Karla Sand

2012-01-31T13:28:00.000-08:00

Vintertankar
Eftersom jag inte kan säga det bättre med mina egna ord blir det ett citat:

Dagarna är märkbart längre. De lyser med isigt ljus. Snön är frostig och kristallgnistrande vit som om glaspulver blivit utfälld över den. När man rör sig gnisslar den för varje steg som en gammal videkorgstol. Hur bullrar man inte, hur piper och skaver och stånkar man inte även om man går nästan andlös.
(Harry Martinsson)

Just så är naturupplevelserna i månadsskiftet januari - februari.
Mycket nöje önskar jag er!

2012-01-30T07:52:00.000-08:00

Tro, hopp och kärlek
Jorden är så fylld av skönhet och vishet. Men också av mänsklig girighet, miljöförstöring, avund, svek och illgärningar. Det är lätt att drabbas av mental försurning, av vanmakt och pessimism. Ändå är det vårt uppdrag att inte ge upp hoppet utan det är vår plikt att fortsätta kämpa för jordens och mänsklighetens framtid och överlevnad i den fasta övertygelsen och tron att detta är möjligt. Men det är bara möjligt om vi kan lära oss att ta emot kärlek och ge den vidare - det är livets djupaste mening. Och räddningen för världen!

2012-01-28T02:18:00.000-08:00

Pica pica

Idag, lördagen, då vi ska räkna fåglar, tänker jag skriva ett inlägg till skatans försvar.
Skatan, denna förtalade och förföljda kulturföljare. Vacker och socialt begåvad, intelligent i klass med vissa människoapor, ömsint mot sin partner och sin avkomma, extremt uppmärksam på sin omgivning och alltid redo till försvar för den egna arten. En noggrann bobyggare, som till och med lägger tak över sitt bo,ett bo som står emot även rätt hårda stormar, även om vi ofta tycker att just ett skatbo är ett hafsverk. Skatan, allätaren, den fjäderklädda renhållningsarbetaren. Hur kan det komma sig att den är så hatad? Några av mina grannar har gjort det till sin livsuppgift att försöka att utrota skatorna. Allt från förstörelse av bon med nykläckta ungar i till avskjutning med salongsgevär har vi varit tvungna att
bevittna!
I hela Europa jagas skatan och ses som en otursfågel och den räknas till skadedjuren. Man kallar den tjuvaktig, vilket inte är sant, man säger att den jagar bort småfåglar, vilket inte är sant, man stör sig på skatans läte för att den inte sjunger lika vackert som en trast. Under medeltiden och ganska långt in i nutiden beskylldes skatan för att stå i förbund med Satan, den ansågs vara ett "häxdjur", räknades till "galgfåglarna", den siade om ond bråd död osv.
Varför?
I Kina och Korea räknas skatan till de heliga djuren. Dess svartvita fjäderdräkt ses som en symbol för yin och yang. Den står i direkt kontakt med himlen och den gudomliga makten. Skatan vördas för alla egenskaper som vi i västerlandet kritiserar den för.
Visst är skillnaden mellan öst och väst stor, men så enormt stor?

Jag tycker i vilket fall som helst att skatan är en vacker och intressant fågel som mer än gärna får vistas i min närhet, även om den vissa sommardagar kan tyckas vara lite väl glupsk när den länsar bigarråträdet.

2012-01-25T23:49:00.000-08:00

Eld

Elden, detta element som både skrämmer och fascinerar oss människor. Arkeologerna tror att vi har använt oss av kontrollerad eld så länge som 790 000 år. Den tidiga människan måste ha känt samma fascination som vi, annars hade hon inte tämjd eldens fruktansvärda kraft. Elden som sprider ljus och värme och som revolutionerade tillvaron, men som också kunde förgöra allt levande.
Eldens fascination finns kvar även idag. Det är inte bara "mysigt" att kura framför en brasa. Tankarna får en helt annan dimension om de får "renas" genom eldlågornas dans. Eldens renande karaktär har funnits med i alla tider. Olika reningsceremonier, bål som ska skrämma iväg knytt och andra odjur, skärselden som ska rena oss från vår synd. Men också brännoffer, häxprocessernas bål, helvetets eviga eldar.
Även i symbolspråket ingår elden, kärlekens eldar, trons eld, de svävande eldlykt- orna, Kom loys, som tar med sig de avlidnas andar upp i rymden. Symboler som vi har lätt att ta till oss och kan förstå.
Eldens värme som ger mer än bara det. När jag i helgen var på Berget i Rättvik kunde jag inte undgå att lägga märke till husfolkets äkta och oförställda glädje över den nya braskaminen. Brasan brann från morgon till kväll och många, fler än vanligt, både gäster och husfolk samlades i brasrummet. Lampor släcktes och vi satt bara och lät tankarna flyga iväg, kände både den rent fysiska strålningsvärmen men även den tysta gemenskapens värme i rummet.
Idag brinner brasan i mitt hus, att sprida både värme och trivsel.

2012-01-23T23:05:00.000-08:00

Vinterskog

På mina dagliga promenader genom snörik dalaskog fick jag uppleva vinterdagens skönhet. Harry Martinsson beskriver det så träffsäkert:

Rimfrosten, vinterns dagg,
klär skogens grenar.
Granar i järnton, björkar i silver.
Några frysande domherrar pöser sig röda
i rimludnad syrén.
Fjolårsgräset glittrar vintersaltat.

När man, ensam och i tysthet, söker sig på stigar genom vinterskog, med knarr under skorna, måste man stanna upp för att höra. Ljuden är så små på vintern. Ibland får man en liten påminnelse och i mitt fall var det den större hackspetten som med sitt ivriga pockande gjorde mig uppmärksam på att det händer annat i skogen än mina bestämda steg. Jag stod stilla ett tag, full av beundran och förundran över allt det vackra runt omkring mig. Man behöver verkligen inte hänge sig åt romantiska överdrifter för att uppskatta skönheten i vinterskogen:

I klara vinterdagar
står skogen öververklig.
Den står på tillväxt
Snöljust öververklig
drömmer här en skog sin snödröm.
(Harry Martinsson)

Plötsligt droppade knappt hörbara signaler från granarna. En flock stjärtmesar, alldeles framför mig! Skådespelet varade inte länge. De små dunbollarna måste vidare i sitt ivriga sökande efter föda. Uppfylld av glädje sände jag en tacksam tanke uppåt.
Så mycket att uppleva och vara tacksam över i en till synes livlös värld!

2012-01-18T04:12:00.000-08:00

Mat

Eftersom det blev lite stressigt i morse med snabbutryckning till Stockholm för att hämta barnbarnen, så blev det också stressigt med lunchen. Vad hittar man på i all hast? "Klimpsoppa" blev svaret. Klimpsoppan är legendarisk i vår familj. Ursprungsreceptet finns i min skolkokbok och heter "Griessnockerlsuppe". De vuxna barnen älskade denna soppa, det var för övrigt den enda soppan de älskade och nu blev det barnbarnens tur att smaka på denna kulinariska läckerhet. Walter hjälpte till att trilla bollarna, och Alma var den som fick smaka först. Man kan lugnt påstå, utan överdrift, att det blev succé! Båda barnen åt tre portioner var!
Mat, vårt dagliga bröd. Livsviktig tillförsel av näring men också ren njutning. Att laga god mat av närodlade och ekologiska varor känns väldigt bra. Att resultatet sedan uppskattas, som här idag, ger en extra bra känsla.

2012-01-17T00:05:00.000-08:00

Recycling

Recycling, återvinning, återanvändning, vintage, second hand. Kärt barn har många namn. Alla namn handlar om samma sak, nämligen att använda sådant som redan finns, att ta tillvara, kanske göra om och blanda med nytt, men absolut inte slänga bort.

På mer än femtio år har vi levt med en slit-och-slängmentalitet. Ju nyare desto bättre. Ofta bedrog vi oss själva, det nya var för det mesta av sämre kvalitet än det gamla. Men "marknaden" inbillade oss att konsumtion av nya varor var det allena saliggörande.
Sen några år tillbaka finns trenden, och då främst bland unga människor, att medvetet köpa sådant som är gammalt. Möbler, kläder, tyger och garner, böcker, porslin, material till renovering av både hus och möbler. Listan kan göras hur lång som helst. Ungdomarnas kreativitet är obegränsad, både till att se värdet i de saker som återanvänds men framför allt till att skapa nytt av gammalt. Det har blivit en livsstil!
Nu kommer nästa trend, visserligen inte enbart från ungdomshåll, men likväl vällovlig. Att ta tillvara mat som blivit över, att laga nya rätter av rester, en konst som generationerna före oss behärskade men som vi inte längre använder oss av. Att ta med matlåda till jobbet har blivit inne, att inte slänga tjänlig mat har blivit en livsfilosofi.

När jordens resurser håller på att ta slut måste vi alla tänka i sådana nygamla banor. Låt oss följa ungdomarnas exempel, vi har inget att förlora!

2012-01-15T11:02:00.000-08:00

En idé

Äntligen, efter mycket huvudbry, fick jag idag på förmiddagen en idé om hur jag kan genomföra vårens samlingar med skolan. Normalt vet jag långt innan en termin börjar vad jag vill göra, men i år var det stiltje. Att idén kom mitt på blanka förmiddagen kanske beror på att jag sov ovanligt gott och länge i natt och en utvilad hjärna ......
Nåja, nu gäller det att planera, tänka igenom, förkasta, tänka på nytt, förbereda rent praktiskt osv. Det är en väldigt intensiv och rolig process. I början av mars och några veckor framåt kan skolbarnen komma! I förtroende kan jag avslöja att det ska handla om påsken. Mer tänker jag inte säga idag.

Sen kom det för mig, lite sent men i alla fall, att det är tulpanens dag idag. Jag som älskar tulpaner hade glömt! Nåja både ni och jag får hålla tillgodo med bilden här ovan.
Nu ska jag spinna vidare på min idé.

2012-01-14T01:26:00.000-08:00

Tacksamhet

Det finns många skäl att vara tacksam om man ställer in sig på att se dem. Tacksamhet är påtaglig och konkret. Det är svårt att känna sig tacksam för något man tror ska hända och det är inte heller lätt att känna sig tacksam för något som är främmande och avlägset. Att verkligen se och njuta av de tulpaner som man köpt på COOP är en utmaning som ligger närmare till hands. Det förutsätter att vi kan lära oss att se det vanliga livet med nya ögon, att låta oss drabbas av det ordinära och aldrig ta någonting för givet.
Gåvan att se med tacksamhetens ögon står inte i samband med vad vi har för status eller hur mycket vi tjänar. Jag har mött många människor som utåt sett har väldigt mycket att vara tacksamma över , men som trots det inte verkar känna ett uns av tacksamhet.
De som lever i tacksamhetens tecken har däremot lyckats föra in en tacksam attityd i sin existens, all världens elände till trots. De har också klart för sig vilken enorm betydelse vi människor har för varandra. Vi kommer inte långt för egen maskin. Tacksamhet sker i relation: till andra, till världen och till "något större". Först och främst är det en hållning, ett helhjärtat "Ja!" till allt vad livet har att ge.
Man kan öva sig i att vara tacksam och en god början är att följa uppmaningen på bilden här ovan.
Lycka till!

