Jag har hittat den! Saxen som var så saknad. Den stod i pennstället mitt framför ögonen på mig. Fullt synlig för vem som helst. Nåja, för alla dem som ville leta. Jag är i alla fall nöjd med att den är tillbaka. Så nöjd att jag delade ut den utlovade belöningen, till mig själv.

Belöningen bestod av en utflykt till Yttereneby naturreservat i underbart, senhöstligt väder. Därefter blev det lunch på Ytterjärna restaurang och som pricken över i:et köpte jag två bröd på Järna stenugnsbageri för att ha till fisksoppan i kväll. Allt detta ökar välbefinnandet och jag känner mig glad och tacksam över denna fantastiska dag.

Så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag brukar inte ha svårt att sortera tankarna och bestämma strategier för hur saker och ting ska handhas, men just nu är det absolut ingen ordning på mina tankar och strategierna lyser med sin frånvaro. Jag försöker att läsa men kommer inte ihåg vad jag har läst. Jag går iväg för att göra en sak men minns efter ett tag inte längre vad jag skulle göra. Jag tar med mig något, som min vita kökssax, och lägger ifrån mig den saken, utan att efteråt minnas vart jag har lagt den.

Experterna kallar detta för stressfenomen och det är säkert sant. Jag har varit med om det tidigare och vet att det är en övergående fas. Jag vet ju hur jag ska komma tillrätta med detta problem. Det jag inte kommer till rätta med är mysteriet med var min kökssax finns och jag saknar den varje dag, flera gånger. Så, eftersom jag själv är oförmögen att finna min sax, utlovar jag härmed en belöning till den person som hittar den.

Här har jag suttit och försökt att fila på en rapport från vår resa till Rom. För att åskådliggöra det skrivna ordet, ville jag lägga till några bilder. Nu är jag dock inte särskilt duktig på datorns alla finesser. Bilderna hamnar INTE där jag vill ha dem. Enda lösningen är att vänta tills ungdomarna, som naturligtvis behärskar samtliga finesser, kommer hem och kan hjälpa mig. Så hav tröst, det kommer en reseskildring så småningom.

Som en liten förhandsupplysning kan jag meddela att det var helt underbart!

Idag har vi fått uppleva den vackraste av höstdagar och själv fick jag två timmars ledighet, på egen hand, att njuta lite extra på den plats som jag älskar mer än andra platser,nämligen Yttereneby naturreservat, eller som ungdomarna kallar det, "kärleksudden". Att äta medhavd matsäck, känna solens värme, trots kalla, nordliga vindar, lyssna till vågskvalp och iaktta små röda dagsländor, låta tankarna löpa fritt utan avbrott. Det är lyx på riktigt!

Igår var det tacksägelsedag och kören både sjöng mycket vackert och läste fina dikter. En text som fastnade särskilt i minnet och som beskriver den sinnesstämning jag befinner mig i just nu, var Atle Burmans "En höstpsalm"

Var är den sköna sommarn

då allting skulle ske

var är de ljusa dagar

då livet skulle le,

så mycket som jag ville

så lite som jag hann,

var är min dröm om sommarn,

som alltför fort försvann.

Visst kommer det en vinter

då björkens blad blir mull

och fink och lärka flyttar

för korta dagars skull,

det känns som bittert avsked

när häggen går i grav

var är nu alla löften

som våren en gång gav.

Vem sa att sommarns dagar

är då det stora sker

vem sa att höstens tecken

finns där jag inte ser,

vem sa att mitt i grönskan

finns vissnande och dö

vem sa att vinterns tjäle

finns bakom solens glöd.

Gud hjälp mig att se på hösten

med fågelperspektiv

för då kan blommor vissna

men ändå ser jag liv,

ja, hjälp mig stilla ana

den kärlek bakom allt

som varsamt vill förvandla

allt liv till ung gestalt.

