Det är höst!

I går vaknade jag vid halv sex och låg kvar i sängen och njöt av att titta på den kristallklara luften och trädens grönska i morgonsolen. Jag älskar höstluften! Bara åsynen av den gör att jag har lättare att andas.

Idag jagar vinden fransiga moln över himlen. Jag ska strax ta med mig hunden och gå en långpromenad i skogen. Tiden räcker inte till blåbärsplockning idag, men i morgon!

Fil med müsli och några skedar färska blåbär, det är livskvalitet!



Yngsta dottern håller på att markera avstånd, hon håller på att bli självständig.

Som mamma är detta både en stor glädje och en stor sorg. Jag pendlar varje dag, många gånger, fram och tillbaka mellan dessa båda ytterligheter. Det här är ju vad vi har strävat emot under snart 18 år. Men ändå!

Det hjälper inte att jag har genomgått denna process tre gånger tidigare. Det var lika svårt de gångerna också. Jag vet ju att man etablerar nya roller och att förhållandet ändras till något nytt och mera vuxet.

Att släppa taget, att inte få uppleva den omedelbara närheten längre, gör ont.

Glädjen består i att hon är en så underbar härlig ung kvinna med gott självförtroende, ett varmt hjärta, en stor portion humor, ett mycket gott förstånd och till detta en verbal begåvning, parad med ett artigt tålamod, som knäcker den starkaste. Hon kommer att klara livet, det är jag övertygat om!

Det här blev visst en kärleksförklaring, men det är precis det jag känner: En otroligt stor kärlek och ömhet till detta barn.