Sorgebarn i rosenträdgården

Som alla rosodlare kan intyga och känna igen sig i, så har även jag några sorgebarn bland mina rosor. Om det inte är rosrost eller mjöldagg som förmörkar njutningen så är det något annat som grumlar glädjen. I fallet Ispahan är det inga sjukdomar eller extra känslighet för frost som är problemet, rosen är väldigt frisk och klarar sig upp till zon 5. Nej i mitt fall är det mitt eget fel. Ispahan valdes därför att den har ett så exotiskt namn och härstammar från staden Esfahan i Iran, känd för sina moskéer, trädgårdar, rosor, persiska mattor och hantverk. Jag såg för mitt inre en liten bit av det överflöd som namnet förmedlar. Rosen växte bra, på ett buskigt och ganska tätt sätt. Den översållades rikligt med vackra, stora och starkt doftande blommor redan andra året. Sen kom en mycket kall och lång vinter och grenarna frös ner. Nu är det så med vissa rosor att de inte är rotäkta och så är fallet med Ispahan. Den drev nya skott, mycket livskraftigt sådana! Problemet var bara att det var vildskott! Jag märkte det inte förrän det kom fel sorts rosor på dem. Så kan det gå för en nybörjare! Ispahan fortsätter att komma med fel sorts skott och jag står där varje vår, med sekatören i handen, kliar mig i huvudet och undrar vad som ska klippas bort och vad som ska sparas. Det är så lätt att säga att man ska ta bort allt som kommer nedanför förädlingsstället, verkligheten är inte lika enkel! Jag har dessutom ett inre motstånd när det gäller beskärning, vilket inte underlättar i fallet Ispahan. Det ska bli väldigt spännande att se om jag har sparat rätt sorts grenar i år. I fjol var det helt klart fel sort som sparades!