Vinterskog

På mina dagliga promenader genom snörik dalaskog fick jag uppleva vinterdagens skönhet. Harry Martinsson beskriver det så träffsäkert:

Rimfrosten, vinterns dagg,
klär skogens grenar.
Granar i järnton, björkar i silver.
Några frysande domherrar pöser sig röda
i rimludnad syrén.
Fjolårsgräset glittrar vintersaltat.

När man, ensam och i tysthet, söker sig på stigar genom vinterskog, med knarr under skorna, måste man stanna upp för att höra. Ljuden är så små på vintern. Ibland får man en liten påminnelse och i mitt fall var det den större hackspetten som med sitt ivriga pockande gjorde mig uppmärksam på att det händer annat i skogen än mina bestämda steg. Jag stod stilla ett tag, full av beundran och förundran över allt det vackra runt omkring mig. Man behöver verkligen inte hänge sig åt romantiska överdrifter för att uppskatta skönheten i vinterskogen:

I klara vinterdagar
står skogen öververklig.
Den står på tillväxt
Snöljust öververklig
drömmer här en skog sin snödröm.
(Harry Martinsson)

Plötsligt droppade knappt hörbara signaler från granarna. En flock stjärtmesar, alldeles framför mig! Skådespelet varade inte länge. De små dunbollarna måste vidare i sitt ivriga sökande efter föda. Uppfylld av glädje sände jag en tacksam tanke uppåt.
Så mycket att uppleva och vara tacksam över i en till synes livlös värld!