... och på den sjunde dagen

.... och på den sjunde dagen vilade vi inte! Ett besök i Bayern utan en tur till alperna är inget besök! Att sitta på en alptopp ger perspektiv på hur små vi är i universum. Nu var det visserligen rätt många år sedan jag verkligen klättrade upp på en topp, men det finns ju liftar! Som tur var ville även ungdomarna uppleva alperna, därför gjorde vi en trip till ""Kleinwalsertal". Kleinwalsertal är en dalgång som bara har tillfart från tyska sidan men som hör till Österrike. Förr var det lite speciellt, de hade egna tullregler osv, idag ser ingen människa någon skillnad. Det enda som är kvar är att orterna i Kleinwalsertal har två postnummer, ett tyskt och ett österrikiskt.
Man kan inte komma närmare in i bergen än just i Kleinwalsertal. Själva dalen ligger på 1250 m höjd och ett otal liftar tar en upp på de omgivande topparna. Idag är det väl mest vintersportområde, men dalgången är otroligt vacker även på sommaren. Eftersom ingen av oss hade utrustning för någon längre klättertur så fick det bli liften upp till Walmendingerhorn "Sinnenas berg". Till saken hör att jag, trots att jag  lider av höjdskräck, inte kan låta bli att komma upp på ett berg. Med ryggen mot dalgången och blicken stadigt riktad uppåt går det ändå att komma upp. Men pirrigt är det!

Väl uppe på berget valde maken och jag solterrassen och ungdomarna vägen upp till toppen med "Gipfelkreuz". Maken orkar inte längre pga sin sjukdom och för mig saknas luft även för en kort vandring på 1990 m höjd.  Den relativt korta vägen mellan bergsstationen och toppen leder förbi ca 130 olika högalpina växter, bl a "Alpens ros", en rododendronväxt som växer högt uppe i bergen.

Trots alla vackra växter och trots att jag erbjöds något "alldeles speciellt" att dricka av värdshusvärden, nämligen "flädersaft", så är ändå det mest bestående intrycket av denna dags utflykt den vidunderliga utsikten.

Väl "hemma" igen kom äldsta dottern med familj och till Walters stora glädje fanns ett FOTBOLLSSPEL! Sen var alla tvungna att gå åtminstone en match mot honom. Jag behövde bara spela en gång för han insåg nog att mormor saknar talang för detta och att motståndet därför blev alldeles för svagt. Dag sju klingade ut och när det blev mörkt låg nästan hela familjen på rygg och skådade stjärnor. Tyvärr kan jag inte förmedla någon bild av detta!

Den sjätte dagen

Den sjätte dagen gick i vilans och återhämtningens tecken. Efter en lugn frukost tog vi bara en tur till grannbyn och klosterbryggeriet för att köpa öl. Enkelt och smärtfritt. Inga parkeringsproblem, bara köra in på gården och fram till porten och sedan rullas backarna ut. Precis som det står i reklamen! Vi passade på att äta en lättare lunch i klostrets "Biergarten" under gamla, höga kastanjeträd. Då fick vi höra att det till kvällen vankades underhållning. Klockan 18: skulle elevorkestern från klosterskolan spela. Det lät naturligtvis lockande.

Men innan dess var det verkligen dags för VILA.




Behovet av vila var dock lite olika och om jag inte minns helt fel så åkte ungdomarna iväg en liten sväng för att doppa sig i en av de vattenfyllda grusgroparna som finns bara ett par kilometer bort.






Klockan blev 18:00 och även 19:00 innan vi var redo för lite underhållning i Biergarten vid klostret i Ursberg. Tyvärr dröjde vi för länge med att komma iväg. Elevorkestern hade redan spelat hela sin repertoar och ungdomarna ville gå hem tillsammans med sina väntande föräldrar. Synd, men både maten och ölen kändes som en bra avslutning av en i övrigt rätt händelselös, men vilsam, sjätte dag.

Femte dagen

Dag fem av vår resa började bra. Nattens åskväder hade rensat bort den varma och kvava luften. Äntligen! Vi stannade till i utkanten av Kayserberg hos Brigitte och Francois Stoll i deras vinkällare. Ett litet smakprov för dem som inte körde och inköp av några flaskor av det goda Alsacevinet. Ett litet äventyr för dem som aldrig hade upplevt något sådant och ett litet äventyr för oss som försökte att konversera ägarinnan som bara talade franska. Men det gick!







