Koltrastens sång


Med det tilltagande ljuset kommer också det som skiljer vintern från vårvintern, nämligen fågelsången. På morgonen när jag går ut till brevlådan, för att hämta tidningen, fylls luften av ett kvitter från hundratals små varelser som, liksom jag, gläds åt ljuset. De senaste dagarnas snöfall kan inte ändra på det, våren är på gång!
Men den sång som mest av allt talar om att livet återvänder till vår del av världen, är koltrastens sång. Det finns en gammal folksaga om koltrasten som jag ska försöka återge här.
Det var en härlig dag! Alla fåglarna hade samlats och sjöng det vackraste de kunde. Det var en särskild dag, för idag skulle herr och fru Koltrast gifta sig. Först var det själva vigseln. Domherren harklade sig och frågade om de ville gifta sig med varandra och älska varandra och leva lyckliga med varandra i alla sina dagar? Herr och fru Koltrast tittade förälskade på varandra och svarade ja. Herr Koltrast sa att hans hustru var den vackraste koltrast som fanns och fru Koltrast svarade att herr Koltrast var det stiligaste hon någonsin hade sett. Nu kunde festen börja!
Men mörka moln tornade upp sig vid horisonten, det blåste upp till storm och alla kloka små fåglar skyndade sig att ta skydd i någon buske eller i en tät gran. Stackars herr och fru Koltrast hade bara ögon för varandra och såg inte faran som nalkades förrän stormen slet tag i dem och kastade dem åt olika håll.
När stormen äntligen bedarrade var de långt från varandra, rädda och ensamma och väldigt ledsna. Herr Koltrast började sjunga de vackraste sånger om kärlek som fanns så att fru Koltrast skulle höra honom. Men det var vår och alla andra fåglar sjöng om kärlek. Stackars herr Koltrast - hans sång drunknade i kören.
Fru Koltrast flög från buske till buske och ropade efter sin make, men det var vår och alla andra fåglar ropade ut namnen på sina käraste. Stackars fru Koltrast - hennes rop försvann i mängden.
Dagarna gick och både herr och fru Koltrast ropade varandras namn och sjöng sånger om kärlek, men de kunde inte hitta varandra.
En dag gick solen i moln och det började regna. Alla fåglar slutade sjunga och söka skydd, så som fåglar gör. Men inte herr Koltrast! Han kunde inte sluta sjunga, ty hans hjärta var fyllt av sorg och längtan. Han sjöng högre och vackrare än någonsin förut. Och äntligen kunde fru Koltrast hitta honom.
Allt sedan den dagen sjunger koltrasten om kärlek även när det regnar eller som nu, när marken fortfarande är täckt av snö.
Koltrasten vet, våren är på gång!