När jag, 14 år gammal, skulle konfirmeras var det som alltid, på den "gamla goda tiden", förhör. Vi konfirmander satt längst fram i kyrkan, i en kyrka som var fullsatt till bristningsgränsen. Alla, och det var verkligen ALLA, var där! I tur och ordning ställde prästen en fråga och man skulle svara efter bästa förmåga. Min fråga handlade, kanske inte helt oväntad, om synden och hur en syndig människa känner sig. Jag var väl förmodligen lite nervös, men mest minns jag att jag var arg. Jag var arg på prästen, jag var arg på alla de andra som nu satt och småmyste över att just jag hade fått denna väntade fråga, Jag hade ju legat i fejd med min konfirmationspräst under hela konfirmandtiden, så mina kamrater visste precis varför han frågade just mig. Jag förblev tyst. Han ställde frågan en gång till och klev närmare och såg uppfordrande på mig. "Nå, Karla, hur tror du en syndig människa mår?" - "Skit?" sa jag. Det gick ett sus genom kyrkan. Inte bara det att jag hade svarat med ett icke helt salongsfähigt ord, men dessutom med viss trots i rösten och det i kyrkan! Man får betänka att detta var 1963. Då var man mera pryd än idag!
Nåja, min pappa som var närvarande (mamma bojkottade allt vad kyrka hette) tyckte inte att det var så farligt. Andemeningen hade ju gått fram och snart hade min lilla fadäs fallit i glömska.
I onsdags kväll var jag, tillsammans med några andra, på studiebesök i en skola och en förskola i vår kommun. Vi skulle få se och uppleva den s k "skolmodellen", Södertäljes egen lösning på hur man bygger skolor och förskolor. Modellen antogs för ca 10 år sedan och går i princip ut på att man ska bygga så öppet, flexibelt och billigt som möjligt för att kunna använda lokalerna till annat om antalet barn minskar. Rent ekonomiska överväganden alltså! Kommunala tjänstemän och politiker åkte på studiebesök i bl a Danmark och kom hem med ett koncept. Sedan dess har flera skolor byggts till och om, några har byggts nytt enligt denna modell. På några ställen har det blivit acceptabelt, på andra ser man missarna redan efter relativt kort tid och bland de förskolor som har byggts efter denna modell ser man, i mitt tycke, de värsta exemplen på hur det helt enkelt inte får se ut i en miljö där små barn ska vistas nästan hela sin vakna tid.
I den förskolan vi besökte var det plats för 165 barn, i dagsläget går där 163 barn. Hela byggnaden hade bara en enda, gemensam entré, där alla barn skulle ta av sig, där lämning och hämtning sköttes av föreståndaren. När jag ser vilken trafik det är vid två-tretiden på eftermiddagarna vid den förskola nedanför mig, så kan jag bara föreställa mig vilket kaos det måtte vara innanför denna entré, när ca 100 barn hämtas samtidigt.
Förskolan har 7 s k hemvisten, i de lägre åldrarna (1,5-2 år) går 17 barn tillsammans i en hemvist tillsammans med tre vuxna. En hemvist är storleksmässigt inte större än mitt kök (ca 20 kvadrat), med ett badrum som i och för sig var rymligt, och ett vilorum som väl max kan vara 8 kvadrat. I detta vilorum ska alltså 17 små barn sova middag på madrasser på golvet.
På frågan om det inte var den perfekta grogrunden för smitta av alla de slag och varför inte barnen sov utomhus i vagnar, fick vi svaret att det helt enkelt är omöjligt att tre vuxna ska klä på 17 små barn för att de ska kunna sova utomhus. Dessutom ska barn som är snoriga inte vara på förskolan!
Det kan jag väl i för sig förstå, men att tränga ihop dem på så liten yta är inte på något enda sätt försvarbart och smittas gör man som mest precis innan en förkylning bryter ut!
"Matsalen" var ett enormt torg mitt i huset, belamrad med ett otal bord och stolar. Ca 70 barn och 12-15 vuxna äter där samtidigt, frukost, lunch och mellanmål. De äldre barnen är ännu fler!
Lekutrustning i de enskilda hemvisten var näst intill obefintlig, dessutom var de inordnade på så vis att treåringar bara hade bilar (för någon har bestämt att just treåringar leker gärna med bilar), fyråringarna skulle tycka om att klä ut sig och femåringarna ska helt enkelt bygga! Det fanns en s k atelé i ena hörnet av det enorma torget, i en annan del fanns en vattenlek och mitt i alltihopa fanns en jättelik rutschkana från övervåningen ner till bottenvåningen. Denna rutschkana var bara öppen fredagar efter det att de flesta barnen hade gått hem!
