Ljusfest på W.´s förskola. En ljus fest! Omtänksamma "fröknar" som hade pysslat lyktor med alla barnen, ställt i ordning en liten scen där de uppförde en enkel dockteater som handlade om ämnet ljus. Att finna ljuset och att sprida det till andra. Mycket bra, det fanns djup i den sagan! De små (och i mina ögon pyttesmå) barnen satt som förtrollade och levde sig in i föreställningen. Sen fick varje barn sin lykta och tågade tillsammans med sina syskon och föräldrar runt den lilla parken och uppför berget till Observatorielunden. Mycket stämningsfullt. Sången var det lite skralt med. Det var personalen, två unga flickor med mycket vackra röster, en pappa och jag som kunde sjunga med i sångerna. Har man inte gått på Waldorfförskola eller kommer från Tyskland så kan man helt enkelt inte de tillhörande sångerna. Uppe på berget väntade en brasa och varm saft och kex. En ljus, trivsam och värmande fest trots den isande nordanvinden.

Det är liv och rörelse i trädgården igen. Småfåglarna har hittat tillbaka till matbordet. Än så länge är det inte så många arter som kommer, men bara att få se de små liven gör att jag kan förlika mig med mörkret och kylan.

Igår upplevde jag kontrasternas dag. Jag hade fått en inbjudan till brunch. Eftersom jag aldrig hade varit på brunch i hela mitt liv, gick jag dit. Jag var ensam i min generation. Annars var många unga, trevliga människor i 20-30årsåldern. Det var mycket intressant och maten var supergod. Jag tror jag ska bjuda på brunch i stället för middag i fortsättningen, när familjen ska fira något högtidligt. Det blir lättsammare och alla kan vara med.

Efteråt (jag lämnade stället i förtid) gick jag på konstutställning på konsthallen. Fia Kvissberg har tjatat länge nog, när vi har träffat henne på hundpromenad i skogen, om att vi ska gå och titta på utställningen. Där var jag helt ensam! Jag hade god tid att verkligen ta in samtliga konstverk. Några tyckte jag mycket om, några tyckta jag var helt OK, några var så där. Ingen var dålig! Jag undrar hur många besökare konsthallen egentligen har. Varje gång jag är där, är jag ensam. Det gör mig visserligen ingenting, men man önskar ju att fler ska få upptäcka glädjen i att få uppleva konst.

Sedan var det dags att ta sig till Hebbevillan där Merete Mazzarella skulle prata om sitt författarskap. Om jag var mer än överårig på brunchen så var jag nästintill minderårig på Hebbevillan. Varför är det BARA PENSIONÄRER som är intresserade av kultur? Merete Mazzarella var både rolig, inspirerande och lättsam att lyssna till. Hon uppmanade alla att skriva ner sina livsberättelser. Jag ska börja med det så fort jag är färdig med mina svärföräldrars berättelser. Och till det måste jag hälsa på och intervjua dem. Det får nog bli rätt snart!

Idag träffade jag årskurs sex för ett första samtal om julspelet. När jag kom förvarnade "fröken" mig om att det kanske skulle komma in någon och avbryta mig för att berätta något. Det var väl helt Ok för mig, men jag förstod egentligen inte riktigt vad hon menade.
Mycket riktigt mitt i mitt lilla anförande knackade det på dörren och in kom en ung kvinna, presenterade sig med sitt namn och sin profession: Sagoberättare. Sen började hon direkt att mycket skickligt och fängslande berätta sagan om Hårgalåten. Barnen satt knäpptysta och lyssnade med mycket inlevelse (kunde man se på ansiktsuttrycken). När berätterskan var färdig försvann hon lika snabbt som hon kom. Jag blev alldeles tagen. Vilket fantastiskt jobb hon har! Och alla dessa barn som sägs ha så svårt för att lyssna och som nu satt helt uppslukade av hennes saga. Oh, vad synd att man inte är 40 år yngre. Jag vet precis vad jag skulle satsa på för att förtjäna mitt uppehälle. Jag skulle gå omkring i olika skolor och förskolor och berätta sagor för barnen. Vilket drömyrke!

