Så här på årets nästsista dag fylls tidningar, TV-program o dyl av tillbakablickar, sammanfattningar av året som gått osv. Jag tänker inte följa i samma spår. Saker sker, ofta utan vår påverkan. Nyhet läggs till nyhet, år ut år in. Ett år förflyter så snabbt och följs av ett nytt. Vi märker det nästan bara genom att vi byter almanacka.
Men något vi kan märka är årstidernas växlingar. Vad vore väl livet utan dem? Utan vårkvällens koltrastsång och blåpsippor, utan sommarens grönska och blomsterprakt, utan färgen och äppelskörden på hösten och vinterns snötyngda skog och stillhet. Det sista har vi ännu inte fått uppleva denna vinter, men minnet av hur det ska vara finns inom oss. Vi nordbor lever i denna växling mellan mörker och ljus, kyla och blidväder, förgängelse och förnyelse. Men trots att de flesta av oss numera lever i ständigt upplysta städer eller flyr vinterns mörker och kyla till varmare och ljusare breddgrader bär vi fortfarande på solvarvets urgamla rytm inom oss.
Carl von Linné skrev i Människans förvandling
"På samma sätt som ett hjul drives runt av en obruten ström, så välver även tiden allt levande i ett ständigt kretslopp". Ju äldre vi blir, desto oftare funderar vi över vad tid egentligen är. I vår västerländska "just in time-kultur" är den en susande pil på rak kurs från gårdagen mot framtiden. För generationerna före oss var den betydligt långsammare kretsloppstiden en självklarhet. Människorna arbetade mellan solens uppgång och nedgång, de levde med årstidsloppet i blodet, i nära samspel med naturen.
Linne fortsätter " I hela skapelsen kunna vi tydligt märka detta: varenda dag och vartenda år undergår olika förändringar. Även vi människor måste vandra samma väg och vika för tiden som förintar allt."
Så fortsätter det i åtminstone två miljarder år till, månvarv efter månvarv, solvarv efter solvarv. Vår följer på vinter, sommar på vår, höst på sommar och slutligen vinter igen. I ett till synes evigt kretslopp.
Tack sol och måne för den rikedomen!