Rosa spinosissima (pimpinelliflora) ´Plena`

Sist men inte minst kommer här berättelsen om min allra första ros. Jag hade en väninna, Lilian, som var en sann trädgårdsentusiast. I hennes trädgård blommade det överallt och hon delade mer än villigt med sig av sitt överflöd. Lilian hade sina rötter i Glommersträsk i Norrbotten och hon fortsatte att odla sånt som hon var van vid hemifrån, dvs växter som var mycket härdiga och anspråkslösa. Otaliga små plantor av fingerborgsblommor, stormhatt, åkerbär och små ljuvliga sippor i olika färger hittade sin väg från hennes till min trädgård. Fingerborgsblommorna sprider sig fortfarande, stormhatten står lite här och där, sipporna självsår sig i gruset och blommar numera bara i vitt, åkerbären har tyvärr försvunnit, varför vet jag inte. Men det är framförallt ett enda litet rotskott av Lilians fantastiska ros som har präglat min trädgård mest av allt. Hon kallade den Finlands vita ros, ibland går den under benämningen Midsommarros, eller Torparros, eller Roslagsros. Det officiella namnet är Rosa spinosissima ´Plena`. Spinosissima betyder "taggigast" på latin och det stämmer, kan jag intyga! Denna ros växer överallt, i alla slags jordar, t o m i sandjord, den tål frost och torka. Den sprider sig mer än villigt med rotskott (inte alltid en fördel!) blommar överdådigt en kort tid i början av juni och får små svarta nypon på hösten. Den trivs i sol, den trivs i skugga, den trivs helt enkelt överallt! Det lilla rotskott jag fick av Lilian har blivit en hel rosenhäck utmed staketet vid infarten och en stor buske i slänten vid rosenträdgården. Igår slog den första rosen ut och snart kommer det att dofta som i paradisets lustgård här hos oss. Man vet inte riktigt hur gammal denna ros är, den kan ha uppstått spontant i naturen och den odlades redan mycket tidigt i klostren. På 1700-talet hade den sin storhetstid i Skottland och på 1800-talet förädlade tsarens trädgårdsmästare Karl August Freundlich (trevligt efternamn!) spinosissimarosor och man antar att ´Plena`är ett resultat av hans arbete. Jag har delat med mig av rotskott till grannar, vänner och bekanta. Överallt tar den sig och frodas. Tyvärr gick Lilian bort, alldeles för tidigt, för 13 år sedan, men hennes minne lever vidare i denna ros som för mig är sinnebilden av den enkla men så innerligt älskade mormorsträdgården.