Cyklarna i mitt liv

När jag var tre år gammal lärde jag mig att cykla. På den tiden fanns det inga barncyklar utan man fick lära sig på någon lånad vuxencykel. För min del gick det till så att min syster och hennes kompis lekte med mammas stora, svarta damcykel och jag tyckte nog att det såg väldigt roligt ut. De gjorde alla möjliga konster och jag ville så gärna göra konster jag också! Jag tjatade och tjatade och till slut föll de till föga och jag fick ställa mig på pedalerna, min syster höll i och så trampade jag runt på gården. Runt, runt, runt. Det gick väldigt bra och framför allt gick det väldigt fort. Till slut orkade min syster, som inte heller var så gammal, inte hålla i längre och jag fortsatte på egen hand. Det gick ju så bra! Jag åkte några varv till på gården och sedan ut på bygatan. Jag ägde världen Det fanns bara ett litet aber och det var att jag inte kunde stanna!!! Så jag åkte och åkte och åkte ända tills bussen kom med min mamma, som lätt chockad fick se sin lilla treåring svischa runt på hennes stora damcykel. Mamma kunde stanna cykeln och vi var nog båda två lättade över att turen var över. Men efter den dagen utövade cykeln en väldig dragningskraft på mig och det blev många turer, bara jag hade lärt mig att stanna.

Nästa cykel jag minns är den jag fick när jag var tio år gammal. Det fanns fortfarande inga barncyklar, i alla fall inte där jag växte upp, och för min familj som, efter flykten från DDR inte hade några ägodelar, stod en cykel inte högst upp på prioriteringslistan. Men nu skulle både min syster och jag få var sin cykel. Min var röd och väldigt vacker.  Den cykeln blev allt för mig, allt förutom transportfordon. Staden var, och är fortfarande, inte större än att det var gångavstånd till allt. Så cykeln blev mest ett motions- och lekredskap. Den tjänade som häst, vi gjorde konster med den, den tog oss på utflykter till grannbyar och till den lilla pöl i skogen, där man kunde bada. Den tog oss också snabbt till platser där det hände saker, även om det var förbjudet område! Den cykeln gav frihet! Men den cykeln kunde jag inte ta med mig till Sverige när jag flyttade hit 8 år senare.

Här var jag till en början helt utan cykel och jag saknade den inte. Jag hade fullt upp med annat. Men efter ett tag kom ändå längtan efter en cykel och vi hittade en bättre begagnad sådan. Den cykeln blev jag aldrig vän med! Den hade tre växlar som alltid hoppade ur och som bara gjorde det trögare att cykla. Den var orange och just orange har aldrig varit min favoritfärg. Den var helt enkelt inte rätt! Denna cykel tjänade dock till att cykla till jobbet från Enhörna till Södertälje och tillbaka. Men sen blev sönerna äldre och hade stora cyklar och behövde ibland reservdelar till sina cyklar och på så vis blev det bara mindre och mindre kvar av min cykel. Det här är trettio år sedan och sen dess har jag varit utan cykel! Jag har varit så länge utan cykel att yngsta dottern på fullaste allvar trodde att jag inte kunde cykla! Men alla cyklar som fanns under de trettio åren har varit sådana moderna, otroligt obekväma och för mig opraktiska cyklar som bara skulle tjäna till att cykla så fort som möjligt. Jag drömde om en "tantcykel", med bekväm sadel, böjt styre, breda däck och en cykelkorg för min väska. Det tog trettio år innan cykeltillverkarna kom på att det är sånt som "tanter" vill ha!

Igår slog jag då till och köpte mig en sådan "tantcykel". Den är inte ny, för vem har råd med sånt? Nej, jag köpte den av en man som säljer begagnade cyklar. Jag fick skjuts dit och sedan cyklade jag hem. Det var lite vingligt i början, det ska erkännas, men sedan, när fartvinden i nerförsbackarna susade i öronen, kom cykelglädjen. Och, efter denna premiärtur på 8 km, kändes det ingenting i mitt onda knä!  Visst, den saknar belysning och reflexer på ekrarna, men det skaffar jag nästa vecka. Och ett sadelskydd ska det också bli, för byxornas skull!.