Våra fyrfota familjemedlemmar är inte bara starka personligheter, de har, som sådana, också starka viljor.

Katten Rossini, som tidigare var yngsta dotterns särskilda lilla kelgris, har numera utsett husse till sin stora favorit. De delar TV-fåtölj och yllefilt med varandra och Rossini låter sig klias med största möjliga njutning. Av detta har han fått storhetsvansinne. Han tar sig friheter, som att gömma sig bakom vartenda hörn och lurpassa på alla andra för att sedan hoppa fram och skrämmas. Och när jag försöker att klappa honom vänder han, knycker på svansen och går.

Torkel, den bortleasade kattfarbrorn, har fått flytta hem över jul- och nyårshelgen. Grannarna, som han annars har valt att sova hos och kela med, var bortresta. Efter två veckor hemma, kan han numera tänka sig att bli klappad av mig. Men det är också allt. Om det inte vore så förbaskat kallt ute, skulle han nog ha dragit för länge sen, för grannarna är hemma igen. Men de max 20 meter som det är, från vår dörr till deras, är alldeles för många i den här kylan, tycker Torkel. Så han vänder i dörröppningen och går in och lägger sig igen.

Isadora, liten och oskyldigt vit och mycket kelen, visar utomhus att hon är ett äkta rovdjur. Tyvärr är det mest mina vänner, småfåglarna, som blir hennes offer. Kalla dagar som nu föredrar hon dock pallen framför brasan. Ibland lämnar hon denna strategiskt valda plats för att, genom fönstret, iaktta livet vid fågelbordet. Efter att ha studerat allt mycket noga, gäspar hon stort och går och lägger sig igen. Hon är medveten om att hon inte behöver jaga för brödfödan utan att hon, i lugn och ro och i stugvärme, kan fortsätta att leva lyxliv.

Bessie, mattes bästa vän, håller sig väl med sin husse när hon vill gå på promenad. Men annars följer hon mig, vart jag än går i huset. Hon är min svans. Nu under julledigheten har jag hållit mig vaken lite längre på kvällarna men, som det vanedjur hon är, kommer hon vid halvtiotiden och hämtar mig, så att vi kan gå och lägga oss. Stor är besvikelsen, när jag då vänder i sovrumsdörren och återvänder till soffan. Då suckar hon djupt och uppgivet och kommer tassande efter och lägger sig ett tag till på sin dyna. Husse klagar på att hon, på deras promenader, försöker att gå bakom honom för att sedan smita iväg. Detta har jag aldrig märkt. Hon följer mig så snällt, även i skogen. Ibland framför, ibland bakom, ibland vid sidan om. Men alltid rätt nära. Jag går i min takt och i mina egna tankar, hon strosar fram och tillbaka, förmodligen även hon i sina egna tankar. Sådana promenader, då vi är ensamma i skogen, är det bästa vi vet. Skogens invånare stör oss inte. Vi lägger märke till dem, när vi ser dem, hälsar ibland och går bara vidare. Vi stör tydligen inte dem heller, för de står lugnt kvar och följer oss med blicken. Vi är en del av naturen.

Så delar vi livet med varandra, i tillit och vänskap. Människoliv, kattliv och hundliv. Till synes så olika, men ändå fast sammanflätade.