Med ögon känsliga för färg

För några år sedan skulle sonen måla väggarna i ett torp. Han hade valt fyra olika färger utifrån beskrivningen på färgburkarna. När burkarna sedan öppnades, visade det sig att färgerna inte alls stämde överens med hans föreställningar. Jag åkte tillbaka med burkarna och fick affärsfolket att bryta färgerna på nytt. Vi höll väl på fyra-fem gånger innan färgen på ett ungefär motsvarade det vi ville ha.
Jag kan inte säga att jag tycker om den eller den färgen mer än någon annan. För mig är det mer en fråga om nyans. Jag lutar mest åt milda, harmoniska nyanser. Jag kan inte riktigt förklara det, men skarpa, skrikiga färger gör bokstavligt ont i mina ögon.
Johann Wolfgang von Goethe, universalgeniet, skrev i sin färglära: "inte vad, utan hur en färg är...". Det stämmer med mina erfarenheter. Han sa också "färglära skall man inte bara läsa och studera, den skall göras." Och så är det. Man måste helt enkelt pröva sig fram. Färger kan ju vara så mycket. De kan beskrivas som bleka, bländande, dystra, glänsande, matta, rena, milda, smutsiga, djupa, höga, fadd, lysande osv. Listan kan göras hur lång som helst, allting är en fråga om tycke och smak.
Hur och till vad vi använder olika färger är helt enkelt en kulturyttring. På medeltiden använde man den gula färgen i nedvärderande syfte, medan samma färg i Indien betraktas som helig och i Kina står för makt - än idag. Vitt representerar sorgen i Kina, hos oss markerar det vita renhet och oskuld.
I trädgårdssammanhang talas det mycket om färgval i rabatter. Min erfarenhet är att det egentligen inte spelar någon roll vilka blomfärger man blandar, intrycket kan aldrig bli fel, bara lite mindre genomtänkt. Naturen förser oss alltid med de rätta nyanserna!