2012-01-12T01:17:00.000-08:00

Isprinsessa

Idag ska jag berätta om min mycket korta men väldigt intensiva karriär som isprinsessa. Julen 1955 fick jag ett par skridskor i julklapp. Det här begav sig på den tiden då konståkningsskridskor med vit känga osv inte fanns, framför allt inte i efterkrigstidens DDR. Vi fick nöja oss med skridskor som skruvades fast med en insektsnyckel vid skorna. Det fungerade ett tag, sen fick man skruva fast dem igen. Eftersom vi inte visste om något annat så var det ändå himmelriket för alla barn som längtade efter att glida ut på den naturfrusna isen och visa sina konster. Min fem år äldre syster var, av förståeliga skäl, aldrig intresserad av att ta med mig på sina aktiviteter, men just denna kalla vinterdag talade min mor ett maktord och jag fick, faktiskt, följa med till den tillfrusna korvsjön vid floden Saale.
Med min systers hjälp fick jag på mig mina skridskor och gav mig, efter att ha fått stränga förmaningar att stanna nära stranden, ut på den blanka isen. I mitt inre hade jag bilden av att jag svischade runt och gjorde konster som en riktig isprinsessa. Så här efteråt och med en vuxen människas insikt och erfarenhet, måste jag säga att verkligheten nog inte riktigt stämde överens med min inre bild. Det var ju trots allt första gången jag stod på ett par skridskor!
Jag kommer inte ihåg hur länge vi var där, jag kommer däremot ihåg att jag åkte väldigt länge och, stärkt av mina inre framgångar, hela tiden lite längre ut på sjön. När jag, enligt mitt tycke, hade nått oanade höjder som isprinsessa, väcktes jag av att ALLA andra stod på stranden och ropade att jag skulle komma av isen. Jag låtsades ett tag att jag inte hörde dem, men de var så envisa så den taktiken höll inte i längden. Till slut fick jag offra mig och åka mot stranden. Där uppstod ett litet problem. Isen hade, under tiden som jag for fram som en älva, töat och det var en en meter bred vattenremsa mellan mig och stranden. Alla uppmuntrade mig att hoppa, så då gjorde jag det. Resultatet blev att jag hamnade i vattnet.
Vägen hem var lång och mycket kall. Mor min var ursinnig, mest på min syster, faktiskt, och jag fick stränga order att inte beträda några som helst isar och fick aldrig mer några skridskor.
Senare, när vi hade flytt från DDR och hamnat i södra Tyskland, trotsade jag förbudet att gå ut på isar. Med lånade skridskor försökte jag bättra på mina talanger, men min karriär som isprinsessa var ändå till ända.

2012-01-11T03:23:00.000-08:00

Ökentid!

Vintern är med meteorologernas definition "den period då dygnets medeltemperatur understiger 0 grader Celsius". Mellan noll och tio grader är det vår eller höst.
Några dagar förunnades oss med vinter, idag är det antingen vår eller höst igen. Det betyder i klarspråk, lervälling i trädgården, smutsiga hund- och katt-tassar, grusiga golv osv. Eftersom växterna mer går på ljuset än värmen kan det ju inte vara vår än och hösten har vi förhoppningsvis lagt bakom oss.
Så, var någonstans på årstidsskalan befinner vi oss? Jag har inte något egentligt svar, men väljer att kalla den rådande årstiden för "ökentid". Den är nämligen precis så tråkig som det låter!

2012-01-10T01:02:00.000-08:00

Fruktstund

Det sägs att vi människor, eller åtminstone vi nordbor, känner ett sug efter fet och näringsrik mat under vinterhalvåret. Det skulle vara därför vi har denna excess av onyttigheter på julbordet. Det förklaras med att vi, förr tiden, behövde allt detta för att kunna skydda oss mot den hårda kylan.
För egen del stämmer detta väl från november till mitten av januari. Jag frossar i gräddsåser, sötsaker, och stabbiga måltider. Själen mår bra av detta extra tillskott av energi, även om energin inte alltid räcker till att vara aktiv. Snarare tvärtom! Men sen kommer, tillsammans med ljuset, suget efter nyttigheterna. Lätt mat, frukt och grönsaker. Bara tanken får det att vattnas i munnen på mig. Mest påtagligt är suget efter frukt och bär. Vilken välsignelse att vi numera kan få tag i alla dessa ljuvligheter året om!

Nu ska jag gå en välbehövlig promenad genom vår skog och därefter ska jag ha, ja vad? Jo, en fruktstund!

2012-01-09T04:03:00.000-08:00

Att vara förälder

Att bli förälder är en stor och omvälvande förändring i livet. Man får följa utvecklingen hos en ny människa och kommer mycket länge att vara en av de viktigaste personerna i sitt barns liv. I samband med att man blir förälder är det också väldigt vanligt att man funderar över sin egen barndom. I mångt och mycket handlar vi instinktivt som våra föräldrar, hur mycket vi än lovade i tonåren att aldrig göra just detta.
Det är väldigt viktigt att man som förälder, eller för den delen ledare, tänker på att barn har ett stort behov av beröm och uppskattning. Berömmet stärker deras självuppfattning, självkänsla och motivation att fortsätta att utvecklas till friska, starka individer.
Den amerikanska psykologen Abraham Marlow har graderat de sociogenetiska, dvs de medfödda, behoven hos barn enligt följande:
1.) Behovet av ömhet, omvårdnad och mänsklig kontakt.
2.) Behovet av uppskattning både från det egna jaget och från andra.

När föräldraskapet går så enormt snett som det gjorde för pappan till den stackars lille pojken i Uppsala i går, måste vi naturligtvis fördöma handlingen å det skarpaste, men vi borde även fundera över vilken barndom den pappan har haft. Jag kan inte låta bli att tänka på orden: "fädernas skuld drabbar barnen intill tredje och fjärde led". Detta är det sociala arvet!
Sen kan jag inte låta bli att undra hur den idrottsledare tänkte som inte tog reda på barnets namn, adress osv utan skickade pojken med andra föräldrar utan att ta reda på deras namn osv. Tog han sitt ansvar som vuxen?
Efter alla skandaler som har avslöjats inom barn- och ungdomsidrotten den senaste tiden borde vi alla diskutera förutsättningarna för hur våra barn kan få utöva de nödvändiga aktiviteterna som idrotten erbjuder på ett sunt och utvecklande sätt.
Sen hoppas och ber jag att de sociala myndigheterna tar sitt ansvar och utreder den synbarligen mycket sjuka familjen så att den lille pojken får en rimlig chans till att få sina grundläggande behov tillgodosedda.

2012-01-08T00:57:00.000-08:00

Drömmar om en tid som flytt

Jag vet inte om alla människor upplever samma sak som jag, nämligen att man helst bara minns det som har varit positivt under ens livstid. Kalla det förträngning eller något annat passande, men jag kommer bara ihåg vintrar med mycket snö. Vintrar som var kalla. Vintrar då jag åkte tyska motsvarigheten till pulka, Schlitten, skidor, skridskor. Vintrar då vi byggde snögrottor och snögubbar och hade snöbollskrig. Det sista, ska jag väl i ärlighetens namn erkänna, uppskattade jag inte alltid. Det berodde på vilka pojkar som var med och hur hårda de kunde rulla sina snöbollar. Hur som helst så var vintrarna vita och härliga. Eftersom mina vinterkläder inte kan nämnas i samma mening som de som dagens barn har på sig och jag var ute tills min mor bestämt kallade in mig, så undrar jag var dagens barn finns någonstans? De har ju alla förutsättningar för att ha kul. Visst, i år saknas snön och kylan. Men det har ju varit härliga, snörika vintrar de senaste åren. En del av barnen åker med mamma och pappa till fjällen eller alperna och hålls i backarna där. Men den spontana och i minnet eviga leken i snön, den saknas. Det är synd om dagens barn, i dubbel bemärkelse, årets vinter har ju dessutom snålat in på den nödvändiga vita varan.

2012-01-06T06:01:00.000-08:00

Händernas kunskap

När jag nu har lugnat ner mig såpass efter helgernas alla bestyr har jag börjat sticka på en liten kofta till Almas docka. Eftersom händernas verksamhet främjar tankeverksamhet, kom jag att tänka på min mormor som jag inte kan minnas satt overksam många stunder i sitt långa liv. Hon hade alltid åtminstone någon stickning, oftast sockor, i handen. Från minnen av mormor gled tankarna vidare till dagens överskrift och den bok som stod gömd någonstans i våra hyllor. När jag hade hittat boken och börjat bläddra i den hittade jag följande inledning av Ingvar Laxvik (präst, författare och chefredaktör för Kyrkans tidning):
En idog hustru -säger det gammaltestamentliga ordspråket - "låter sina händer arbeta med lust".
"Hon har planer på att skaffa sig en åker, hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Fina linneskjortor gör hon och säljer".
Och den idoga hustruns man, vad gör han under tiden? Jo, han "är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste".
Så långt Laxviks inledande ord.

Jag vill inte fördjupa mig i jämställdhetsfrågor, vilket skulle vara väldigt lätt med tanke på texten, utan jag vill framhäva glädjen i att få tillverka något med händerna. Att skapa något, att vara kreativ. Om det så bara är en liten kofta till en docka. Förr var detta en nödvändighet för att överleva, idag är det en nödvändighet för vår själs överlevnad.
Så, släpp loss din kreativitet och använd dina händers kunskap!

2012-01-05T02:07:00.000-08:00

Följ Stjärnan!

Vi människor behöver en ledstjärna,en stjärna som representerar något mer än bara en himlakropp. Man kan säga att var och en av oss har en sådan stjärna, en stjärna som lyser upp vägen i livet. Vi kan kalla det ett inre ljus. Ett inre ljus som leder oss rätt. För man skulle kunna uttrycka det som att människans främsta uppgift är att bekämpa det onda i världen.
Det onda som representeras av krig, våld, svält, nöd, förtryck. Människor i alla åldrar utsätts för detta men de som drabbas hårdast är barnen. Oskyldiga till allt det onda som händer dem. Barn som behöver oss.
I Tyskland finns, i de katolska delarna av landet, seden av stjärnsångare som går, utklädda till de tre vise männen, från hus till hus, sjunger en sång och läser en välsignelse över huset. I gengäld får de en slant av husfolket. Detta pågår under jultiden och kulmen nås på Trettondagsafton. På själva Trettondagen samlas barnen till gudstjänst och lämnar över pengarna som oavkortade går till barn i nöd. Under benämningen "Aktion Dreikönigssingen" samlade barnen under jultiden 2011 in 520 000 Euro!
Barn hjälper barn. Var finns vi vuxna?
För att travestera ett berömt tal som hölls för 50 år sedan: Låt oss gemensamt skapa en ny strävan, en ny världslag, där de starka är rättvisa och de svaga blir hjälpta och där freden bevaras. Allt detta kommer inte att bli färdigt detta år och inte heller om tio år och kanske inte ens under vår livstid. Men låt oss börja där!

Följ stjärnan!

2012-01-04T00:17:00.000-08:00

Regn och rusk i januari!
Efter två vintrar med mycket snö och kyla tycks detta vara helt fel. Vi söker efter förklaringar, skyller på än det ena än det andra. Allt från klimatförändringar till domedagsprofetior.
Långt före den moderna klimat- och väderforskningen var människan hänvisad till att själv försöka tolka naturens tecken. En samling av legender, spådomar och "märken" växte så småningom fram och blev till slut till det som vi idag kallar "bondepraktikan".
Bondepraktikan definierar noggrant varje årstid utifrån kalenderns dagar:"S:t Clemens vill oss vintern giva, S:t Peter vill os våren indriva." Vilket i klartext betyder att vintern sträcker sig från 23 november till 7 mars.

Enligt Aristoteles filosofi är människan skapad av de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Varje element motsvarar en årstid och präglar sinnelaget hos en människa. Om vintermänniskor sägs det: "Av vattnet är människan kall och våt, vit färgad, flegmaticus, liknas vid vattnets och vinterns natur." På vintern "växer den fuktighet i människan som kallas flegma".