Förskolläraren som visade oss runt var en ung kvinna med en begåvning för organisation som skulle få vilken general som helst att blekna av avund. Hon hade verkligen lyckats med konststycket att organisera sin personal så att alla hela tiden ska kunna täcka upp för varandra och därigenom spara in pengar för vikarier.
Hon hade inte bara organiserat sin personal utan hela dagen var genomorganiserad för barnen också. Från det att de lämnades på förskolan tills dess de hämtades. På min fråga vart den fria leken hade tagit vägen fick jag svaret att barnen, som lämnades tidigt, hade en stund innan frukost och sedan en liten stund efter frukost tills de skulle delas in i olika grupper och föras till de olika aktiviteterna som vattenlek, måla, utevistelse osv. Det enda glädjande i hela upplägget var att alla barn skulle vistas ute någon gång under dagen.
En liten ett och ett halvt-åring måste alltså knyta an till minst 24 barn i samma ålder, samt minst sex vuxna. Sedan ska en sådan liten varelse vistas tillsammans med 164 andra barn och minst 20 vuxna. Varje dag från morgon till kväll!
Barn, dessa spontana, fantasifulla, kreativa små människor, berövas här all sin spontanitet. Kreativetet utförs på beställning enligt ett bestämt schema, fantasin får ingen som helst stimulans i en miljö som mest liknar en industribyggnad! Små barn, som har behov av att vara i små grupper, med ett begränsat antal andra att knyta an till, som har ett stort behov av lugn och ro och en stimulerande och ombonad miljö, blir här tvingade att anpassa sig till en omgivning som berövar dem deras möjlighet att få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Jovisst, de är omhändertagna, de får god mat och de far inte fysiskt illa. Men vad som händer med deras själar tas det ingen som helst hänsyn till.
De som bär ansvaret för denna misär som vi utsätter små oskyldiga barn för borde sitta bakom lås och bom. De är, i mina ögon, kriminella. Sedan kan de förstås alltid hävda att de inte visste bättre eller att de inte hade för avsikt att det skulle bli så här, men de har ett ansvar som politiker och som tjänstemän och detta ansvar kan ingen ta ifrån dem! Viktigt är att detta måste få ett slut och det omedelbart!
Vi hade en diskussion och en utvärdering efter det guidade besöket. Jag ville uttrycka min fasa över det jag hade fått se och höra, men, precis som vid konfirmationen, tröt orden och det enda jag kunde komma på som passade i sammanhanget var: "Det här är skit!" Kanske inte det bästa ordvalet men så här i efterhand kan jag tycka att det är det enda ordet som verkligen passar och som säger allt om hur jag tycker i denna fråga. Så jag kräver: "Bort med skiten!" Och jag lovar att jag inte kommer att medverka till att man inrättar fler förskolor efter Södertäljes s k skolmodell.
I onsdags kväll var jag, tillsammans med några andra, på studiebesök i en skola och en förskola i vår kommun. Vi skulle få se och uppleva den s k "skolmodellen", Södertäljes egen lösning på hur man bygger skolor och förskolor. Modellen antogs för ca 10 år sedan och går i princip ut på att man ska bygga så öppet, flexibelt och billigt som möjligt för att kunna använda lokalerna till annat om antalet barn minskar. Rent ekonomiska överväganden alltså! Kommunala tjänstemän och politiker åkte på studiebesök i bl a Danmark och kom hem med ett koncept. Sedan dess har flera skolor byggts till och om, några har byggts nytt enligt denna modell. På några ställen har det blivit acceptabelt, på andra ser man missarna redan efter relativt kort tid och bland de förskolor som har byggts efter denna modell ser man, i mitt tycke, de värsta exemplen på hur det helt enkelt inte får se ut i en miljö där små barn ska vistas nästan hela sin vakna tid.
I den förskolan vi besökte var det plats för 165 barn, i dagsläget går där 163 barn. Hela byggnaden hade bara en enda, gemensam entré, där alla barn skulle ta av sig, där lämning och hämtning sköttes av föreståndaren. När jag ser vilken trafik det är vid två-tretiden på eftermiddagarna vid den förskola nedanför mig, så kan jag bara föreställa mig vilket kaos det måtte vara innanför denna entré, när ca 100 barn hämtas samtidigt.
