Jag vaknade i natt i ett alldeles tyst hus och blev liggande en god stund innan jag kunde komma på vad som var fel. Allt tycktes normalt, men väldigt tyst. Efter en period med intensiv aktivitet och ständiga små eller stora ljud och rörelser kändes denna kompakta tystnad så "onormal". Frånvaron av barn, barnbarn, tonåringar, hundar förändrar ljuden i ett hus markant. Jag hörde plötsligt saker jag aldrig har hört förut, ljud som tidigare drunknat i dagens och nattens livlighet. Framför allt hörde jag mitt eget hjärta slå.

Jag satte mig upp i sängen. Nej, jag hade inte ont någonstans och jag kände att den annalkande dagen var efterlängtad. Efter att i tanken ha gått igenom allt som normalt kan oroa mig, visste jag plötsligt svaret: Det var inget som bekymrade mig! Den känslan måtte ha varit så överväldigande att jag vaknat av den. När inget finns som oroar kommer känslan av att något är allvarligt på tok.

Oro och bekymmer är nu inget jag går och önskar mig, men när de lyste med sin frånvaro insåg jag att de tillför en känsla av verklighet eller närvaro som har med själva livsupplevelsen att göra. När det vardagliga biter i kinderna, som under en vinterkall promenad, känner jag att jag lever. Våndan har med verkligheten att göra, den är en följd av att vi är i rörelse, att våra liv rör vid andras och att det ibland uppstår lite friktion.

I skrivandets stund har min natt och morgon gått en bit in mot förmiddag och min bekymmerslöshet är ett minne blott. Det räckte med att telefonen ringde för att overkligheten skulle skingras. Det tackar jag för!