Det är brunsttider i älgskogen.
I går såg jag HONOM!
Han såg ut att flyta ovanpå veteåkern mellan prästgården och vår skog. Målmedveten och majestätisk.
Älgkon som har fört ett relativt lugnt liv med sina två kalvar hela sommaren borde känna sig smickrad. Han var stilig och såg stark och viril ut. Nu blir det livat i skogen!
Den fräcke ungtuppen som försökte att skrämma mig måste nog se upp. Jag tror inte att han har någon chans.

Hunden och jag har varit på utflykt.
I hård blåst och med en dramatisk himmel över oss, besökte vi Stendörrens nationalpark. Det var ett tag sedan vi var där. Jag hade nästan glömt hur vackert där är. Blåsten förstärkte stämningen av havsband. Med rufsigt hår men härligt genomblåst ända in i minsta cell åkte vi sedan vidare till Nynäs slott. Även där var det länge sedan vi var.
Det har hänt en del både vid Stendörren och vid Nynäs slott. Man har turistanpassat med kartor och informationstavlor.
Det som slog mig var hur åldersfördelningen bland besökarna var. Vid Stendörren var det mest barnfamiljer (många tyska) och medelålders besökare, men vid Nynäs låg medelåldern nog kring 70 år.Varför? Stigarna kring Stendörren är inte svåra att gå på och även här finns ett kafé, om man nu absolut måste ha fika när man gör en utflykt. Men enbart vacker natur tycks inte längre locka människor. Naturum vid Stendörren måste anordna många olika arrangemang, som i sig inte har med Nationalparken att göra, för att dra till sig besökare.
På hemvägen stannade vi till och gick en sväng runt Lövsta udde. Ett reservat med enormt stora ädelgranar och en del ädellövträd. Blåsten var, om möjligt, ännu hårdare här. Mälarens vatten drevs i stora vågor mot land.
Hunden älskar blåsväder. Många dofter kommer med vinden. Hon måste hela tiden rensa nosen för att kunna ta in allt. Sedan var hon rätt trött och låg och snarkade gott hela natten.
Undrar vart vi ska åka idag. Jag måste ju utnyttja den sista veckan av ledigheten. Nästa vecka börjar vardagen med alla sina åtaganden och det blir lite tid över till utflykter.
Varje höst känner jag ångest inför starten. Det släpper sedan, när jag har träffat BARNEN.
Vad vore livet utan dem!