Idag är det ödesdiger dag i Tysklands historia.
9 november 1938, en mörk och hemsk dag i historien. En dag då ondskan segrade och nazisterna genomförde den beryktade Kristallnatten. Ibland försöker en del människor framlägga det som om det som skedde kom som en överraskning. Men det tror inte jag. Kristallnatten var visserligen startskottet för de riktigt hemska förföljelserna av judar, men trakasserier hade förkommit ett bra tag.
9 november 1989 en glädjens och lyckans dag i historien. Visserligen beror det på vilken politisk inställning man har, men jag tror nog att den dagen gladdes de allra flesta människor i både öst och väst. Muren föll. Inte bara ett folk utan familjer hade varit åtskilda från varandra. En stat hade stängt in sina medborgare och med terror hållit dem i schack. Även här sägs det att händelsen kom som en överraskning, men även här hade det varit på gång en längre tid. Missnöjet växte i DDR. Medborgaraktioner och demonstrationer genomfördes. Jag var inte den enda som följde nyhetsrapporterna med bävan. Hur länge skulle det gå väl? Hur länge skulle det dröja förrän de styrande i DDR skulle ge igen med Stasi i spetsen. Jag ringde många oroliga samtal till min far. Jag trodde att nyrhetskanalerna i västra Tyskland hade mer information att ge. Och så kom då beskedet på kvällen 9 november. De har öppnat muren. Folk får gå över gränsen. Jubel, glädje, feststämning. Det var för bra för att vara sant! Även jag grät. En mörk del av min egen historia hade fått ett lyckligt slut.
I kväll, 20 år efter murens fall, ska jag tillbringa min tid framför TV´n och bara titta på de tyska kanalerna. Och vem vet, kanske någon vill skåla med mig för att fira. Om inte annat för att hedra de män och kvinnor som oförskräckta kämpade för demokratin. Allt är inte bra i den del av Tyskland som var DDR, men människor har fått frihet att säga vad de tycker, de har fått frihet att resa vart de vill, de har fått frihet att rösta på vilket parti de vill. Denna frihet måste vi alltid framhålla som något grundläggande och ytterst värdefullt och framför allt måste vi värna om den friheten. Mörkermännen ur olika extrema riktningar gör sig starka vart vi än ser. Ingen av dem får segra en gång till!

En ung mamma som jag känner berättade att personalen på hennes dotters förskola hade slutat att läsa sagor för barnen. Anledningen var att barnen inte orkade sitta stilla så länge och koncentrera sig. När jag hörde detta blev jag alldeles förskräckt.

Kan man verkligen sluta att läsa sagor? Vad är det som är fel i vår värld om utbildad förskolepersonal ger upp? Har barnen idag verkligen mindre tålamod än för 20 år sen? Eller är det helt enkelt så att förskolelärarna är utarbetade och frustrerade och därför inte orkar?
Vad händer med oss och med barnen när de blir vuxna, om vi tar ifrån dem möjligheten att fantisera och fabulera?
Sagor är ju inte bara underhållning, de tillför något, om inte annat en tröst när det goda segrar över det onda. I sågornas värld finns inga gränser för vad man kan åstadkomma, något som måste kännas som en tillfredsställelse för ett modernt barn som omges av så många begränsande regler och som så sällan får bestämma själv över sin dag och sin lek.

Frågor som jag inte får svar på. Frågor som oroar.

Vi måste värna om barnen och deras rätt till goda sagor.

En gråkulen och blöt dag är till ända. Det till och med snöade en stund. Men ingenting som låg kvar. Det var bara kallt och blött.
Idag träffade jag sista gruppen sexåringar för att prata om döden och himmelriket. De hade många fina tankar, helt oförstörda av vuxnas tillrättalägganden. I alla fall vad jag kunde uppfatta det som. Hela den årskullen är hur mysig som helst.
Jag undrar ofta över vad det är som gör att vissa årskullar blir odrägliga redan i förskoleåldern och andra förblir mysiga ända upp i tonåren.
Naturligtvis har det med starka ledarfigurer i grupperna att göra. Ibland är det de goda som är starka och ibland de mindre goda. Men det är något mer än så. Och det är nog mer invecklad än så också.
Nästa vecka börjar förberedelserna inför skolans julspel. Det ryktas att ingen vill spela Maria. Men hittills har det alltid gått att hitta någon som törs. Jag förstår inte varför det skulle vara så pinsamt att spela just den rollen. Förmodligen tycker de att det är jobbigt att spela gravid. En jobbig ålder det där! Själv skulle jag ha svårast för rollen som ängel. Detta för att jag är så föga änglalik.