Förskolan har 7 s k hemvisten, i de lägre åldrarna (1,5-2 år) går 17 barn tillsammans i en hemvist tillsammans med tre vuxna. En hemvist är storleksmässigt inte större än mitt kök (ca 20 kvadrat), med ett badrum som i och för sig var rymligt, och ett vilorum som väl max kan vara 8 kvadrat. I detta vilorum ska alltså 17 små barn sova middag på madrasser på golvet.
På frågan om det inte var den perfekta grogrunden för smitta av alla de slag och varför inte barnen sov utomhus i vagnar, fick vi svaret att det helt enkelt är omöjligt att tre vuxna ska klä på 17 små barn för att de ska kunna sova utomhus. Dessutom ska barn som är snoriga inte vara på förskolan!
Det kan jag väl i för sig förstå, men att tränga ihop dem på så liten yta är inte på något enda sätt försvarbart och smittas gör man som mest precis innan en förkylning bryter ut!
"Matsalen" var ett enormt torg mitt i huset, belamrad med ett otal bord och stolar. Ca 70 barn och 12-15 vuxna äter där samtidigt, frukost, lunch och mellanmål. De äldre barnen är ännu fler!
Lekutrustning i de enskilda hemvisten var näst intill obefintlig, dessutom var de inordnade på så vis att treåringar bara hade bilar (för någon har bestämt att just treåringar leker gärna med bilar), fyråringarna skulle tycka om att klä ut sig och femåringarna ska helt enkelt bygga! Det fanns en s k atelé i ena hörnet av det enorma torget, i en annan del fanns en vattenlek och mitt i alltihopa fanns en jättelik rutschkana från övervåningen ner till bottenvåningen. Denna rutschkana var bara öppen fredagar efter det att de flesta barnen hade gått hem!
Förskolläraren som visade oss runt var en ung kvinna med en begåvning för organisation som skulle få vilken general som helst att blekna av avund. Hon hade verkligen lyckats med konststycket att organisera sin personal så att alla hela tiden ska kunna täcka upp för varandra och därigenom spara in pengar för vikarier.
Hon hade inte bara organiserat sin personal utan hela dagen var genomorganiserad för barnen också. Från det att de lämnades på förskolan tills dess de hämtades. På min fråga vart den fria leken hade tagit vägen fick jag svaret att barnen, som lämnades tidigt, hade en stund innan frukost och sedan en liten stund efter frukost tills de skulle delas in i olika grupper och föras till de olika aktiviteterna som vattenlek, måla, utevistelse osv. Det enda glädjande i hela upplägget var att alla barn skulle vistas ute någon gång under dagen.
En liten ett och ett halvt-åring måste alltså knyta an till minst 24 barn i samma ålder, samt minst sex vuxna. Sedan ska en sådan liten varelse vistas tillsammans med 164 andra barn och minst 20 vuxna. Varje dag från morgon till kväll!
Barn, dessa spontana, fantasifulla, kreativa små människor, berövas här all sin spontanitet. Kreativetet utförs på beställning enligt ett bestämt schema, fantasin får ingen som helst stimulans i en miljö som mest liknar en industribyggnad! Små barn, som har behov av att vara i små grupper, med ett begränsat antal andra att knyta an till, som har ett stort behov av lugn och ro och en stimulerande och ombonad miljö, blir här tvingade att anpassa sig till en omgivning som berövar dem deras möjlighet att få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Jovisst, de är omhändertagna, de får god mat och de far inte fysiskt illa. Men vad som händer med deras själar tas det ingen som helst hänsyn till.
De som bär ansvaret för denna misär som vi utsätter små oskyldiga barn för borde sitta bakom lås och bom. De är, i mina ögon, kriminella. Sedan kan de förstås alltid hävda att de inte visste bättre eller att de inte hade för avsikt att det skulle bli så här, men de har ett ansvar som politiker och som tjänstemän och detta ansvar kan ingen ta ifrån dem! Viktigt är att detta måste få ett slut och det omedelbart!
Vi hade en diskussion och en utvärdering efter det guidade besöket. Jag ville uttrycka min fasa över det jag hade fått se och höra, men, precis som vid konfirmationen, tröt orden och det enda jag kunde komma på som passade i sammanhanget var: "Det här är skit!" Kanske inte det bästa ordvalet men så här i efterhand kan jag tycka att det är det enda ordet som verkligen passar och som säger allt om hur jag tycker i denna fråga. Så jag kräver: "Bort med skiten!" Och jag lovar att jag inte kommer att medverka till att man inrättar fler förskolor efter Södertäljes s k skolmodell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar