Drömmar om en tid som flytt

Jag vet inte om alla människor upplever samma sak som jag, nämligen att man helst bara minns det som har varit positivt under ens livstid. Kalla det förträngning eller något annat passande, men jag kommer bara ihåg vintrar med mycket snö. Vintrar som var kalla. Vintrar då jag åkte tyska motsvarigheten till pulka, Schlitten, skidor, skridskor. Vintrar då vi byggde snögrottor och snögubbar och hade snöbollskrig. Det sista, ska jag väl i ärlighetens namn erkänna, uppskattade jag inte alltid. Det berodde på vilka pojkar som var med och hur hårda de kunde rulla sina snöbollar. Hur som helst så var vintrarna vita och härliga. Eftersom mina vinterkläder inte kan nämnas i samma mening som de som dagens barn har på sig och jag var ute tills min mor bestämt kallade in mig, så undrar jag var dagens barn finns någonstans? De har ju alla förutsättningar för att ha kul. Visst, i år saknas snön och kylan. Men det har ju varit härliga, snörika vintrar de senaste åren. En del av barnen åker med mamma och pappa till fjällen eller alperna och hålls i backarna där. Men den spontana och i minnet eviga leken i snön, den saknas. Det är synd om dagens barn, i dubbel bemärkelse, årets vinter har ju dessutom snålat in på den nödvändiga vita varan.