Med tanke på vintervädret i år, vad annat kan man bli?

2012-01-03T00:06:00.000-08:00

Förhoppningar, drömmar och framtidsvisioner är viktiga, bara vi inte låter våra mål och framtidsplaner stå i vägen för att uppskatta det som finns nu framför näsan på oss.
Livet är fullt av överraskningar, om man låter sig överrumplas av dess härlighet.
Solljuset en januarimorgon, de utslagna tulpanerna på frukostbordet,hundarnas varsamma buffande för att de vill ha uppmärksamhet, precis som katten som sätter sig mitt på morgontidningen. Oftast är det de små sakerna som ger oss så oväntad stor glädje, en glädje som värmer hjärtat om man låter sig beröras, gripas av dessa möten som rycker loss oss från vår instängdhet och gör oss levande och närvarande. De är en effektiv motvikt mot likgiltighet som är kärlekens och det äkta engagemangets motpol. Livslust är medryckande!!!!
Ha en underbar dag!

2012-01-01T00:54:00.000-08:00

Jorden har gått i vila. Det är tyst och stilla, allting pryds av rimfrostens sköna broderier. Grannarna, som larmade i natt, sover än. Årets första dag är, som påbjuds, en vilodag.
Om jag skulle vilja avlägga något nyårslöfte överhuvud taget, så skulle det bli att än mindre låta bli att följa med min tid, dvs att vara effektiv och följa med den jäktande strömmen. Nej, jag lovar att jag ännu mera medvetet ska bjuda motstånd mot detta som är ett näst intill oövervinneligt hinder för livsnjutningen och det goda allvaret.
Jag ska, som Owe Wikström så skönt uttrycker det, sjunga långsamhetens lov.

2011-12-31T06:06:00.000-08:00

Där jag är uppvuxen, i en liten stad i södra Tyskland, ringde alltid kyrkklockorna vid tolvslaget på nyårsaftonen. Det fanns förvånansvärt många klockor i de fem kyrkorna i stan.
Jo, visst sköts det ett fantastiskt fyrverkeri, anordnat av staden, men först ringde klockorna. Människor stod redan samlade, runt torget, på höjderna runt staden och lyssnade under tystnad. Jag tror inte att någon hade hört Tennysons dikt, men nog vilade samma andäktiga och eftertänksamma stämning över den stunden. En stämning som inte stördes av någon, varken ung eller gammal. En stämning som utmynnade i jubel och glädje när fyrverkeriets smällar sedan ekade över bygden.
Jag kan sakna sådana stunder, jag tror att vi behöver både och, både andakt och eftertänksamhet och jubel och glädje.
Därför ska jag lyssna i natt, lyssna på Tennysons "Nyårsklockorna" och skicka en värmande tanke till er alla.
Gott nytt år!

2011-12-30T01:19:00.000-08:00

Så här på årets nästsista dag fylls tidningar, TV-program o dyl av tillbakablickar, sammanfattningar av året som gått osv. Jag tänker inte följa i samma spår. Saker sker, ofta utan vår påverkan. Nyhet läggs till nyhet, år ut år in. Ett år förflyter så snabbt och följs av ett nytt. Vi märker det nästan bara genom att vi byter almanacka.
Men något vi kan märka är årstidernas växlingar. Vad vore väl livet utan dem? Utan vårkvällens koltrastsång och blåpsippor, utan sommarens grönska och blomsterprakt, utan färgen och äppelskörden på hösten och vinterns snötyngda skog och stillhet. Det sista har vi ännu inte fått uppleva denna vinter, men minnet av hur det ska vara finns inom oss. Vi nordbor lever i denna växling mellan mörker och ljus, kyla och blidväder, förgängelse och förnyelse. Men trots att de flesta av oss numera lever i ständigt upplysta städer eller flyr vinterns mörker och kyla till varmare och ljusare breddgrader bär vi fortfarande på solvarvets urgamla rytm inom oss.
Carl von Linné skrev i Människans förvandling
"På samma sätt som ett hjul drives runt av en obruten ström, så välver även tiden allt levande i ett ständigt kretslopp". Ju äldre vi blir, desto oftare funderar vi över vad tid egentligen är. I vår västerländska "just in time-kultur" är den en susande pil på rak kurs från gårdagen mot framtiden. För generationerna före oss var den betydligt långsammare kretsloppstiden en självklarhet. Människorna arbetade mellan solens uppgång och nedgång, de levde med årstidsloppet i blodet, i nära samspel med naturen.
Linne fortsätter " I hela skapelsen kunna vi tydligt märka detta: varenda dag och vartenda år undergår olika förändringar. Även vi människor måste vandra samma väg och vika för tiden som förintar allt."
Så fortsätter det i åtminstone två miljarder år till, månvarv efter månvarv, solvarv efter solvarv. Vår följer på vinter, sommar på vår, höst på sommar och slutligen vinter igen. I ett till synes evigt kretslopp.
Tack sol och måne för den rikedomen!

2011-12-28T01:10:00.000-08:00

Tillit

Idag får det bli ett citat av årets nobelpristagare:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på att snömassorna klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftet och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammet inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss mot motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det är egentligen vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på vägen dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Ur "Schubertiana" av Tomas Tranströmer

2011-12-26T23:59:00.000-08:00

En varsam livsstil

Så här i tider då mellandagsrean dominerar mångas liv kanske det är på sin plats att skicka ut en liten tanke om vilken livsstil vi väljer. För ett medvetet val är det.

Att skaffa nya ting har blivit ett högst respektabelt fritidsnöje för den som har råd att spendera. Men riktigt nöjda blir vi ju knappast; "begär, begär, begär". Det tar aldrig slut!
Konsumismen är vår tids religion, stormarknaden en katedral där vi offrar tid och pengar på allsköns döda ting. Innerst inne vet vi nog att ingenting av detta tillfredsställer vår djupaste längtan.
Vi kan och vi måste återerövra en sund balans mellan att ha och att vara. Och det är faktiskt bråttom, inte bara därför att vår mentala hälsa kräver det. Utan därför att dagens shoppinghysteri och resursslöseri förvärrar jordens klimatkris.
Om hela mänskligheten levde på vår genomsnittliga materiella nivå skulle det, med dagens teknik, behövas tre, fyra planeter till. Den nuvarande utvecklingen är alltså helt ohållbar. Rättvisan och miljön kräver därför stora förändringar, både politiskt och på individnivå. Inte minst i Sverige och andra välmående länder.
Det är alltså viktigt, men också väldigt roligt och utvecklande att öva sig i förnöjsamhet och en varsammare, materiellt enklare vardag. En vardag där vi söker bekräftelse, kärlek, värde och livslust, inte i döda ting utan i varandra.
Lycka till med ett första steg på en ny väg till ett nytt hållbart liv.

2011-12-25T01:28:00.000-08:00

"Jag ser nog att det är du som gömmer dig i den där kostymen, mormor" sa barnbarnet när jag försökte spela tomte. Man kan säga att jag inte får någon Oscar för min roll! Förra gången jag vågade mig på att spela en sådan tung roll, var för sisådär 45 år sedan. Då fick jag ikläda mig rollen som Nikolaus och var så övertygande att barnen såg riktigt imponerade ut. Framgången kanske berodde på att jag var helt okänd för dem, vem vet?

2011-12-24T00:00:00.000-08:00

"I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid."

2011-12-22T22:59:00.000-08:00

Efter långa år,
det viktigaste finns kvar,
grandoft och värme.

2011-12-21T14:28:00.000-08:00

Tomasnattens knytt,
bråkar och spökar och far.
Nu vänder året.

2011-12-21T00:04:00.000-08:00

Önskningar och hopp,
godheten segrar till slut.
Livet börjar här.

2011-12-19T23:12:00.000-08:00

Pilsnabba besök,
fjäderklädda små gäster.
Liv i rörelse

2011-12-18T23:25:00.000-08:00

Tystnadens musik
och utanför vinternatt.
Vila och stillhet.

2011-12-17T23:17:00.000-08:00

Vakna hjärtan slår,
kärlek känner ej trötthet.
Snöflingor faller.

2011-12-16T23:28:00.000-08:00

En regnbåges valv
som en gudomlig symbol.
Drömmen utan slut.

2011-12-15T23:24:00.000-08:00

Frostiga tankar,

vår världsbild faller isär.

Frusna blommors blad.

2011-12-14T23:25:00.000-08:00

Snart kommer natten

och med den ensamheten.

Ett träd som vaggsång.

2011-12-14T00:17:00.000-08:00

Stormpiskade moln,

regnpinad, ljusfattig jord,

decemberdagar.

2011-12-12T15:44:00.000-08:00

Himlen hänger stjärnsvart

och snön ligger blå

och mörkret är så beckmörkt

och stjärnorna så små.

(Sven Köling)

2011-12-11T22:25:00.000-08:00

Månljuset faller,

likt glömskans vita bandage

mot nattsvart avgrund.

2011-12-10T23:09:00.000-08:00

Tre ljus i mörkret,

flämtande lågor av hopp,

suddar ut natten.

2011-12-09T23:57:00.000-08:00

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret hos pantlånaren.

(Ur sorgegondolen 1996 av Tomas Tranströmer)

2011-12-08T22:18:00.000-08:00

Trädens spegelbild,

vattnets mörka hemlighet,

outgrundliga.

2011-12-07T22:23:00.000-08:00

Ögonblick som blir

en upplevelsesekund.

Himmelens kvällsglöd.

2011-12-06T23:36:00.000-08:00

Det gamla trädet

i synbar orörlighet.

Uråldrig och skön.

2011-12-05T23:42:00.000-08:00

Skuggor - ljus i snön.

Bleknade kärleksminnen,

gömda av himlen.

2011-12-04T23:25:00.000-08:00

Frostiga stigar

Trädens tysta ensamhet.

En värld i vila.

2011-12-03T23:53:00.000-08:00

Isiga vindar

måsarnas vida vingar.

Luftiga tankar.

2011-12-03T00:29:00.000-08:00

Plötsligt kom tiden

mellan himlen och jorden,

då världen var fri.

2011-12-02T03:29:00.000-08:00

Höstregn till natten.

Lövens ledsna ansikten

i morgondimman.

2011-11-30T23:15:00.000-08:00

I tidig gryning,

vinterlandskapets karghet,

plötsligt - rosa ljus.

2011-11-26T23:53:00.000-08:00

Advent.

Advent, ett traditionsladdat ord. De flesta av oss förknippar det med ljuständning och adventskalendrar, julklappsinköp och förberedelser, sång och musik, kakbak och glögg, snö och kyla, ljusstakar och stjärnor i fönstren, pyssel och adventsfika.

Idag, första advent 2011 faller blå dager över jorden. Kylan finns någon annanstans. Det regnar och blåser. Höstligt ruggigt och väldigt ogästvänligt. Adventsljusen som lyser i och utanför alla hus känns overkliga. De lyser upp en verklighet som inte stämmer överens med våra föreställningar. Inom oss bär vi bilden av en vit adventstid som är fylld av ljud och aktivitet.

Även jag bär på denna dröm, vad annat kan jag göra. Vi är alla präglade av traditioner och kultur. Men för mig är advent även den verklighet som bor i tystnaden. När jag går, på morgonpromenad, genom skogen omsluter tystnaden mig på alla sidor. Det är långt till storstadens bullriga puls. Ändå är jag inte ensam. Det finns ofantligt många fler varelser där i den knäpptysta, till synes ödsliga skogen.I träden, i mossan, i jorden, i vattnet.

