I dagens tidning, i gårdagens med för den delen, kunde man läsa om husdjurens underbara förmåga att både skänka oss bekräftelse, kärlek och tröst. Att man dessutom mår bättre, både fysiskt och psykiskt, är numera vetenskapligt belagt. När vi umgås med, klappar, myser, pratar och är ute och går med våra djur, frigörs diverse hormoner som vi mår bra av. Vi blir gladare, friskare, lyckligare och mer sociala av samvaron med djur. Och om vi har vuxit upp med ett husdjur är vi även mer empatiska än genomsnittet.

Eftersom jag har en hund och tre katter måste ju jag vara en av de gladaste och friskaste människor i världen. Nu är jag rätt frisk och för det mesta även glad. Men ibland får jag ont i kroppen och då blir även själen lidande. Då är jag inte god och glad utan sur och tvär. Med eller utan djur.

Nu undrar jag bara hur jag skulle vara om jag inte hade djur. Blotta tanken kan ju kännas skrämmande. Skulle jag vara en satmara med diverse krämpor? Fräsa åt barn och vuxna, inte hälsa på grannar, skälla ut expediter och servitörer. Eller skulle jag vara precis som jag är? Glad och vänlig för det mesta, men med humör som tänder till vid behov.

Hur det än må förhålla sig med den saken så törs jag inte chansa utan tänker behålla husdjuren även i fortsättningen. Bra eller dåligt för hälsan, de är mig kära.