Kölden håller ett fast grepp om våra liv och vårt livsrum. Att klä sig rätt för utomhusvistelse tar tid. 2-åriga barnent har inte tid med sådant. Han värjer sig och ger luft åt sitt missnöje. Om det gick efter hans vilja, skulle vi stanna inomhus från september till maj. Men väl ute, med påtvingade kläder, röjer han runt och slänger sig i snön och gör snöänglar, som alla barn före honom har gjort, i alla tider. Efter ett tag fryser vi vuxna, som inte är lika aktiva, vi vill gå in igen. Då blir det protester på allvar. Vuxna är så konstiga! Hur ska en liten man, på två år, förstå sig på alla dessa nycker?

En som älskade vinter och köld var Sveriges stolthet, Carl von Linné. Han skrev följande i förordet till sin akademiska avhandling i sann götisk anda, Om det sviogotiska landets förträfflighet: "Wåra kalla wintrar giör oss det nöje som aldrig Söderlänningarnas hetta kan gifwa dem, ty då deras mark står bar och förbränd, är wår betäkt med krithwit snö, som skimrar emot dagen, som wore han beströdd med det klaraste Demantpulver."
Han påstår att vintern härdar, att den skrämmer undan alla slags sjukdomar, gör vattnet friskt och luften sund. Folk i varmare länder är "af hetta löshullade, matte, swage, lata och trötta", medan vi nordbor "winna en stark och frodig kropp". Nej, kylan gör oss "prompte och muntrare."
Jag kan bara fundera över vad Linné skulle säga till dagens moderna människa som lämnar allt detta "välgörande och goda" bakom sig och flyr till Thailand. Vad skulle han säga om vinterkräksjuka och influensepidemier. Han skulle säkert bli förfärad. Han skulle nog tycka att förfallet är totalt.

Själv njuter jag av allt det vita, kalla ,underbart vackra, av knarret under skorna, av diamantglittret i björkarna när solstrålarna ligger på. Allt detta, trots att jag har mina rötter till största delen i mellersta, men också i diverse delar av södra Europa och inte i det som Olof Rudbeck i "Atlantican" så stolt pekar ut som mänsklighetens urhem, den höga Norden.