Men ingen av dem kan jag höra, frånsett en eller annan liten fågel. Mina öron är inte anpassade. Jag lever i en annan verklighet än skogens myriader av små och stora väsen. Det jag upplever som skogens hemlighetsfulla och rofyllda tystnad beror på min oförmåga att uppfatta och tolka alla signaler som sänds ut.

Ibland lägger jag, lite barnsligt, mitt öra mot ett träd och låtsas höra det som viskas därinne. Drömmer om en verklighet som omsluter hela skapelsen, en verklighet som värnar om allt, även den minsta, lilla varelsen. En dröm om storsinthet, om överlevnad, om kommande generationers möjlighet till liv. Tanken kommer till mig, där ute i tystnaden: "Det som sker stort, sker tyst."

Våra liv och den materiella välfärden har egentligen inte sina djupaste rötter i den larmande storstadens kommers, även om många nu för tiden tycks tro det. Alltihop börjar faktiskt, bokstavligt talat i marken, i de gröna bladen, i åkern och den susande skogens tystnad. I mirakulösa processer som intet mänskligt öra förmår uppfatta. Som få känner till och än mindre ägnar en tanke. Verkligheten bor i tystnaden.

Jag när en förhoppning om att denna adventstid ska bli en tid då vi kan lyssna inåt, till tystnadens skönhet och den sakrala livskänsla den kan skänka oss, att vi får uppleva storheten i det lilla och lågmälda: "Det som sker stort, sker tyst!"

2011-11-23T22:54:00.000-08:00

Slutet av november och väderprognoserna spår fortsatt plusgrader. Senhösten känns så lång, blåsig, blöt och blek. Landskapet är gråsvart, dimmor och dis ligger som ett kvävande täcke i dagar och veckor. Vätan känns ända in i kroppen, ja ända in i vårt mänskliga, mentala landskap. Vi längtar efter ljuset, efter klarhet och renhet. En liten glimt, en liten stund. Vi hoppas och ber att det en morgon ska ske: vita, tysta flingor som faller över grådasket, den första snön som ger landskapet ny gestalt, ny akustik.

Det skulle kännas som en befrielse!

2011-11-22T21:49:00.000-08:00

Drömmar om ett liv som flytt

eller en tid som flytt. Alla har vi gjort barkbåtar och sjösatt dem eller överlåtit dem åt bäckens virvlar samtidigt som vi har drömt om de vägar vår lilla båt skulle ta. Harry Martinsson har beskrivit det så mästerligt:

"... bort mot madsjön, genom smalrännan i vassen och tvärs över den avlånga fågelsjön, under valvbrons hundraåriga eko och in i ån på andra sidan, förbi svedjelanden och skogsbetena, slåttermadorna och myrodlingarna, genom mörkerskogar, utägor och sumpgölar och ända ner till kusten, ut på det väldiga havet som man inte visste något om. Mil efter mil över glidande svarta strömmar på den stora vattenvägen som aldrig tar slut -"

Drömmar om evighet, en tillvaro utan slut. Då som nu.

Efter att ha skrivit ner texten kan jag konstatera att datorns rättstavningsprogram inte känner igen de landskapsbilder som nämns i texten och det är inte bara datorn som har svårigheter. Frågar man dagens unga vet de inte heller vad som menas. Det är nu inte bara okunskap och utarmning av språket, nej landskapet har förändrats, variationen i kulturlandskapet har försvunnit. För alltid?

2011-11-21T23:34:00.000-08:00

Idag får det bli en saga som jag hittade för ett tag sedan.

En gammal indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:

- "I alla människor bor det två vargar som slåss.

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit."

- "Vilken vinner?" sa barnet.

- " Den du matar," sa den gamle mannen.

2011-11-18T23:42:00.001-08:00

Striden om TV-eken rasar i Stockholm. Aktivisterna, några är samma människor som var med vid striden om almarna i Kungsträdgården för många år sedan,inga obetänksamma och galna ungdomar, utan människor som är besjälade av att rädda ett träd, en levande organism som har stått på samma plats i många hundra år. I DN idag fanns en tidslinje som markerade alla viktiga händelser som har hänt under de tänkta 500 åren som TV-eken tros ha funnits. Jag blir nästan andaktsfull inför en sådan ärevördig jätte som en gammal ek är.

Artur Lundkvist diktade så fint:

"I varje människa finns ett träd

och i varje träd finns en människa,

trädet vandrar in i människan

och människan är fången i trädet."

Så tror jag att de flesta människor kan känna det, ett slags släktskap med ett träd. Ett träd som man kan identifiera sig med och som man gärna återvänder till, både i drömmen och i verkligheten.

Själv har jag en enorm lind i mitt inre. En lind som var min tillflyktsort när jag var liten. Visserligen behövde jag en stege för att komma upp, men väl uppe i kronan, i den täta grönskan, kunde jag sitta i timmar. Drömmande, funderande, betraktande världen ur ett uppifrånperspektiv. Trygg för vardagens faror och ens med detta mäktiga träd som omslöt mig som en skyddsvall.

Vilket träd har du i ditt inre?

2011-11-18T14:13:00.000-08:00

Tankar vid midnatt

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ur "Romanska bågar" av Thomas Tranströmer.

Dagar följer på nätter, år på år. Vi kan bara fortsätta.

2011-11-16T22:46:00.001-08:00

Tankar i gryningen.

Natten har inte varit lika kall som förra, men ändå ligger en spänd förväntan i luften, en förväntan om vinter.

Kommer våra drömmar och förväntningar om en gnistrande vacker, snörik vinter att infrias? Kommer vi att kunna åka skidor, pulka, släde? Kommer barnen att kunna bygga snögubbar eller grottor, pulsa runt i snön?

Ingen vet hur det ska bli, men förväntningarna finns och med dem även väntan. Två tillstånd som fyller tillvaron med drömmar och möjlighet till eftertanke.

Gryning är också väntan och förväntan. Tid mellan två ytterligheter, mellan natt och dag.

Vi moderna människor har svårt för väntan. Allt ska gå fort, det ska hända saker nu, på en gång. Men om vi överger väntan så överger vi också förväntan och därmed möjligheter till att drömma. Nu kan man drömma när som helst på dygnet, det måste inte vara gryning eller skymning, men ett är säkert, livet skulle bli bra mycket fattigare utan längtansfull förväntan och väntan.

2011-11-16T01:04:00.000-08:00

Missnöje grumlar blicken för det som är vackert i livet.

Misstänksamhet stänger in i oss i våra egna skal.

Missunnsamhet skapar osämja.

Vi får varje dag en ny möjlighet att förhålla oss till detta.

Att se ljuset ovanför horisonten eller stanna kvar i missnöjets, misstänksamhetens och missunnsamhetens mörker

2011-11-14T23:22:00.000-08:00

När jag inte kunde sova i natt låg jag och tänkte på hur olika människor beter sig för att växa som individer.

En kategori människor utvecklas genom att utbilda sig, genom att skaffa sig egna erfarenheter, genom att lyssna och reflektera. De uppträder ödmjukt, öppet och ärligt i mötet med andra. De är medvetna om sina egna svagheter och de väljer målmedvetet sådant som de känner utvecklar dem, sådant som de mår bra av och som ger dem just de erfarenheter och den kunskap som de sedan kan förmedla till andra människor. Dessa människor växer i ordets rätta bemärkelse. De använder sina gåvor inte för sin egen personliga vinnings skull utan för att kunna tillföra samhället något positivt och gott. De ser och uppskattar andra människors olikheter, deras kunskap och erfarenheter och de kan tåla att andra växer och når framgång.

Den andra kategorin människor däremot utbildar sig visserligen också och skaffar sig egna erfarenheter, men de växer genom att försöka förringa andra människor. De lyssnar och ser, reflekterar över det de upplever och använder sedan sin kunskap för att förringa andra och därigenom öka sin självkänsla. De använder sina kunskaper för egen vinnings skull och uppträder ofta som självgoda och överlägsna gentemot sina medmänniskor. Andras olikheter stör dem och de är snara med kritik. Kritiken framförs dock inte direkt till motparten och är aldrig konstruktiv utan kritiken framförs bakom ryggen på "offret" och genom manipulation försöker de även att få andra att agera å deras vägnar.

Frågan återstår, hur gör vi för att uppmuntra, utveckla, tillföra andra människor de positiva erfarenheterna och den kunskap som hela vårt samhälle kan växa av och som kan utveckla det i en riktning som tar tillvara alla människors olikheter och gåvor?

Vi behöver alla ställa oss den frågan och fundera på ett svar. Står jag i mina medmänniskors tjänst, som den jag är med fel och brister men även med många goda sidor och framför allt en god vilja. Eller utnyttjar jag mina medmänniskor och deras olikheter, fel och brister enbart för att nå dit jag själv vill?

2011-11-13T00:31:00.000-08:00

En liten pojke jag känner har en mycket sympatisk och ovanligt positiv livssyn.

Som så många andra små pojkar älskar han att tävla i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Men han har också gjort att hans omgivning kanske har fått en ny syn på det här med att vinna eller förlora.

När den lille inte kommer först, säger han nämligen glatt till vinnaren: "Jag vann efter dig!"

2011-11-12T08:04:00.000-08:00

Jag har funderat på det här med tid de senaste dagarna. Det finns ju hur mycket tid som helst!

Tänk bara, forntid, dåtid, nutid och framtid.

Sen har vi dagtid, kvällstid och nattetid.

Inte att förglömma är skoltid med lektionstid, arbetstid med övertid och fritid med förhoppningsvis lite egentid.

Tågtider med avgångstid, restid och ankomsttid.

Sommartid och vintertid, juletid och midsommartid och på hösten har vi svamptider.

Klocktid som kan delas in i timmar, minuter och sekunder.

Alltihopa blir en hel evighet av upplevd tid. En hel livstid helt enkelt!

2011-11-10T09:01:00.000-08:00

Idag, för 44 år sedan kom jag till Sverige. Jag kom, tillsammans med min far, som absolut ville försäkra sig om att jag verkligen skulle få det bra här.

Vi kom med tåg. Natt-tåget till Karlstad!

Vi hade bokat platser i liggvagn, tre sängar över varandra. Jag längst ner, min far ovanför mig och längst upp en anonym tysk man. Båda herrarna snarkade så det blev inte så mycket sömn för min del.

I Säffle stannade tåget. Jag lyfte försiktigt undan rullgardinen och tittade ut. Det var vitt, mörkt, tomt, ja nästan öde. I och för sig inte så konstigt för det var ju faktiskt mitt i natten.

Tåget stod och stod och stod och stod. Till slut gick jag ut i korridoren och sökte efter en konduktör för att fråga varför vi inte åkte vidare. Vi hade ju gjort upp med Bengt-Olof att han skulle hämta oss i Kil klockan 01.00. Och nu var klockan snart 01.00!

Konduktören kunde ingen engelska så av hans förklaringar förstod jag inte så mycket. Men jag förstod att det hade kommit 40 cm nysnö som låg på elledningarna och att ingen visste hur lång tid det kunde ta innan tåget åter kunde gå.

Detta var dessutom långt före mobiltelefonernas tid!

Så, det enda vi kunde göra var att härda ut och hoppas på det bästa.

Klockan 05.30 började tåget gå igen och vi kom till slut fram till Kil var Bengt-Olof ivrigt väntade, samtidigt som han också var rätt tacksam åt tågförseningen.

Till historien hör nämligen att Bengt-Olof, för att hålla sig vaken tillräckligt länge, hade tagit fram sin kurslitteratur i statistik. Nu gick det som det gick, han somnade!

