... och på den sjunde dagen

.... och på den sjunde dagen vilade vi inte! Ett besök i Bayern utan en tur till alperna är inget besök! Att sitta på en alptopp ger perspektiv på hur små vi är i universum. Nu var det visserligen rätt många år sedan jag verkligen klättrade upp på en topp, men det finns ju liftar! Som tur var ville även ungdomarna uppleva alperna, därför gjorde vi en trip till ""Kleinwalsertal". Kleinwalsertal är en dalgång som bara har tillfart från tyska sidan men som hör till Österrike. Förr var det lite speciellt, de hade egna tullregler osv, idag ser ingen människa någon skillnad. Det enda som är kvar är att orterna i Kleinwalsertal har två postnummer, ett tyskt och ett österrikiskt.
Man kan inte komma närmare in i bergen än just i Kleinwalsertal. Själva dalen ligger på 1250 m höjd och ett otal liftar tar en upp på de omgivande topparna. Idag är det väl mest vintersportområde, men dalgången är otroligt vacker även på sommaren. Eftersom ingen av oss hade utrustning för någon längre klättertur så fick det bli liften upp till Walmendingerhorn "Sinnenas berg". Till saken hör att jag, trots att jag  lider av höjdskräck, inte kan låta bli att komma upp på ett berg. Med ryggen mot dalgången och blicken stadigt riktad uppåt går det ändå att komma upp. Men pirrigt är det!

Väl uppe på berget valde maken och jag solterrassen och ungdomarna vägen upp till toppen med "Gipfelkreuz". Maken orkar inte längre pga sin sjukdom och för mig saknas luft även för en kort vandring på 1990 m höjd.  Den relativt korta vägen mellan bergsstationen och toppen leder förbi ca 130 olika högalpina växter, bl a "Alpens ros", en rododendronväxt som växer högt uppe i bergen.

Trots alla vackra växter och trots att jag erbjöds något "alldeles speciellt" att dricka av värdshusvärden, nämligen "flädersaft", så är ändå det mest bestående intrycket av denna dags utflykt den vidunderliga utsikten.

Väl "hemma" igen kom äldsta dottern med familj och till Walters stora glädje fanns ett FOTBOLLSSPEL! Sen var alla tvungna att gå åtminstone en match mot honom. Jag behövde bara spela en gång för han insåg nog att mormor saknar talang för detta och att motståndet därför blev alldeles för svagt. Dag sju klingade ut och när det blev mörkt låg nästan hela familjen på rygg och skådade stjärnor. Tyvärr kan jag inte förmedla någon bild av detta!