Våriris

För tre år sedan anlade jag en irisrabatt med bl a våririsar. Iris, förutom strandiris, är en visserligen lättskött men samtidigt tämligen kräsen växt. De är noga med att stå på rätt ställe, men vill inte bli alltför mycket ompysslade, läs störda. De SKA sprida sig genom rotskott och det har de gjort, men inte i den takt som jag trodde och framför allt inte åt det håll jag ville. Blomningen har det också varit lite si och så med. Våriris däremot är en lökväxt och bildar små tuvor efter ett tag för att så småningom försvinna helt. Som alla lökväxter.
Nu råkade det bli så att en liten hund (inga namn nämnda) fick för sig i höstas att just lökarna till våririsar var extra goda. Djupa gropar grävdes och lökarna försvann, trots att de egentligen är rena rama giftet för en hund. Men hunden i fråga blev inte ens dålig i magen! Jag däremot såg en vår utan irisar framför mig. Tråkigt! Jag älskar den intensiva blå färgen!
Men idag blommar flera stånd med våriris i rabatten. Lökarna försvann tydligen inte utan flyttades bara lite grand. Det måste ha varit alla de andra vårlökarna, förmodligen pärlhyacinterna, som var så goda att de åts upp!
Hur som helst är jag själaglad över detta och det bästa av allt är att jag kan se dem från mitt fönster, vilket är extra skönt idag, när kölden har oss i sitt grepp igen.