Dag fyra

Jag vet inte varför många gör så stor affär av hotellfrukost. För mig är kaffet det viktigaste, sen är det förstås trevligt att allt står framdukat och att man slipper diska efter sig. Men man orkar väl inte häva  sig av allt som står framme, eller? Frukosten i Pommerloch var, på franskt manér, lite påvert även för min smak, men det gick att bli mätt på och vi kom iväg i god tid. Det skulle bli ännu en av dessa heta dagar då man inte vill annat än att ligga i skuggan och slippa röra en fena. Därför skippade vi själva staden Luxemburg.

Färden söderut förde in oss i Frankrike och landskapet Lorraine. Var Ardennerna slutar och var Vogeserna börjar är svårt att säga. Kanske att det var lite mindre kuperat ett tag, men ett vackert jordbrukslandskap var det! Vi hade inhandlat lite picknick i ett snabbköp och när det blev dags för lunch hade vi kommit till en liten mysig stad som heter Lutzelbourg. Högt ovanför staden tronade en borgruin. Snabbt bestämde vi att det vore  trevligt att stanna till där och äta vår matsäck (trots mina farhågor om att det kunde vara branta stup!). "Finopeln" kämpade sig upp för berget, vi parkerade och var nästintill i himmelriket. En lätt bris svalkade, höga träd skuggade och utsikten var helt enkelt vidunderlig.


Vi hade precis hunnit att äta upp nästan hela vår matsäck när snyltgästerna, eller rättare sagt borgruinens ordinarie invånare upptäckte att det fanns mat. Man kan säga så här: de var inte precis skygga!











Efter denna trevliga upplevelse ledde Dagmar oss på små krokiga vägar genom vidunderligt landskap och mysiga små byar till dagens etappmål, Kaysersberg i Alsace. Det var tredje gången för B-O och mig i denna lilla pärla till stad. Albert Schweitzers födelsestad, mitt bland vinbergen och i de vackra Vogeserna. Första gången  hamnade vi här 1971 därför att våra barn tjatade så förskräckligt att de ville ha glass. Till slut svängde deras far av den stora vägen och det är vi tacksamma för än idag! Sen har vi fört hit våra vänner och sedermera våra vuxna barn. Staden är sig likt på ett trevligt och positivt sätt. Man blir inte besviken!                                    

Det finns hur många korsvirkeshus som helst, vart man än går.  Hela innerstaden är intakt och egentligen avspärrad för biltrafik med undantag för dem som bor där.

Högt ovanför staden och vinbergen ligger borgruinen. Eftersom det var väldigt varmt även i Kaysersberg orkade inte ens ungdomarna med en promenad upp dit. Nåja, då har vi en anledning att komma tillbaka till drömstället framför alla andra.



Albert Schweitzers födelsehus, det lilla "trekantiga huset, är ett av de vackraste husen i staden.

Hotellet, Hotel Constantin, låg mitt inne i staden. Man fick köra i de trånga gränderna ända fram till porten och lämna sitt bagage men sen fick man parkera utanför det, som en gång i tiden var en stadsmur. Ägarinnan, en pigg liten dam i pensionsåldern, försåg oss med all information vi behövde, visade oss smygvägen till hissen så vi slapp bära väskorna uppför trappan och talade om att frukost serveras klockan 8:00. Frukosten ingick inte i priset som var mycket överkomliga 594:00 kronor för ett dubbelrum, men när vi skulle betala så tog hon inget extra i alla fall. Vi klagade inte!