Efter några timmars stärkande sömn vaknade han med ett ryck och såg till sin stora förskräckelse att han hade missat tiden! Nu såg han sin stackars fästmö och hennes stränge far framför sig, på en perrong i Kil, mitt i natten och i 20 graders kyla.

Modig som han är, kastade han sig iväg i sin gamla Opel med sommardäck och körde i ilfart från Karlstad till Kil. Väl framme fanns där varken tåg, fästmö eller blivande svärfar! Efter en minuts förvirring insåg han att himlen hade räddat honom genom att låta 40 cm nysnö lägga sig just över elledningarna mellan Säffle och Kil.

Måste jag tillägga att jag allt sedan den dagen har haft svårt för Säffle!

2011-10-24T23:48:00.000-07:00

Denna dag kommer aldrig tillbaka.

Färgskiftningarna i träd och på hustak, diset över åkrarna och molnflykten över landskapet.

Eller som en klok man sa en gång: " Naturen målar åt oss tavlor med oändlig skönhet - om vi bara har ögon att se dem."

Vi måste ta oss tid att stanna upp och njuta av det som är vackert. Värna om det som har givits åt oss som ett lån, ett lån som ska förvaltas och ges vidare till kommande generationer.

Har vi gjort vårt yttersta för att lämna det ifrån oss det så oförstört som möjligt?

Jag tror inte det!

Så låt oss tillsammans försöka rädda det som finns kvar, det är vårt ansvar och vår plikt.

2011-10-23T23:19:00.000-07:00

Jag fick för ett par veckor sedan ett frågeformulär om tiden. Jag fyllde i formuläret så gott jag kunde och skickade iväg det. Efteråt har jag funderat en hel del om tid och hur vi använder den.

I en liten bok som jag bläddrade i för ett tag sen fanns exemplet om en ovanlig bank. En bank som varje morgon sätter in 86 400 kronor på ditt bankkonto och som varje kväll tar tillbaka de pengar som du inte använt. Vad skulle du göra med pengarna? Använda så mycket som möjligt förstås! Efter bästa förmåga och med mest utdelning. Använda pengarna till sånt som har bestående värde!

Nu är det faktiskt så att det finns en sådan bank. Den kallas tiden. Varje ny morgon får vi 86 400 sekunder att använda precis som vi vill. Varje kväll är förslösad tid borta för alltid. Det finns ingen möjlighet till kredit, det finns ingen möjlighet att spara för framtiden.

Låt oss därför använda tiden så klokt som möjligt. Njuta av naturens små mirakler, fyllas med värme av familjens och vänners sällskap, lära oss något nytt, hjälpa någon som har det svårt.... Använda tiden fullt ut, efter bästa förmåga och med mest utdelning.

Göra varje dag minnesvärd!

2011-10-23T01:06:00.000-07:00

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera över ålder och ungdom och kommit fram till följande:

Ungdom är inte en period i livet - det är ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan, äventyrslusta framför kärleken till det bekväma.

Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor.

Både den som är sexton och den som är sjuttio år har i sitt hjärta förmågan att förundras över mirakel, att häpna över stjärnlika ting och storslagna tankar, att glädjas över det äventyr som kallas livet.

När vårt hjärtas innersta kärna är täckt av ett snölager av pessimism och cynism, då är vi verkligen gamla.

Men så länge murarna runt våra hjärtan är nedrivna och vårt hjärta lyssnar till budskapet om skönhet, mod och storslagna ting - då är vi fortfarande unga.

Med dessa tankar tillönskar jag er alla en underbart vacker och härlig höstsöndag.

2011-10-22T00:28:00.000-07:00

Än lyser höstens förger i träden och på marken. Än värmer solen våra redan bleknade kinder. Än kan vi ösa ur naturens rikedom. Än sticker små blommor upp som ett löfte om evig sommar. Än kan vi vila ögonen på grönska. Än spelar sjön sin melodi för oss.

Det är en tröst att hösten är så vacker!

2011-05-16T07:47:00.000-07:00

Ge mig par minuter om dagen och jag ger dig ett nytt liv!

Kaxigt? Inte alls!

Över ingången till aulan till Uppsala universitet står inskriptionen: "Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större." Ett motto som är både provocerande och menad till eftertanke. Normalt lutar jag mer åt den första delen av texten. I en tysk frihetssång från 1700-talet heter: "Die Gedanken sind frei, wer kann sie erraten?" och så är det givetvis. Att tänka rätt kräver en viss kommunikation och vem är det som avgör vad som är rätt eller fel? Vilka tankar är det som för oss framåt och som ger livet en mening? Finns det överhuvud taget tankar som är fel?

Kommunikation, ja. Vi pratar mycket med varandra, i mobilen, över fikabordet, via mejl och chat. Vi utbyter, i bästa fall, tankar och erfarenheter. Men allt som oftast är det bara kallprat, eller i värsta fall gnäll. Nu ska jag inte göra mig till domare över andra här, kallprat är OCKSÅ viktigt och gnället lättar ofta på trycket. Vi känner oss liksom bättre till mods om vi har fått gnälla lite. Frågan är bara förändrar gnället något?

Vi kommunicerar inte bara med ord, vi sänder ut rätt många och tydliga signaler om hur vi känner oss genom vårt kroppsspråk och det talar ofta ett ännu tydligare språk än våra ord. Både glädje och sorg, belåtenhet och missnöje, kärlek och hat. Allt förmedlar vi till våra medmänniskor genom att bara finnas till. Vi sprider tysta budskap, medvetet eller omedvetet och påverkar därmed alla i vår närhet.

Nu har vi alla goda och sämre dagar och kan känna oss både uppåt och väldigt nere, av en eller annan orsak. Men oftast är det ju faktiskt så att det är en fråga om livsinställning. Huruvida jag är en positiv eller en onödigt negativ människa. Ofta säger vi att det är en fråga om läggning, men det går att bli en positiv människa. Det krävs lite träning, som med allt annat, men det går! Och jag lovar att livet blir bra mycket lättare att leva utan alla begränsningar, rädslor och inre motstånd. Allt finns i våra hjärnor och eftersom hjärnan är en muskel är det aldrig för sent att börja träna. Den positiva delen av hjärnan behöver daglig motion av positiva tankar. Vi kan träna genom att försöka se på två olika sätt på samma sak. Tänk er ett glas som någon har druckit ur ungefär till hälften. Om vi använder den negativa delen av vår hjärna ser vi det halvtomma glaset. Om vi däremot använder den positiva delen av hjärnan, ser vi ett halvfyllt glas. Samma glas, samma innehåll, olika sätt att se på det. Vi kan välja mellan de två alternativen. Resultatet blir omvälvande. Å ena sidan besvikelse över att hälften redan är urdrucken och å andra sidan glädjen över att hälften finns kvar.

På detta enkla sätt kan vi se på allt som händer oss, det är bara att välja vilken del av hjärnan vi vill använda. Lite daglig träning och livet blir mycket roligare både för oss själva och för alla dem som möter oss. För så är det, glädje och en positiv livsinställning smittar av sig. Det behövs ingen utrustning, det tar ingen tid och det bästa med det är, att det är GRATIS!

Så kom i form redan idag. Det krävs inga förberedelser och ingen dyr utrustning. Du kan träna liggande i sängen, sittande framför TV´n eller stående i kön på snabbköpet. Gamla kan göra, barn kan göra det och kvinnor och män tränar på samma villkor.

Härmed önskar jag er alla många positiva tankar till glädje för er själva och era medmänniskor.

2011-04-15T14:00:00.000-07:00

Hepatica nobilis, blåsippa. Ingen av vårblommorna gör mig så lycklig som just den.

På tyska heter den "Leberblümchen" därför att bladloberna påminner om leverflikar och därför att bladundersidan har en leverbrunafärg. Den användes förr mot leversjukdomar, vilket väl egentligen inte var så klokt, då hela växten är giftig. Den sades även hjälpa mot eksem, fräknar och vid solbränna.

När den har blommat över böjer sig blomstänglarna mot marken så att myrorna kan ta hand om de oljerika frön som verkar vara en delikatess för små kryp. På så vis sprids blåsippans frön och blomman kan fortplanta sig. Annars sker tillväxten från jordstammen som kan bli väldigt gammal, ofta flera hundra år. En svindlande tanke!

Hur det än må förhålla sig med detta så älskar jag denna lilla blomma mer än andra vårblommor. Den sprider glädje med sin himmelsblå färg. På blomsterspråket säger blåsippan: "Låt glädjen ge skönhet åt ditt liv. Min glädje gör mig vacker."

Hepatica nobilis. Nobilis betyder ädelt eller adligt och just så ser jag den, en liten blomma som i all sin enkelhet förädlar en vanlig skogsbacke till något himmelskt.

I år har jag upptäckt den absolut mest underbara blåsippsvägen, promenaden runt parkudden vid Lövsta i Enhörna. Ett av de fantstiska naturreservat vi har i vår kommun.

Ta er dit i morgon eller på söndag. Jag utlovar en överjordisk upplevelse!

2011-04-08T23:49:00.000-07:00

Jag vaknade i natt i ett alldeles tyst hus och blev liggande en god stund innan jag kunde komma på vad som var fel. Allt tycktes normalt, men väldigt tyst. Efter en period med intensiv aktivitet och ständiga små eller stora ljud och rörelser kändes denna kompakta tystnad så "onormal". Frånvaron av barn, barnbarn, tonåringar, hundar förändrar ljuden i ett hus markant. Jag hörde plötsligt saker jag aldrig har hört förut, ljud som tidigare drunknat i dagens och nattens livlighet. Framför allt hörde jag mitt eget hjärta slå.

Jag satte mig upp i sängen. Nej, jag hade inte ont någonstans och jag kände att den annalkande dagen var efterlängtad. Efter att i tanken ha gått igenom allt som normalt kan oroa mig, visste jag plötsligt svaret: Det var inget som bekymrade mig! Den känslan måtte ha varit så överväldigande att jag vaknat av den. När inget finns som oroar kommer känslan av att något är allvarligt på tok.

Oro och bekymmer är nu inget jag går och önskar mig, men när de lyste med sin frånvaro insåg jag att de tillför en känsla av verklighet eller närvaro som har med själva livsupplevelsen att göra. När det vardagliga biter i kinderna, som under en vinterkall promenad, känner jag att jag lever. Våndan har med verkligheten att göra, den är en följd av att vi är i rörelse, att våra liv rör vid andras och att det ibland uppstår lite friktion.

I skrivandets stund har min natt och morgon gått en bit in mot förmiddag och min bekymmerslöshet är ett minne blott. Det räckte med att telefonen ringde för att overkligheten skulle skingras. Det tackar jag för!

2011-02-28T13:13:00.000-08:00

Idag var jag för första gången på länge på Torekällberget igen. Walter och Alma och deras mamma kände för en liten "utflykt".

I går ropade maken på mig för att jag skulle få se reprisen av en av resorna i "På spåret". Resan gick till Södertälje. Visserligen kände jag inte igen resvägen förrän resan nästan var slut, men frågorna som följde på temat Södertälje kunde jag. Staden presenterades i ett snabbklipp och bilden som förmedlades var rätt idyllisk. Tom Tits, Maren, några gamla hus i centrum. Men de missade Södertäljes verkliga pärla,nämligen Torekällberget! Läget, husen, djuren, ja allt är fantastiskt!

När vi var nya i Södertälje och bodde nära Torekällberget var vi där nästan varje dag. Sen flyttade vi en bit bort men besökte ändå rätt ofta denna oas. Efter flytten till Enhörna har det bara varit sporadiska besök. Behovet var inte lika stort längre.

Då är det extra skönt att barnbarnen ger en möjlighet till att få besöka denna, enligt mig, Södertäljes största sevärdhet.

