Isprinsessa

Idag ska jag berätta om min mycket korta men väldigt intensiva karriär som isprinsessa. Julen 1955 fick jag ett par skridskor i julklapp. Det här begav sig på den tiden då konståkningsskridskor med vit känga osv inte fanns, framför allt inte i efterkrigstidens DDR. Vi fick nöja oss med skridskor som skruvades fast med en insektsnyckel vid skorna. Det fungerade ett tag, sen fick man skruva fast dem igen. Eftersom vi inte visste om något annat så var det ändå himmelriket för alla barn som längtade efter att glida ut på den naturfrusna isen och visa sina konster. Min fem år äldre syster var, av förståeliga skäl, aldrig intresserad av att ta med mig på sina aktiviteter, men just denna kalla vinterdag talade min mor ett maktord och jag fick, faktiskt, följa med till den tillfrusna korvsjön vid floden Saale.
Med min systers hjälp fick jag på mig mina skridskor och gav mig, efter att ha fått stränga förmaningar att stanna nära stranden, ut på den blanka isen. I mitt inre hade jag bilden av att jag svischade runt och gjorde konster som en riktig isprinsessa. Så här efteråt och med en vuxen människas insikt och erfarenhet, måste jag säga att verkligheten nog inte riktigt stämde överens med min inre bild. Det var ju trots allt första gången jag stod på ett par skridskor!
Jag kommer inte ihåg hur länge vi var där, jag kommer däremot ihåg att jag åkte väldigt länge och, stärkt av mina inre framgångar, hela tiden lite längre ut på sjön. När jag, enligt mitt tycke, hade nått oanade höjder som isprinsessa, väcktes jag av att ALLA andra stod på stranden och ropade att jag skulle komma av isen. Jag låtsades ett tag att jag inte hörde dem, men de var så envisa så den taktiken höll inte i längden. Till slut fick jag offra mig och åka mot stranden. Där uppstod ett litet problem. Isen hade, under tiden som jag for fram som en älva, töat och det var en en meter bred vattenremsa mellan mig och stranden. Alla uppmuntrade mig att hoppa, så då gjorde jag det. Resultatet blev att jag hamnade i vattnet.
Vägen hem var lång och mycket kall. Mor min var ursinnig, mest på min syster, faktiskt, och jag fick stränga order att inte beträda några som helst isar och fick aldrig mer några skridskor.
Senare, när vi hade flytt från DDR och hamnat i södra Tyskland, trotsade jag förbudet att gå ut på isar. Med lånade skridskor försökte jag bättra på mina talanger, men min karriär som isprinsessa var ändå till ända.