Det är inte alls långt till den andra sidan av Rhen och till Schwarzwald. Dagmar hittade till och med de minsta, små kurviga vägarna för att ta oss till "Schauinsland", utsiktstornet på toppen av Feldberg, det högsta berget i Schwarzwald. Precis när vi hade parkerat vår bil för att promenera den sista biten upp, kom fåraherden med sina får.





Vi frågade hur många han hade och svaret blev 500 styck. Han hade räknat dem alla, sa han. Det tog ett bra tag innan alla hade passerat oss och vi stod mitt i hopen. De bara vällde förbi! Sist kom ännu en herde och sedan en jeep med ett släp och i det fanns de små lammen, de som inte orkade gå så långt ännu.









Vi tog oss upp till toppen av Feldberg, men upp i tornet kom bara Dennis. Det var helt enkelt för mycket luft omkring en, när man kom upp en avsats, för oss andra! Men utsikten var underbar även utan torn!






Efter en mycket god lunch på ett litet värdshus utefter vägen, åkte vi i riktning Krumbach, den lilla staden i Bayern där jag har vuxit upp. Det gick i snigelfart kan man säga. "Umleitung", efter "Umleitung" genom trakter, där inte ens jag hade varit, tog sin tid. Det var nästan kväll innan första skylten med Krumbach på kom, och snart var vi där. Det var sig likt!









Men vi skulle ju bara igenom staden för att  komma till "Biolandhof Ritter" var vi hade hyrt lägenheter. Nu behövdes minsann ingen Dagmar, nu visste jag vägen alldeles själv! Väl framme blev vi mottagna av gårdvar "Ascha", en väldigt vänlig men mycket hungrig hund av obestämd ras. Vi blev varnade för att lämna någon som helst mat utan uppsikt och mycket riktigt, Ascha hade en inbyggd klocka som talade om när det var dags för frukost, lunch, fika eller kvällsmat. Då kom hon svansande och "hälsade på". Själva gården låg på en höjd med vidsträckt utsikt över åkrar och ängar och vid klart väder kunde man till och med se Alperna, den ljusblå skuggan längst bort vid horisonten.






Gården, en mjölkgård med 36 kossor och några kalvar drivs av familjen Ritter. Förutom kossorna fanns getterna Lise och Lotte som var lika hungriga som hunden Ascha, men som satt bakom lås och bom, för säkerhets skull! Men kom man förbi, och det var man tvungen till flera gånger per dag, så bräkte de och tittade med bedjande ögon på en tills man gav dem något, vad som helst, bröd, potatisskal, morotsblast, allt tyckte de om! Katterna på gården var kelna och lät sig villigt bli klappade av både vuxna och senare även barn.  Den inhandlade kvällsmaten med tillhörande öl kom väl till pass, för nu hade värmen återkommit och dessutom var det damfotboll mellan Tyskland och Sverige!

Gissa vilka som satt i köket och tittade på TV?  Vi andra satt ute på verandan och njöt av att höra syrsorna, känna att nattluften svalkade och så småningom även titta på en fantastisk stjärnhimmel. Den natten sov vi gott, det var svalt och skönt i huset och alldeles tyst utanför. Jag kände mig mycket nöjd med val av semesterbostad!

Dag fyra

Jag vet inte varför många gör så stor affär av hotellfrukost. För mig är kaffet det viktigaste, sen är det förstås trevligt att allt står framdukat och att man slipper diska efter sig. Men man orkar väl inte häva  sig av allt som står framme, eller? Frukosten i Pommerloch var, på franskt manér, lite påvert även för min smak, men det gick att bli mätt på och vi kom iväg i god tid. Det skulle bli ännu en av dessa heta dagar då man inte vill annat än att ligga i skuggan och slippa röra en fena. Därför skippade vi själva staden Luxemburg.