2011-02-23T06:18:00.000-08:00

Konsert!

Vid dagens promenad genom skogen fick jag ynnesten av att få uppleva en unik konsert.

Då temperaturen ligger långt under -10 grader knarrar det ordentligt under skorna när man traskar fram på sin upptrampade stig. Ett skönt, rogivande ljud. Om man dessutom, som jag, går och nynnar för sig själv och har mössan neddragen ordentligt över öronen, hör man inte så mycket av allt det som ändå sker runt omkring. Det är först när Bessie ställer sig i vägen och tigger om lite belöning eller om jag ser något vackert som jag stannar upp och kan lyssna. Precis det hände idag.

Jag såg solstrålarna lysa på miljoner små silverstjärnor som virvlade runt i luften. Iskristallerna mildrade det starka ljuset och gjorde luften självlysande. Där stod jag, häpen av beundran, kände solens värme och stjärnornas kyla på mitt ansikte. Jag drog av mig mössan för att bättre kunna förundras över detta skådespel. Då hörde jag musiken. Ett svagt, klirrande ljud när de miljoner små kristaller kolliderade med varandra. Ur deras dans uppstod den ljuvaste musik. Min beundran ändrades till förundran och en oändlig tacksamhet över att få uppleva detta ögonblick.

Iskristallkonserten kan säkert förklaras rent vetenskapligt, meteorologiskt, men jag är inte särskilt intresserad av att få en förklaring. Somliga erfarenheter är sin egen förklaring.

2011-02-15T11:10:00.000-08:00

Räddaren i nöden!

I torsdags fick vi, efter att ha fått nosa på våren några dagar, en hel massa ny snö. Det vräkte ner en hel dag och en hel natt och sen blev det så kallt att livsandarna åter gick i dvala framför brasan.

Den myckna snön gjorde det näst intill omöjligt att promenera i skogen. Jag gjorde ett valhänt försök och gav upp redan efter 500 m. Alternativvägen, en bekväm promenad utmed cykelvägen, avverkades flera dagar i rad. Men, ack, vad det var tråkigt!

I morse tog jag på mig storstövlarna och kämpade mig genom skogen, på vår vanliga stig. Bessie hade det lite lättare än jag, eller så har hon bättre kondition. Jag vet inte, jag var i alla fall rätt trött när jag kom hem. Naturen är rasande vacker och idag bjöds vi på ett alldeles speciellt skådespel: solsken och snöfall samtidigt. Stora, gnistrande snöflingor dalade sakta ner mot marken. Trollskt!

Stärkt av framgången på förmiddagen ville jag ta en annan runda på eftermiddagen. Till en början gick det också rätt lätt. Någon hade åkt på stigen med en fyrhjuling,en sak jag normalt inte tycker om. Men just idag var det rätt skönt, det ska jag villigt erkänna. Sen slog jag in på en känd stig för att komma hem igen. Där hade nu ingen gått före oss! Nåja, just den biten är inte så väldigt lång, så det skulle väl gå, tänkte jag. Efter ett tag slogs jag av det faktum att skogen ser helt annorlunda ut när det ligger 30 cm nysnö. Jag kämpade på i den riktning som jag trodde stigen gick. Plötsligt förstod jag att jag var vilse! Det var nu inte så dramatiskt som det låter, skogen är ju hemtam för mig och det är inte långt till hus, men i alla fall. Jag irrade hit och dit och försökte att gå i riktning mot solnedgången. Då, i just det ögonblicket, förstod Bessie att det nog var säkrast om hon tog kommandot och visade mig vart vi skulle gå. Hon gick före, oförskämt lätt, väntade in mig, väntade på mig som kämpade på i djupsnön, gick en bit till, väntade in mig osv. På så vis kom vi då äntligen ut ur vår skog och hittade hem. Bessie, dagens hjälte!

Jag kanske jag ska tillfoga att Bessie sjönk ner till knäna, det gjorde inte jag, men halvvägs upp på vaden räckte snön alla gånger!

2011-02-13T23:39:00.000-08:00

Hopp!

I en silverring efter en gammal faster hittade jag en inskription: "allt kommer att bli bra".

Jag läste detta en dag då jag verkligen behövde det. Inskriptionen sammanfattar allt det som är viktigt och som jag tror på. Att det yttersta sanna om livet är hoppet om en godhet och barmhärtighet som omfattar allt.

Inte hopplösheten, inte vardagsoron, inte rädslan för att Golfströmmen ska vända, inte rädslan för bomber i tunnelbanan, inte rädslan för virus eller andra dödliga hot, inte rädslan för ensamhet, inte det är sista ordet.

Sista ordet är, att allt kommer att bli bra. Ett hopp att orka upp ur sängen ännu en dag, eller att åka iväg till jobbet en iskall morgon, eller att fortsätta arbeta för alla människors rätt till mat och rent vatten.

Allt kommer att bli bra!

2011-02-12T07:37:00.000-08:00

Stjärnor och framtid.

Gårdagens korsord i DN handlade om stjärnor och astrologi.

Inget ämne jag är särskilt duktig på. Jag älskar att titta på natthimlen med alla stjärnor, men jag känner bara igen stora och lilla Karlavagnen och Orions bälte av alla stjärntecken.

Enligt en av uppgifterna i korsordet är vi nu på väg in i Vattumannens tidsålder. En tidsålder som, enligt astrologerna, präglas av kärlek, harmoni och fred. Jag är normalt inte benägen att tro på vad astrologerna säger eller skriver, men i det här fallet skulle jag så väldigt gärna vilja tro på dem.

En tidsålder, då endast de goda krafterna styr. Kanske är det en önskedröm, kanske det blir verklighet. En sak är säker, vår värld behöver en sådan tidsålder!

2011-02-10T15:09:00.000-08:00

Vintertankar.

Jag var, tillsammans med 150 andra förtroendevalda fritidspolitiker och några avlönade politiker på middag i stadshuset i kväll.

När jag körde in till stan, vid halvsex-tiden, hade det redan snöat i fem timmar, tung, blöt snö. Det var naturligtvis inte plogat, det hade ingen hunnit med. Det var mycket trafik i den mötande filen och ALLA tog det väldigt lugnt, så det gick fint. Jag plockade upp yngsta dottern, som också skulle med på samma tillställning, och sen letade vi parkeringsplats! Vi snurrade hit och vi snurrade dit och till slut parkerade vi på stadshusets parkering för dem som jobbar där dagtid. Det var alltså helt lagligt och avgiftsfritt och nära och bra.

Sen följde middagen och lite brainstorming och tal osv och när klockan var strax efter tio var det dags för hemfärd. Då hade det snöat i drygt fyra timmar till! Jag borstade av bilen, satte mig i den, startade och backade ut från parkeringsrutan och fastnade! Där satt jag. Jag kom varken framåt eller bakåt. Det ena framhjulet hade hamnat i någon grop med is i botten. Min medresenär och jag försökte på alla möjliga vis men vi fick inte loss bilen.

Fiffig, som jag ibland kan vara, kom jag på att vi ju faktiskt har en tilläggsförsäkring hos Falck som ska ge oss hjälp i just sådana situationer. Jag ringde och fick vänta i telefonkön. Inte undra på en kväll som denna! När det äntligen blev min tur och jag hade uppgett min belägenhet, var jag befann mig och registreringsnummer och en massa annat, sa personen i andra änden av ledningen att visst kan han skicka en bärgare, men det täcks inte av tilläggsförsäkringen. Vadå? Jag såg nog ut som ett levande frågetecken. Jo, man har rätt att få hjälp att komma loss om man har kört fast, men detta gäller alltså INTE om man har kört fast på en oplogad väg! Personen i andra änden av ledningen tyckte nog att mitt skratt var lite väl rått, men det bjuder jag på. Jag har aldrig hört maken till dumhet!

Just då, som en skänk från ovan, uppenbarade sig en mycket trevlig man, utrustad med snöskyffel och han hjälpte till både med handfasta råd och rejäla tag med skyffeln så att jag kunde komma loss. Den mannen förtjänar att få förtjänstmedalj allra minst! Eller åtminstone dagens ros i Länstidningen!

Sen kröp vi hem till Enhörna och kom lyckligt hem efter äventyr på vintervägar.

I morgon ska min lilla gubbe ringa till Falck. Jag tror att jag ska tjuvlyssna på det samtalet.

2011-02-09T13:03:00.000-08:00

Internet är fantastiskt!

I morse fick jag en vädjan om hjälp via facebook. Några små valpar i Göteborg behövde en amma. Valparnas mamma låg på djursjukhuset. Naturligtvis skickade jag vidare detta rop på hjälp. Så gjorde flera av mina vänner och deras vänner osv. När jag kom hem i kväll hade äldsta dottern skrivit meddelandet att allt hade löst sig. Någon av hennes vänners vänner hade meddelat detta. Så skönt!

Igår satt jag och chattade med några av mina vänner samtidigt, en i Tyskland, en i USA och en här hemma i Sverige. Med alla tre handlade konversationen om resor, semester och hur och var man vill bo på semestern. Det blev lite snärjigt att hålla isär språken, men känslan var nästan svindlande, att kunna göra så, "prata" med personer i olika världsdelar och länder samtidigt.

Ja, nog är internet fantastiskt!

2011-02-08T12:57:00.000-08:00

Häromdagen såg jag ett program om drömhus - husdrömmar på tysk TV. Jag kom in rätt sent i programmet så jag missade säkert en hel del intressanta objekt. De två som återstod har jag sen dess inte fått ur huvudet.

Det första huset byggdes av en man som idag var närmare 80 år gammal och som borde ha varit kring 40 när han byggde sitt hus. Huset var ett väl inbott och fungerande hem. Det som var så fascinerande med huset var att det roterade! Huset var byggt runt en mittpelare och vred sig hjälp av en motor 7,5 grad i halvtimmen. Halva fasaden var stora fönster, den andra halvan utgjordes av träpanel. Tanken var att huset alltid skulle visa fönsterfasaden mot solen. Husägaren hade fått idén under oljekrisen på 70-talet och ville att hans nya hus skulle bli så energisnålt som möjligt. Efter att ha studerat solrosorna som också vrider sig efter solen bestämde han att hans nya hus skulle bli ett roterande hus. Ett hus som följer solen. Nu kan man väl tycka att en motor som vrider ett helt hus inte kan vara så särskilt energisnål. Men faktum är att husets ägare kunde med hjälp av sin motionscykel flytta huset 7,5 grader. De tekniska detaljerna begrep jag inte mycket av, men tanken att flytta sina fönster med solen tilltalade mig verkligen. Jag är en ljustörstande själ. Dessutom skulle man ju få en varierande utsikt från morgon till kväll. Det huset kommer jag nog att drömma om länge än.

Det andra huset var i vardande, skulle man kunna beskriva det som. Det var inget husbygge, kanske inte ens ett livsprojekt, det var en framtidsvision. Idén var att plantera träd, i det här fallet bok, och sedan genom beskärning få stammarna och grenarna att växa ihop så att de bildar väggar. Ni förstår säkert att ett sådant hus inte blir färdigt under den förste byggherrens livstid, men som idé betraktat är det inte alls dumt. Varför skulle man fälla stora träd som kanske har växt 70-100 år, frakta bort dem, såga upp dem, frakta dem till ett bygge för att bygga väggar. Man kunde väl låta naturen göra jobbet och få ett hus på rot! Avloppsledningar och dylikt var redan nedgrävda i marken, planlösningen var klar om än lite svår att se för oss åskådare. Väggarna var manshöga, nu började etappen för andra våningen. Om sådär 50-70 år skulle ägarna kunna flytta in. Inget för ett nytt miljonprogram kanske, men en god tanke är det. Tänk att få bo omgiven av ett träd.

