Femte dagen

Dag fem av vår resa började bra. Nattens åskväder hade rensat bort den varma och kvava luften. Äntligen! Vi stannade till i utkanten av Kayserberg hos Brigitte och Francois Stoll i deras vinkällare. Ett litet smakprov för dem som inte körde och inköp av några flaskor av det goda Alsacevinet. Ett litet äventyr för dem som aldrig hade upplevt något sådant och ett litet äventyr för oss som försökte att konversera ägarinnan som bara talade franska. Men det gick!







Det är inte alls långt till den andra sidan av Rhen och till Schwarzwald. Dagmar hittade till och med de minsta, små kurviga vägarna för att ta oss till "Schauinsland", utsiktstornet på toppen av Feldberg, det högsta berget i Schwarzwald. Precis när vi hade parkerat vår bil för att promenera den sista biten upp, kom fåraherden med sina får.





Vi frågade hur många han hade och svaret blev 500 styck. Han hade räknat dem alla, sa han. Det tog ett bra tag innan alla hade passerat oss och vi stod mitt i hopen. De bara vällde förbi! Sist kom ännu en herde och sedan en jeep med ett släp och i det fanns de små lammen, de som inte orkade gå så långt ännu.









Vi tog oss upp till toppen av Feldberg, men upp i tornet kom bara Dennis. Det var helt enkelt för mycket luft omkring en, när man kom upp en avsats, för oss andra! Men utsikten var underbar även utan torn!






Efter en mycket god lunch på ett litet värdshus utefter vägen, åkte vi i riktning Krumbach, den lilla staden i Bayern där jag har vuxit upp. Det gick i snigelfart kan man säga. "Umleitung", efter "Umleitung" genom trakter, där inte ens jag hade varit, tog sin tid. Det var nästan kväll innan första skylten med Krumbach på kom, och snart var vi där. Det var sig likt!









Men vi skulle ju bara igenom staden för att  komma till "Biolandhof Ritter" var vi hade hyrt lägenheter. Nu behövdes minsann ingen Dagmar, nu visste jag vägen alldeles själv! Väl framme blev vi mottagna av gårdvar "Ascha", en väldigt vänlig men mycket hungrig hund av obestämd ras. Vi blev varnade för att lämna någon som helst mat utan uppsikt och mycket riktigt, Ascha hade en inbyggd klocka som talade om när det var dags för frukost, lunch, fika eller kvällsmat. Då kom hon svansande och "hälsade på". Själva gården låg på en höjd med vidsträckt utsikt över åkrar och ängar och vid klart väder kunde man till och med se Alperna, den ljusblå skuggan längst bort vid horisonten.






Gården, en mjölkgård med 36 kossor och några kalvar drivs av familjen Ritter. Förutom kossorna fanns getterna Lise och Lotte som var lika hungriga som hunden Ascha, men som satt bakom lås och bom, för säkerhets skull! Men kom man förbi, och det var man tvungen till flera gånger per dag, så bräkte de och tittade med bedjande ögon på en tills man gav dem något, vad som helst, bröd, potatisskal, morotsblast, allt tyckte de om! Katterna på gården var kelna och lät sig villigt bli klappade av både vuxna och senare även barn.  Den inhandlade kvällsmaten med tillhörande öl kom väl till pass, för nu hade värmen återkommit och dessutom var det damfotboll mellan Tyskland och Sverige!

Gissa vilka som satt i köket och tittade på TV?  Vi andra satt ute på verandan och njöt av att höra syrsorna, känna att nattluften svalkade och så småningom även titta på en fantastisk stjärnhimmel. Den natten sov vi gott, det var svalt och skönt i huset och alldeles tyst utanför. Jag kände mig mycket nöjd med val av semesterbostad!