Färden söderut förde in oss i Frankrike och landskapet Lorraine. Var Ardennerna slutar och var Vogeserna börjar är svårt att säga. Kanske att det var lite mindre kuperat ett tag, men ett vackert jordbrukslandskap var det! Vi hade inhandlat lite picknick i ett snabbköp och när det blev dags för lunch hade vi kommit till en liten mysig stad som heter Lutzelbourg. Högt ovanför staden tronade en borgruin. Snabbt bestämde vi att det vore  trevligt att stanna till där och äta vår matsäck (trots mina farhågor om att det kunde vara branta stup!). "Finopeln" kämpade sig upp för berget, vi parkerade och var nästintill i himmelriket. En lätt bris svalkade, höga träd skuggade och utsikten var helt enkelt vidunderlig.


Vi hade precis hunnit att äta upp nästan hela vår matsäck när snyltgästerna, eller rättare sagt borgruinens ordinarie invånare upptäckte att det fanns mat. Man kan säga så här: de var inte precis skygga!











Efter denna trevliga upplevelse ledde Dagmar oss på små krokiga vägar genom vidunderligt landskap och mysiga små byar till dagens etappmål, Kaysersberg i Alsace. Det var tredje gången för B-O och mig i denna lilla pärla till stad. Albert Schweitzers födelsestad, mitt bland vinbergen och i de vackra Vogeserna. Första gången  hamnade vi här 1971 därför att våra barn tjatade så förskräckligt att de ville ha glass. Till slut svängde deras far av den stora vägen och det är vi tacksamma för än idag! Sen har vi fört hit våra vänner och sedermera våra vuxna barn. Staden är sig likt på ett trevligt och positivt sätt. Man blir inte besviken!                                    

Det finns hur många korsvirkeshus som helst, vart man än går.  Hela innerstaden är intakt och egentligen avspärrad för biltrafik med undantag för dem som bor där.

Högt ovanför staden och vinbergen ligger borgruinen. Eftersom det var väldigt varmt även i Kaysersberg orkade inte ens ungdomarna med en promenad upp dit. Nåja, då har vi en anledning att komma tillbaka till drömstället framför alla andra.



Albert Schweitzers födelsehus, det lilla "trekantiga huset, är ett av de vackraste husen i staden.

Hotellet, Hotel Constantin, låg mitt inne i staden. Man fick köra i de trånga gränderna ända fram till porten och lämna sitt bagage men sen fick man parkera utanför det, som en gång i tiden var en stadsmur. Ägarinnan, en pigg liten dam i pensionsåldern, försåg oss med all information vi behövde, visade oss smygvägen till hissen så vi slapp bära väskorna uppför trappan och talade om att frukost serveras klockan 8:00. Frukosten ingick inte i priset som var mycket överkomliga 594:00 kronor för ett dubbelrum, men när vi skulle betala så tog hon inget extra i alla fall. Vi klagade inte!

Tredje etappen

Dag tre av resan började, som de två andra, med lagom temperatur som raskt steg upp till plus 36 grader! Jag undrar så hur vi klarade resor på kontinenten förr? Utan AC, utan navigator och med en hoper barn längst bak i kofferten.

Jag hade en idé om att se Ardennerna, detta skogsbeklädda, bergsområde  i sydöstra Belgien, Luxemburg och Frankrike. På kartan såg det enkelt ut att åka omkring där. Jag hade valt ut ett hotell i en mycket okänd ort i Luxemburg, Pommerloch. Dagmar hade vissa svårigheter att hitta, hon ville hela tiden ha en gatuadress. Men det fanns ingen sådan. Nåja, tänkte vi, när vi väl kommer till Pommerloch, kan det ju inte vara så stort att man inte kan hitta ett hotell. Det var det inte!

För att inte gå händelserna i förväg, så börjar jag med att berätta att vi lämnade Zwolle och reste söderut. Landskapet var platt och åter platt. Så småningom kom lite kullar, men berg? Nej, det kom först långt senare! Vi lämnade Nederländerna och åkte in i Belgien. För mig, som är så gammal att jag kommer ihåg den tiden då det var riktiga gränser, med både passkontroll och tulltjänstemännens frågor på alla möjliga språk, känns det idag lite snopet att det enda som skiljer länderna åt är, att det kommer en blå skylt med stjärnor och landets namn. Missförstå mig inte, jag är både för fri handel och fria gränsövergångar, men lite nostalgi kostar jag på mig!

