Påskkyckling

Jag har alltid velat ha höns. Helst sådana som ruvar och sedan får de mest underbara små dunbollar till kycklingar. Min mor delade denna längtan med mig. I mammas barn- och ungdom hade mormor och morfar olika sorters höns, mest för skojs skull, men i alla fall. Mamma visste hur varm man blir inombords när man hör en höna locka på sina små kycklingar och när man får se hur hon, som den goda mor hon är, visar dem på de läckraste små frön eller maskar. Eller när de små söker skydd och värme under hennes vingar.
Som det goda barn jag var, införskaffade jag ett år, till påsk, två små kycklingar åt min mamma. Det var inte alls svårt att få tag i två kycklingar, det svåraste var att smuggla in dem hemma. Mitt rum låg, helt för sig självt, längst upp i huset, under taket. Där kunde jag vara ostörd. Jag hade förberett med en låda med sågspån (var jag nu fick den ifrån?) och en värmelampa (fanns i hemmet!) samt diverse mat. Jag hämtade kycklingarna på skärtorsdagen efter skolan och var nu tvungen att spela hönsmamma med matning osv ända fram till påskdagens morgon.
Påskdagens morgon smög jag tidigt ner till köket med mina kycklingar och väntade sedan på att mamma skulle komma och bli överlycklig över sin överraskning. Och nog blev mor min överraskad alltid! Men kanske inte riktigt så glad som jag hade trott. Hon tyckte förstås att de små var helt underbara men hon såg, som vuxen, att de nog hörde hemma på gården hos sin hönsmamma, där jag hade hämtat dem.
Efter att hela familjen hade fått beundra de små och vi hade letat efter våra påskägg blev jag tvungen att gå och lämna tillbaka kycklingarna. Hur det gick för dem efter detta vet jag inte. Vem vet, det kanske var små tuppar och det vet man ju hur det går för dem!
Hur som helst blev min dröm om en egen hönsgård inte av den gången. Men drömmen har jag kvar.