Om jag var tvungen att välja vilket hus jag skulle vilja bo i skulle jag välja hus nummer ett. Jag har nämligen räknat ut att jag inte har tid att vänta på hus nummer två!

2011-02-07T13:32:00.000-08:00

Längtans blå blomma

2011-02-06T00:25:00.000-08:00

Optimism.

Om man tittar i ordboken står det som förklaring:

1. Åsikten att tillvaron i sin helhet ger mer njutning och glädje än lidande och sorg.

2. Den särskilt av Leibnitz förkunnade läran att den av Gud skapade världen är den bästa möjliga av alla tänkbara världar.

3. Ljus livssyn.

Jag skulle väl kunna säga att jag är optimistisk till min läggning. Den första förklaringen kan jag dock inte skriva under till hundra procent. Livet är mer komplicerat än så. Den andra förklaringen kan jag skriva under till femtio procent. Jag vet ju ingen annan värld än vår, alltså måste den vara den bästa, än så länge!

Den tredje förklaringen skriver jag under till hundra procent.

Nu går inte heller jag omkring med ett ständigt leende på läpparna men i sin helhet försöker jag att se det ljusa i varje ögonblick. Somliga kan tycka att jag är naiv och att det är en orealistisk inställning, men att se det ljusa i tillvaron betyder inte nödvändigtvis att man blundar för det som är svårt och fel. Det gäller bara att inte låta det senare ta överhanden, att inte glömma det som är fint och rätt.

Vi behöver se ljuset, lux, utan vilket inget liv skulle kunna existera. Det ljus som idag strålar från en klarblå himmel. Ljuset som värmer och som lockar fram nytt liv ur en frusen jord.

Men vi behöver även se det goda ljuset i andras ögon, det inre ljuset, kärlekens ljus. Inte heller utan det kan vi leva.

Därför behöver vi möta våra medmänniskor med ett leende, och inte med misstänksamhet. Möta dem med ljus uppsyn och en öppen och förlåtande inställning. Då ska vi upptäcka att ljuset sprider sig och och att det värmer inte bara oss utan även allt runt omkring oss. Att även detta ljus ger liv.

Härmed önskar jag alla en ljus söndag, en riktigt god Kyndelsmässodag!

2011-02-05T01:34:00.000-08:00

Lördagar! För länge sedan, när vi var unga och trots att vi hade småbarn, låg vi kvar i sängen fram emot lunch och latade oss, löste melodikrysset och bara var. Visserligen fick vi ju ge barnen frukost och förse oss själva med kaffe och smörgås, men sen var det slow motion som gällde.

Jag såg nyss att melodikrysset fortfarande går på radio. Det händer ytterst sällan nu för tiden att jag lyssnar på radio. Kanske någon gång i bilen, men det gläder mig att detta program fortfarande sänds. Det väcker goda minnen.

Jag kan inte längre ligga kvar i sängen och dra mig. Nej, stela muskler och leder vill upp och röra sig, bli smorda och använda. Frukost i sängen förekommer endast vid födelsedagar eller om jag är mycket sjuk, men det händer så sällan att det inte räknas. Nej morgonen ska börja med müsli, filmjölk och nattsvart kaffe samt DN´s korsord.

Tre dagar, denna vecka som gick, kom det ingen tidning på morgonen. Snopet fick jag halka tillbaka från brevlådan och leta efter gamla tidningar för att se om jag hade missat något läsvärt. Men korsorden? De var ju redan lösta! Morgonkaffet smakade inte riktigt lika bra och klagomålen hos DN-prenumerant lät nog väldigt gnälliga. Tidningen kom senare under dagen, men det är inte samma sak!

Så, när tidningen låg där i brevlådan i morse, kändes morgonen ljus och allt var som det skulle. Nu är tidningen läst, korsordet löst, kaffet urdrucket och allt är i sin ordning. Vilket vanedjur jag är!

2011-01-31T11:21:00.000-08:00

Januari går mot sitt slut. På något sätt känns det trösterikt att ännu en vintermånad är till ända. Den gamla bondepraktikan räknade vintern från S:t Clemens till S:t Peter, alltså från 23 november till 7 mars.

I år började vintern redan i början av november och kölden i december har satt sina spår inte bara i rekord utan även i kronor på elräkningen. Vintern har varit underbar vacker, snövit i ordets rätta bemärkelse. Det snövita håller på att försvinna. Det göms i snö ..... Ja ni vet. Jag har svårt att förlika mig med halkan men ljuset, detta intensiva ljus som lyser upp världen och som träffar oss ända in i minsta cell av vår kropp, ljuset som jag har saknat, det ger livskraften tillbaka.

Idag satt jag faktiskt en stund, intryckt i ett hörn under balkongen, insvept i en yllefilt, men jag satt och njöt av att solstrålarna värmde min frusna kropp och även min själ.

I morgon ska jag gå ut och leta efter julrosen under snön. I fjol hade den 36 blommor!

Om bondepraktikan stämmer är det bara fem veckor kvar innan våren är här och med den allt det andra som gror och spirar i rabatterna.

Det är livskvalitet!

2011-01-28T08:07:00.000-08:00

Jaha, då är vi alltså ensamma här hemma, lilla gubben och jag. Yngsta dottern flyttade förra helgen och nu kom son nr. 2 och hämtade sina valpar. Det är bara Bessie och katterna kvar och de gör inget väsen av sig. Lugnet lägrar sig över huset och i våra sinnen.

Jag går här och plockar och nynnar för mig själv. Folk må tycka att jag är lite tokig, det spelar ingen roll.

Jag sjunger när jag städar, när jag lagar mat, när jag promenerar i skogen, när jag kör bil osv. Att sjunga långsamt för mig själv - och till mig själv - ger mig stillhet i själen, ett lugn som gör att jag saktar farten och finns i det jag gör. Och i tider av vemod, som just nu, ger det mig lindring och hopp.

2011-01-26T22:51:00.001-08:00

Tidig morgon. Klockan är bara halvsex, men tre små valpar har härjat runt en stund redan. Bessie som fick sova på övervåningen för att få lugn och ro, ligger och gnyr och vill vara med. Det är bara att tända lampan, titta in i tre par glada knappögon, klappa tre små, lena huvuden, säga några vänliga ord och kliva upp för att torka pölar och plocka högar och dela ut frukost till alla djuren.

Nu, två och en halv timme senare, ligger tre små valpar och sover! Men det gör ingenting, på så vis får jag en lugn stund för att skriva och planera min dag.

Vi ska gå ut sen i, vad som just nu ser ut som, en solig vinterdag. Igår kändes det att solstrålarna värmer. Det spelar ingen roll om nätterna är kalla och att amerikanska vädergubbar spår en iskall vår. Det är vår på gång! Än dröjer det ett bra tag innan de första gröna strån spirar ute i trädgården, tills dess nöjer jag mig med en bukett tulpaner och en liten primula.

2011-01-25T03:11:00.000-08:00

Jag ska åka in till stan på fika hos yngsta dottern. Detta är något nytt i mitt liv. En konstig känsla av overklighet.

Under 43 år av mitt liv har jag varit den som har tagit hand om de andra, sörjt för mat och omvårdnad och sett till att alla mår bra. Nu slutar jag väl inte att bry mig om hur det går för barn och barnbarn, men att bli bjuden på något, att sitta ner och bli betjänad, det känns än så länge väldigt ovant och lyxigt.

Visserligen har de vuxna barnen redan bjudit mig på en sådan lyx, men då har jag ju alltid haft yngsta dottern att ta hand om när vi har kommit hem efter ett besök hos syskonen. Numera är det bara "gubben" och jag. Och så några djur förstås.

Undrar just när "lyxen" erbjuds även här hemma?

2011-01-24T07:40:00.001-08:00

Nu är det länge sedan jag skrev någonting här. Tiden har rusat iväg. Nyss plockade jag fram adventsljusstakarna och nu har de legat nedpackade i jullådan i över en vecka redan. Julen kom och julen gick och det blev nyårsafton och det blev år 2011.

Sju små valpar föddes här i Enhörna, lördagen 13 november. Sju små, hjälplösa varelser som i princip bara var en stor mun och en svans. Mamma Kalla tog, så ung hon var, ypperligt väl hand om dem. Tant Bessie hjälpte till så gott hon kunde och valparna växte och växte och växte. Innan man hann tänka efter var de inte så hjälplösa längre utan de hade vuxit upp till ett gäng pigga, nyfikna och äventyrslystna små busungar. Små busiga valpar som tyckte att gräset, eller så här års snön, var finare på andra sidan staketet! Våra kära grannar fick ideliga besök. Tur att grannen Miriam har utsikt från sitt köksfönster och därför kunde larma när gänget var på väg mot vägen!

Så kom då dagen för "besiktning", vaccination och chipmärkning. Jag hade oroat mig för hur jag skulle lyckas få in sju valpar i bilen och därifrån in till veterinären. Men med Katharinas goda och handlingskraftiga hjälp gick det galant och alla valpar fick de bästa vitsorden.

Nu var det meningen att de familjer/personer som hade tingat en valp skulle komma och hämta den. Jag hade bakat för att kunna bjuda på en kopp kaffe och prata lite med de nya hundägarna. En kom och lille Elof lämnade hemmet som förste man. Detta kändes jättebra! Han kom till ett utmärkt hem här i Enhörna. Nästa valp var lilla Vilda som skulle flytta ända till Kalmar. Hela familjen Jönsson kom och hämtade och även det kändes jättebra. Sen åkte Krister iväg till Dalarna med fyra valpar och sina vuxna hundar. En valp skulle till hans vänner där uppe, två skulle han behålla och en skulle hämtas senare av en familj i Uddevalla. Då blev bara en liten valp kvar. Den skulle hämtas på torsdag, var det sagt. Torsdag kom och jag funderade på hur mycket jag kunde vara borta hemifrån. Jag ville ju för allt i världen inte missa valpköparen! Jag ringde och fick äntligen kontakt med personen i fråga klockan tre på eftermiddagen. Han fick en vägbeskrivning och jag en ungefärlig tid. Vid halvsex-sex skulle han och hans bror komma. Snabbt iväg till affären och köpa kakor till fikat. Klockan fem ringer den presumtive valpköparen och meddelar att han inte kommer, han har ångrat sig! Krister hade även han fått besked att den familj från Uddevalla, som skulle ha en valp hade ångrat sig. Men de ringde i alla fall ett par dagar i förväg.

Efter detta förvånas jag inte längre över någonting hos mina medmänniskor!

Så nu har vi två helt underbara små Malamutevalpar på 10 veckor, som skyndsammast borde få komma till nya, bra hem. Det är ju nu de präglas och man kan knyta de tajta band som behövs om hund och människa ska komma överens längre fram.

Som ni säkert förstår är detta inte bara ett litet kåseri över mina vedermödor som valp-farmor utan även en vädjan till alla er som läser detta att tänka efter om ni inte känner någon som skulle behöva en stor, trygg, lugn, vänlig, uthållig vän i en Alaskan Malamute´s skepnad. I så fall är den personen att gratulera och välkommen att ta kontakt med mig på tele.nr 08/55044859.

2010-11-21T00:51:00.000-08:00

Heureka!