Ofta kommer det reklammeddelanden på min mail. Det ena dummare än det andra.
Ibland direkt förolämpande, som erbjudanden om viktminskningstips, antirynkkrämserbjudanden (långt ord det där!), trosor för damer över en viss ålder osv.
Jag undrar så hur de väljer ut sina offer. Jag trycker alltid förnärmat bort dem utan att läsa dem.
Men sen kommer det reklam som jag inte kan låta bli att kolla upp. Texterna brukar vara rätt underhållande. Dagens guldkorn står Libris och tradera för.

Libris vill att vi ska köpa fler Biblar. För att locka oss har de författat följande mening: "Libris har attraktiva, snygga och väldigt användbara Biblar." Whow! Jag kan knappt bärga mig. Äntligen något nytt på Bibelfronten! Jag som har gått omkring i alla år och inbillat mig att det är innehållet som räknas! OK snygg kan jag förstå, det handlar om layout och tilltalande pärmar. Attraktiv, nja. Betyder inte det tilldragande? Jag ska alltså lockas till att läsa Bibeln genom en tilldragande utsida. Vad händer om jag inte gillar insidan? Kan jag reklamera? Bäst är ändå väldigt användbar! Till vad? Jag är ju gammal och mossig och vet bara ett sätt att använda en Bibel på. Men vem vet, Libris har kanske fler förslag?

Mest förföriskt var traderas reklam för Bert´s (sch)lagerrensning. Där var jag bara tvungen att se efter! Jo, har man sett! Om jag sköter mina kort väl (bjuder rätt pris) så kan jag bli ägare till Bert´s singel "Huppa Hulle"! Undrar vad den kan vara värd.

Allhelgonahelgen är över.

Yngsta dottern och jag serverade kaffe och kaka i Överenhörna kyrka hela lördag eftermiddag. Ett fantastiskt sätt att få komma människor inpå livet. Människor som man annars inte skulle prata med.

Det som jag tycker är extra fantastiskt är att yngsta dottern uppskattar dessa timmar lika mycket som jag. Hon har en naturlig fallenhet för att både prata med människor i olika åldrar, men även en unik förmåga att lyssna till deras berättelser. Och jag kunde ännu en gång konstatera att de som kom uppskattade att hon, som ung flicka, ville vara där för att ta emot dem och hålla dem sällskap en stund.

Idag kom en grupp sexåringar på besök i kyrkan för att prata just om döden och det som de tror händer efter den. De var allvarsamma och kom med många kloka funderingar. Som avslutning tände vi var sitt ljus och sedan fick de sitta stilla och tänka egna tankar till lugn musik. De klarade, hör och häpna, fem hela minuter utan minsta pip. Fröken var alldeles tårögd efteråt. Barn är underbara!

Jag är hemma igen efter en vecka i Budapest. Staden är minst sagt imposant! Vart man än tittade eller gick eller tog tåg, tunnelbana eller spårvagn, fanns det hur många intressanta byggnader som helst, kyrkor, synagogor, muséer, avenyer med storslagna villor, parker, slott, broar, saluhall, parlamentsbyggnad, statyer, kvarter efter kvarter med pampiga hus osv.

Vi lämnade hotellet vid 9-tiden och turistade fram till klockan 16, tog igen oss en liten stund och gav oss sedan iväg igen för fler upplevelser. Detta under en veckas tid och ändå har vi inte hunnit med att se allt. Jag kan med gott samvete intyga att Budapest är en resa värd. Det enda är att man blir lite slut i rutan, särskilt om man är "lantis" som vi och dessutom över 20.

Vädret var växlande, även om det var 10 grader varmare än här. Vi både frös och svettades. Vi huttrade inomhus på ett Café och satt utomhus och lunch. Man kan nog säga att vädret var perfekt för att turista i en storstad.

Maten var det si och så med. Som alltid, vid ett besök i en turistort, bör man undvika turiststråken om man vill äta gott. Men i Budapest fanns det inget annat än turiststråk. Så vi åt riktigt dålig mat till högt pris och riktigt bra mat till lägre pris. Men den kulinariska behållningen blev ett besök på restaurangen Babel. Det absolut dyraste vi har varit på! Men vilken mat! Vännen Magda tipsade om stället och beskrev det i superlativ, så vi var ju tvungna att testa. Det finns bara ett uttryck som sammanfattar det hela: HIMMELSKT!

Nu har vardagen oss åter med falukorv och potatismos, blåsväder och kyla. Det är bara att gilla läget och tända en brasa.