Belgien har vackra städer och vacker natur, det vet jag sedan tidigare, men Vallonien hör varken till det ena eller det andra. Industriland! Jag förstår att de utvandrade. Precis i höjd med Namur började det bli vackert. Kommer ni ihåg drottning Blanka? Hon som var från Namur och som gifte sig med Magnus Eriksson, blev svensk drottning och som åsyftas i "Rida, rida ranka, hästen heter Blanka"? Hon var född i en vacker trakt!

Strax efter Namur kom vi in i Luxemburg och nu förde Dagmar oss på små vackra, krokiga vägar som på kartan var streckade med grönt och som alltså är extra vackra, till vårt etappmål, Pommerloch.
Det var inte svårt alls svårt att hitta hotellet, det fanns liksom inget annat! Mitt ute i ingenstans stod ett modernt hotell och två bensinmackar! Både hotellägaren och jag undrar fortfarande hur jag hade hittat just denna övernattningsmöjlighet.

Om vi tyckte att det var varmt i Zwolle så var det ingenting mot vad det var i Pommerloch! Och med vår vanliga tur hade hotellet ingen AC och våra fönster låg mot väster! Som vi längtade efter ett svalkande dopp! Det Dagmar inte hade talat om för oss och som inte syntes i våra kartböcker var, att Pommerloch låg i en Nationalpark och bara en liten bit bort fanns en SJÖ!!! Denna hemlighet upptäckte maken på sin nyinköpta karta över Beneluxländerna. Men det sa han inget om!

Nåja, en kall dusch dög också och maten var utsökt! Eftersom värmen slog ut både tankeverksamheten och initiativförmågan så finns bara denna enda bild från Ardennerna och Luxemburg. Håll tillgodo och om ni har vägarna förbi Pommerloch så vet ni nu att det finns en sjö och förmodligen också en by och inte bara ett hotell.

Etapp två

Färden fortsatte via Hamburg, förbi Bremen till Zwolle i Nederländerna.
Att landskapet mellan Hamburg och Bremen är platt visste vi, men man glömmer hur platt det verkligen är. Odlingslandskap så långt ögat kan nå. Inga skogar, inte minsta lilla tillstymmelse till kulle, ingenting! Det enda som höjer sig över marken är vindkraftverken, men de är å andra sidan väldigt många. Jag är mycket för förnyelsebara energikällor, men jag kan inte säga att jag tycker att vindkraftverken pryder landskapet. Solceller på tak däremot stör mig inte alls. På kontinenten (nja inte i Frankrike, de envisas med sin eländiga kärnkraft) har man gått in för förnyelsebart på allvar. Överallt ser man vindkraftverk, solceller, både på privata hustak men också som hela solenergiparker. Varför inte här?










Nåja, vi skulle till Zwolle. Det platta landskapet fortsatte även på den holländska sidan av den numera obefintliga gränsen. Dagmar visade vägen och när vi kom fram fann vi en vacker Hansastad vid "Zwarte water". Zwolle är en av Hollands största städer, med ett historiskt centrum, omgiven av delar av den forna stadsmuren.

 Att Zwolle har varit, och kanske fortfarande är, en mäktig och rik handelsstad märks på husfasaderna och de storslagna gatorna och platserna. Zwarte water bidrog säkert till att frakten av gods gick snabbt och smärtfritt, för läget, mitt inne i landet, kan inte ha varit det ultimata. Riktigt vad man handlade med och exakt vad man gör idag vet jag inte. Volvo har en anläggning där idag, annars är Zwolle en universitetsstad och har varit så sedan länge.

Hela innerstaden var gågata. Det fräschaste parkeringsgarage jag någonsin har sett, slukade alla bilar som skulle in. Men det var egentligen inte så många. Att holländarna är ett cyklande folk fick vi verkligen uppleva. Gammal som ung, med eller utan barn på olika anordningar, både fram och bak, cyklade i maklig takt på cyklar som såg väldigt bekväma ut. Inga mountainbike eller citybike här inte!


Mitt på ett av de stora torgen stod en glasängel av återvunnet glas och vaktade både cyklister, fotgängare och en och annan lastbil som skulle leverera varor till de många affärerna.

