Vägen hem

Jag vet inte hur det är med andra människor, men sista dagen av en resa så finns inget annat för mig än att så snabbt som möjligt få komma hem. Denna sista dag av vår resa var jag inte ensam om att känna så. Som tur var var  trafiken på E4 väldigt gles och allt flöt på i lagom takt. Ett stopp hade vi planerat in, nämligen vid Brahehus. Både för att sträcka på benen men också för att beundra utsikten. Nu visade det sig att jag hade trott helt fel under alla dessa år som jag har åkt förbi Brahehus. Jag trodde nämligen att det var en verklig borgruin. Ruin är det ju onekligen, men någon borg har det aldrig varit! Per Brahe d y lät börja bygga slottet 1637 och det var mest tänkt som lustslott och senare änkesäte. Man byggde alltså för den vackra utsiktens skull! Och den finns kvar! Eftersom Per Brahes maka Kristina Katarina Stenbock dog redan 1650, innan slottet var klart, så användes det som "gäststuga" åt herren på Visingsborg. Så småningom tömdes slottet på all inredning och när det brann ner 1708 så brydde man sig inte om att bygga upp det igen. Vägen upp var antagligen för svår, det är ju ändå en klippa på 180 m!

Vi njöt av utsikten och även om temperaturen låg på över 30 grader så kändes det som om luften var friskare. Det kändes som hemma! Resten av resan gick i ett huj och klockan halv sex var vi, efter två veckor och en dag äntligen hemma igen. Yngsta dottern med man kunde fira sin ettåriga bröllopsdag och jag kunde äntligen njuta av den friska luften. Det hade nämligen svalnat betydligt på vägen mellan Linköping och Södertälje och hemma låg temperaturen på ynka 24 grader!

Som sammanfattning kan jag säga att vi hade väldigt trevligt, att vi såg väldigt mycket vackert och intressant, att vi gjorde en hel del trots värmen, att resan gick utan problem, om man bortser från vägen mellan Hannover och Flensburg, men att det ändå var väldigt skönt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst, så är det!