå, tänkte jag. Efter ett tag slogs jag av det faktum att skogen ser helt annorlunda ut när det ligger 30 cm nysnö. Jag kämpade på i den riktning som jag trodde stigen gick. Plötsligt förstod jag att jag var vilse! Det var nu inte så dramatiskt som det låter, skogen är ju hemtam för mig och det är inte långt till hus, men i alla fall. Jag irrade hit och dit och försökte att gå i riktning mot solnedgången. Då, i just det ögonblicket, förstod Bessie att det nog var säkrast om hon tog kommandot och visade mig vart vi skulle gå. Hon gick före, oförskämt lätt, väntade in mig, väntade på mig som kämpade på i djupsnön, gick en bit till, väntade in mig osv. På så vis kom vi då äntligen ut ur vår skog och hittade hem. Bessie, dagens hjälte!

Jag kanske jag ska tillfoga att Bessie sjönk ner till knäna, det gjorde inte jag, men halvvägs upp på vaden räckte snön alla gånger!