Vi hade bokat hotellet hemifrån utan att egentligen ha en aning om vad vi bokade. Det är inte alltid så lätt att utläsa av beskrivningarna på nätet. Det enda som vi ville ha var att det låg centralt så att det skulle vara lätt att ta en sväng på stan.
Hanzehotell Zwolle motsvarade verkligen dessa krav. Mer centralt än mitt på gågatan kan ett hotell inte ligga! Visserligen befarade vi att det kunde bli lite high life på kvällen och eftersom våra rum låg längst upp och med fönster mot gågatans oräkneliga uterestauranger kändes det lite oroligt. Det var  en mycket varm kväll, +33 grader, och mycket folk var i farten.  På något sätt så tror man på kontinenten, i alla fall norr om alperna, att AC är livsfarligt och därför har varken hotell eller kontor denna utrustning. Temperaturen på rummet var ungefär lika mycket som utomhus om möjligt ännu varmare!

Vi sällade oss till alla de andra efter att vi hade inmundigat den fria välkomstdrinken som hotellet bjöd på. Om vi åt något typiskt holländskt vet jag inte, men gott var det! Sen var det bara att försöka stå ut med värmen och sova. Livet på gågatan avtog rätt så snart, det var trots allt söndag kväll. Men vid tolvslaget hördes det sång och hurrarop och klirr av glas. Någon fyllde tydligen år. Grattis till den lyckliga personen! Uppvaktningen slutade dock efter en halvtimme och det gick att sova så gott, trots temperaturerna och fullmånen, att vi inte ens hörde kyrkklockorna från kyrktornet bredvid.

Zwolle, denna pärla, är väl värt ett besök. En weekendresa kanske?
Holländarna är vänliga och hjälpsamma, pratar en utmärkt engelska och affärerna är många. Så vår omväg var inte förgäves. Nu har vi upplevt ännu en bit av Nederländerna.

Den som reser har något att berätta

En resa till kontinenten kräver nu för tiden noggrann planering, resväg, övernattning, sevärdheter osv.
Vår första etapp gick genom hela Sverige, över Öresundsbron, via Själland och bron över stora Bält till Fyn. Vi har åkt denna väg förut, men då bara blåst vidare på motorvägen till Jylland. Nu hade B-O hittat en övernattning vid Fyns sydkust. Eftersom vi reste med unga, moderna människor så användes en navigator och vi måste erkänna att en sådan faktiskt är rätt bra att ha. Vi satt i baksätet med var sin kartbok och "visste" precis hur man skulle åka, men navigatorn, döpt till Dagmar, var envis och ledde in oss på små vägar genom bokskogar och de allra vackraste små byar, för att komma fram till vårt hotell, Gamle Brydegarad utanför Haarby, en renoverad dansk, fyrlängad bondgård med ett fint litet korsvirkeshus vid infarten.



Inkvarteringen var enkel men bra, fågelsången inklusive.
Utsikten från fönstret var en installation
av diverse "tantkläder". Kul!









Eftersom resan hade varit lång och det var väldigt varmt, +32 grader, blev vi extra glada när vi upptäckte att "vårt" hotell låg väldigt nära stranden. En lång, mycket ren sandstrand. Ett dopp i det klara och svalkande havet var precis vad vi behövde! Till och med jag tog mig ett dopp och det vill inte säga lite!







På innergården växte massor av stockrosor och jag måste erkänna  att jag blev rätt avundsjuk. I flera år har jag försökt att etablera  just sådana i olika färger i min trädgård, men de enda som växer och det helt av sig själva är de ljust gula som jag inte vet var de kommer ifrån. En vacker dag bara fanns de där!


                                                                 
Lämpligt nog hade hotellet även en restaurang och eftersom det var en varm kväll satt vi utomhus.
När det senare blev lite kyligt (allt är relativt) erbjöds gästerna en hel radda med renskinn. Jag var tvungen att fråga för säkerhets skull. Att låna ett renskinn i Danmark tyckte jag var lite lustigt! Eftersom det blev ännu
svalare (säkert +20 grader) tändes det  eldar och en stämning av lantlig romantisk spreds.

Kvällen avslutades skönt tillbakalutad i en hängande gungstol under en enorm platan.










Morgonen efter kändes kylig och det blåste rätt bra, perfekt för en stärkande promenad på heden.
 Det skulle ju bli en lång bilresa även denna dag!
Sammanfattningen är att en resa till Fyn, bortom allfarvägarna är att rekommendera. Det är vackert, gemytligt och njutbart. Har man sedan tid över lönar sig säkert ett besök i Odense också, men det hann vi inte med denna gång.