Försoning

Så här i påsktider, med samlingar där barnen ställer många svåra frågor, har jag, mer än en gång haft tillfälle att reflektera över ordet försoning. Vad innebär det för mig? Vad innebär det för min omvärld och vad innebär det för världen i stort?
Jesu död på korset som försonar oss med Gud, det är alldeles för stort för att kunna greppa med några enkla ord.
Men nästan lika stort är det när människor försonas med varandra eller med sig själva och sitt öde. Sann mänsklig storhet har något gudomligt över sig. Att uppleva att människor som har varit utsatta för förtryck, tortyr, dödande och allmänt lidande, ändå kan försonas med sina vedersakare är så ofantligt stort att omvärlden borde häpna mer än den har gjort. Själv kan jag ännu inte riktigt fatta det som skedde i Sydafrika på 1990-talet. Under Desmond Tutus ledning skapade sannings- och försoningskommissionen möjligheten till ett demokratiskt styre. Det kunde ha urartat i ett sällan skådat blodsbad. Visst problemen finns kvar och även många orättvisor, men den afrikanska traditionen av försoning, under Mandelas ledning, skapade ändå fred i ett land präglat av terror.
Kan vi lära oss något av detta? Idag, när terrorhoten kryper allt närmare, när nyheterna förmedlar krigshets och förnyad upprustning av krigsmakterna från både öst och väst? Vad kan jag som enskild liten människa då åstadkomma?
Min åsikt och övertygelse är att fred byggs hos var och en av oss, i varje möte med en medmänniska och att vi alla, stora som små har ett ansvar att skapa fred.
Eller som Jane Goddall uttryckte det: "Vi har valet att använda gåvan av våra liv till att göra världen till en bättre plats."