Ilska

Idag har jag fått lära mig att ilska hanteras bäst genom att visa ett upphöjt lugn. Det kanske fungerar i vissa fall på den som är ilsken mot mig. Men min erfarenhet är att ett upphöjt lugn triggar den ilskne ännu mer.
Att hantera sin egen ilska genom att ta ett djupt andetag och sedan räkna till tio är ett gammalt knep och fungerar också det i vissa situationer. Men någonstans måste ilskan få komma ut, annars kvävs man ju.
Är det då så farligt att bli arg? I vår kultur tycks det vara så. Vad är det som är så farligt, undrar jag?
Jag är uppvuxen i en annan kultur, en kultur där ilskan får komma till uttryck utan att det för den skull slår över till evig osämja. Folk blir arga, visar det, den andre har rätt att bli arg tillbaka och sedan är det bra. Båda har klargjort sina ståndpunkter helt enkelt.
Nu kan man visserligen klargöra sin ståndpunkt även utan att bli ilsken, men det kräver att motparten följer samma spelregler. Om jag visar ett lugnt och sakligt sinnelag, trots olika åsikter, så kan min motpart inte komma med förslagna angrepp eller lömska påhopp. Om det sker har jag, enligt mitt sätt att se det, rätten att reagera med all ilska jag kan uppbåda. Visst, ett upphöjt lugn skulle kanske ta udden av motpartens angrepp, men min ilska är befogad och jag har rätt till mina känslor.
Det fungerar på samma sätt som om någon säger något snällt till mig eller visar mig omtanke, vänskap eller kärlek. Då skulle väl ingen människa i världen kräva att jag ska visa upp ett upphöjt lugn utan alla skulle tycka att min glädje och tacksamhet är befogade känslor och alla skulle uppskatta när jag visar dessa känslor.
Så vad är skillnaden?