Jag har en orkidé, ja jag har rätt många orkidéer, men den här är speciell. Jag fick den, i februari 1998, av min äldsta dotter och den har blommat, utan avbrott, ända sen dess. Nu är det "bara" två blommor på den, men det är åtminstone tre stänglar med knoppar som snart slår ut. Den har en härlig gul-röd färg, som påminner om de fantastiska höstfärger vi får njuta av just nu. De andra orkidéerna blommar regelbundet och tar sen en vilopaus innan de sätter igång igen. Det är vackert så och jag uppskattar även dem.

Brittsommarsolen idag får världen att spraka i de mest eldiga färgerna. Grannarnas satsura sprider en doft av nybakta kakor omkring sig och det enda som känns vemodigt med att arbeta ute i trädgården just nu, är vetskapen om att det snart kommer en mörk och ruggig tid. Eller kan vi hoppas på en lika snörik, kall och gnistrande vacker vinter som i fjol? Jag hoppas på detta och på att jag ska klara vintern utan att skada någon del av mina ben. Det blir så besvärligt annars! Fram tills kylan slår sina klor i oss på allvar tänker jag NJUTA av varje liten solstråle och allt det vackra som hösten bjuder på.

Det har varit dåligt med inlägg under hela september. Trots att så mycket har hänt. Sorgliga och tråkiga saker, men också fina och minnesvärda saker. Ett axplock ur livets utbud med andra ord.

Vissa minnen präglar oss för resten av våra liv, utan att vi egentligen är riktigt medvetna om det. Andra minnen förtränger vi mycket medvetet. Sen finns det en hel del minnen som vi kommer ihåg helt fel, eller rättare sagt vi minns som vi vill minnas det som hände. Vi lägger saker och ting till rätta så att det passar oss. Ibland gör vi det medvetet, ibland helt omedvetet och då särskilt barndomsminnen som vi kommer ihåg precis som vi, just då, uppfattade dem.

Sen kan ju minnet spela oss spratt. Vi tror att vi minns något och sen visar det sig att så inte alls är fallet. Detta händer oftare och oftare ju äldre vi blir. Vi håller inte lika många bollar i luften samtidigt och på samma sätt är det med information och saker man måste lägga på minnet. Ändå är det vissa saker som etsar sig fast och som inte försvinner ur minnet när andra saker faller bort bara efter en stund. Jag har tänkt en del på efter vilka urvalskriterier min hjärna sparar allt jag måste minnas.

Jag träffar så många söta små barn som sen hälsar glatt:"Hej Karla" och jag minns skamligt nog inte deras namn och får säga: "Hej du". Jag känner mig dum varje gång! Ännu värre blir det om någon liten en frågar: "Kommer du ihåg vad jag heter?" och jag måste skamset erkänna att jag inte gör det. Jag vet att det är en omöjlighet att komma ihåg alla barnens namn men känslan av misslyckande finns där ändå!

Med tillräckligt mycket sömn, nyttig mat och motion utomhus ska man kunna förbättra minnet. Jag får helt enkelt gå och lägga mig nu, öka på någon kilometer på Bessies och min dagliga promenad, äta fler morötter och hoppas på ett under!

I morse fick jag ett meddelande från min namne i Minnesota. Hon skriver att det är höst med hög och klar luft och att hon letar "agates". Det där sista fick mig att fantisera friskt. Vad i hela fridens namn är "agates"?

Jag såg några mystiska svampar för mitt inre, kanske några exotiskt bär eller frukter? Mitt lexikon gav tyvärr inte heller någon vägledning. Till slut gjorde jag det, som alla ungdomar skulle ha gjort från första början, nämligen att skriva in ordet på google och vips, fram kom "Minnesota agates". Stenar! Ja, visserligen inte vilka stenar som helst, utan agater, ädelstenar! Så enkelt var det med den saken!

Min hjärna hade spelat mig ett spratt. Den hade förknippat ordet höst och hög och klar luft med just det som vi brukar ägna oss åt så här års, att plocka svamp.

Nu är de kantareller vi hittar i vår skog visserligen inga ädelstenar, men jag kan lova att vi blir lika glada över att upptäcka dem, som jag tror att Karla, där borta i Minnesota, blir när hon hittar sina agater.

Och till slut: Idag har jag uppfyllt min dagliga dos av nyvunnen kunskap, jag har lärt mig vad agater heter på engelska!