För ett år sedan, ungefär, kom nyheten att en grekisk bonde stämde ett småländskt mejeri för ärekränkning därför att mejeriet hade använt hans bild på en burk med turkisk joghurt. Inte så noga, tyckte vi, men det höll inte den grekiske bonden med om. Mejeriet och han kom, så småningom, fram till en förlikning och bonden fick en herrans massa pengar. Han var nöjd, men så icke de grekiska myndigheterna. De kräver att VD för mejeriet ska komma till Grekland för en rättegång, någon gång till våren. Det här är alltså på blodigt allvar! Vad ska en stackars företagsledare ange för skäl till att det blev fel? En grek på en burk med turkisk joghurt! Stor skandal!

Idag kom då, äntligen, vad som skulle kunna bli en upplösning av dramat. Några, visserligen svenska (det kanske inte håller i en grekisk domstol), men ändock, forskare har kunnat slå fast, med hjälp av nyaste DNA-analys, att vi är turkar allihopa. Nåja, kanske inte alla, men de flesta av oss härstammar från en kvinna som forskarna kallar för Helena. Resten har sitt ursprung hos en annan kvinna, med namnet Ursula. Och gissa varifrån dessa båda kommer? Jo, just det, från Turkiet! Närmare bestämt från Anatolien, var den största delen av Turkiet ligger, och på sin väg väster- och norrut kom de naturligtvis också förbi Grekland. Se där, försvaret för den stackars mejeridirektören är givet. Nu är det bevisat!

Men jag tycker att den grekiske bonden kan få behålla sina pengar, trots att han nu, som resten av oss, härstammar från en turkisk kvinna.

2010-11-08T05:06:00.000-08:00

Ibland förunnas jag en stunds stilla förundran. En stunds fascination inför skapelsens skönhet. Som motvikt, när vardagens kravfyllda tillvaro blir allt för påtaglig.

Idag upplevde jag novembermorgonens tystnad och vaknande liv med alla mina sinne. Kylan som bet i mina kinder, knastret av frusna grässtrån under mina fötter, de frostiga kristallerna i enens barr, det lätta rasslet från eklöven som sakta dalade mot marken, nötväckans försiktiga "zit" som snabbt förvandlades till ett upprört "tvett tvett tvett" när den fick syn på mig, solens värmande strålar i ostsluttningen, den nya isens klirrande och knäppande, sävens stilla susande, sjöns intensiva blå färg, en handfull frostnupna lingon att suga på, tystnaden förutom alla naturljud, ensamhetens stillhet och ro, utan känslan av att vara ensam. Att vara ett med skapelsen.

Harry Martinson har i sin diktning många enastående uttryck för tystnadens skönhet i naturen och den sakrala livskänsla den kan skänka oss:

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

av stillnad säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

2010-11-07T05:34:00.000-08:00

November är här, blåstens och blötans tid. Även om de senaste dagarna har bestått oss med solsken, tar mörkret nu famntag på landskapet och vätan genomtränger allt, inte minst människornas sinnen.

Alla helgons dag igår, alla själars dag idag. Minnesljusen som tändes igår på våra kyrkogårdar skapar en märklig stämning av eftertanke, tacksamhet och sorg. Seden att tända ljus på gravarna sägs vara endast ett sekel gammal och lär ha förts hit av italienska gästarbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik. En sed som snabbt fann sin plats i svenskarnas hjärtan. Natten mellan Alla helgons dag och Alla själars dag är ljusens natt då tusentals lågor lyser på kyrkogårdarna. Ljusen som lyser och värmer vårt inre och som hjälper oss i en tid av snabba förändringar i samhället att hålla fast vid banden bakåt, för att kunna veta vem man är och vilket ursprung man har.

Så i den dalande novembersolens sista strålar tänder jag mina ljus för att minnas dem som har stått mig nära och som inte längre finns bland oss och tänker på texten "Lär oss hur få våra dagar är, då vinner våra hjärtan vishet."

2010-11-05T06:23:00.000-07:00

Jag har hittat den! Saxen som var så saknad. Den stod i pennstället mitt framför ögonen på mig. Fullt synlig för vem som helst. Nåja, för alla dem som ville leta. Jag är i alla fall nöjd med att den är tillbaka. Så nöjd att jag delade ut den utlovade belöningen, till mig själv.

Belöningen bestod av en utflykt till Yttereneby naturreservat i underbart, senhöstligt väder. Därefter blev det lunch på Ytterjärna restaurang och som pricken över i:et köpte jag två bröd på Järna stenugnsbageri för att ha till fisksoppan i kväll. Allt detta ökar välbefinnandet och jag känner mig glad och tacksam över denna fantastiska dag.

2010-11-04T14:34:00.000-07:00

Så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag brukar inte ha svårt att sortera tankarna och bestämma strategier för hur saker och ting ska handhas, men just nu är det absolut ingen ordning på mina tankar och strategierna lyser med sin frånvaro. Jag försöker att läsa men kommer inte ihåg vad jag har läst. Jag går iväg för att göra en sak men minns efter ett tag inte längre vad jag skulle göra. Jag tar med mig något, som min vita kökssax, och lägger ifrån mig den saken, utan att efteråt minnas vart jag har lagt den.

Experterna kallar detta för stressfenomen och det är säkert sant. Jag har varit med om det tidigare och vet att det är en övergående fas. Jag vet ju hur jag ska komma tillrätta med detta problem. Det jag inte kommer till rätta med är mysteriet med var min kökssax finns och jag saknar den varje dag, flera gånger. Så, eftersom jag själv är oförmögen att finna min sax, utlovar jag härmed en belöning till den person som hittar den.

2010-10-24T03:58:00.000-07:00

Här har jag suttit och försökt att fila på en rapport från vår resa till Rom. För att åskådliggöra det skrivna ordet, ville jag lägga till några bilder. Nu är jag dock inte särskilt duktig på datorns alla finesser. Bilderna hamnar INTE där jag vill ha dem. Enda lösningen är att vänta tills ungdomarna, som naturligtvis behärskar samtliga finesser, kommer hem och kan hjälpa mig. Så hav tröst, det kommer en reseskildring så småningom.

Som en liten förhandsupplysning kan jag meddela att det var helt underbart!

2010-10-11T13:15:00.001-07:00

Idag har vi fått uppleva den vackraste av höstdagar och själv fick jag två timmars ledighet, på egen hand, att njuta lite extra på den plats som jag älskar mer än andra platser,nämligen Yttereneby naturreservat, eller som ungdomarna kallar det, "kärleksudden". Att äta medhavd matsäck, känna solens värme, trots kalla, nordliga vindar, lyssna till vågskvalp och iaktta små röda dagsländor, låta tankarna löpa fritt utan avbrott. Det är lyx på riktigt!

Igår var det tacksägelsedag och kören både sjöng mycket vackert och läste fina dikter. En text som fastnade särskilt i minnet och som beskriver den sinnesstämning jag befinner mig i just nu, var Atle Burmans "En höstpsalm"

Var är den sköna sommarn

då allting skulle ske

var är de ljusa dagar

då livet skulle le,

så mycket som jag ville

så lite som jag hann,

var är min dröm om sommarn,

som alltför fort försvann.

Visst kommer det en vinter

då björkens blad blir mull

och fink och lärka flyttar

för korta dagars skull,

det känns som bittert avsked

när häggen går i grav

var är nu alla löften

som våren en gång gav.

Vem sa att sommarns dagar

är då det stora sker

vem sa att höstens tecken

finns där jag inte ser,

vem sa att mitt i grönskan

finns vissnande och dö

vem sa att vinterns tjäle

finns bakom solens glöd.

Gud hjälp mig att se på hösten

med fågelperspektiv

för då kan blommor vissna

men ändå ser jag liv,

ja, hjälp mig stilla ana

den kärlek bakom allt

som varsamt vill förvandla

allt liv till ung gestalt.

2010-10-09T04:28:00.000-07:00

Jag har en orkidé, ja jag har rätt många orkidéer, men den här är speciell. Jag fick den, i februari 1998, av min äldsta dotter och den har blommat, utan avbrott, ända sen dess. Nu är det "bara" två blommor på den, men det är åtminstone tre stänglar med knoppar som snart slår ut. Den har en härlig gul-röd färg, som påminner om de fantastiska höstfärger vi får njuta av just nu. De andra orkidéerna blommar regelbundet och tar sen en vilopaus innan de sätter igång igen. Det är vackert så och jag uppskattar även dem.

Brittsommarsolen idag får världen att spraka i de mest eldiga färgerna. Grannarnas satsura sprider en doft av nybakta kakor omkring sig och det enda som känns vemodigt med att arbeta ute i trädgården just nu, är vetskapen om att det snart kommer en mörk och ruggig tid. Eller kan vi hoppas på en lika snörik, kall och gnistrande vacker vinter som i fjol? Jag hoppas på detta och på att jag ska klara vintern utan att skada någon del av mina ben. Det blir så besvärligt annars! Fram tills kylan slår sina klor i oss på allvar tänker jag NJUTA av varje liten solstråle och allt det vackra som hösten bjuder på.

2010-09-23T13:23:00.000-07:00

Det har varit dåligt med inlägg under hela september. Trots att så mycket har hänt. Sorgliga och tråkiga saker, men också fina och minnesvärda saker. Ett axplock ur livets utbud med andra ord.

Vissa minnen präglar oss för resten av våra liv, utan att vi egentligen är riktigt medvetna om det. Andra minnen förtränger vi mycket medvetet. Sen finns det en hel del minnen som vi kommer ihåg helt fel, eller rättare sagt vi minns som vi vill minnas det som hände. Vi lägger saker och ting till rätta så att det passar oss. Ibland gör vi det medvetet, ibland helt omedvetet och då särskilt barndomsminnen som vi kommer ihåg precis som vi, just då, uppfattade dem.

Sen kan ju minnet spela oss spratt. Vi tror att vi minns något och sen visar det sig att så inte alls är fallet. Detta händer oftare och oftare ju äldre vi blir. Vi håller inte lika många bollar i luften samtidigt och på samma sätt är det med information och saker man måste lägga på minnet. Ändå är det vissa saker som etsar sig fast och som inte försvinner ur minnet när andra saker faller bort bara efter en stund. Jag har tänkt en del på efter vilka urvalskriterier min hjärna sparar allt jag måste minnas.

Jag träffar så många söta små barn som sen hälsar glatt:"Hej Karla" och jag minns skamligt nog inte deras namn och får säga: "Hej du". Jag känner mig dum varje gång! Ännu värre blir det om någon liten en frågar: "Kommer du ihåg vad jag heter?" och jag måste skamset erkänna att jag inte gör det. Jag vet att det är en omöjlighet att komma ihåg alla barnens namn men känslan av misslyckande finns där ändå!

Med tillräckligt mycket sömn, nyttig mat och motion utomhus ska man kunna förbättra minnet. Jag får helt enkelt gå och lägga mig nu, öka på någon kilometer på Bessies och min dagliga promenad, äta fler morötter och hoppas på ett under!

2010-09-06T13:00:00.000-07:00

I morse fick jag ett meddelande från min namne i Minnesota. Hon skriver att det är höst med hög och klar luft och att hon letar "agates". Det där sista fick mig att fantisera friskt. Vad i hela fridens namn är "agates"?

Jag såg några mystiska svampar för mitt inre, kanske några exotiskt bär eller frukter? Mitt lexikon gav tyvärr inte heller någon vägledning. Till slut gjorde jag det, som alla ungdomar skulle ha gjort från första början, nämligen att skriva in ordet på google och vips, fram kom "Minnesota agates". Stenar! Ja, visserligen inte vilka stenar som helst, utan agater, ädelstenar! Så enkelt var det med den saken!

Min hjärna hade spelat mig ett spratt. Den hade förknippat ordet höst och hög och klar luft med just det som vi brukar ägna oss åt så här års, att plocka svamp.

Nu är de kantareller vi hittar i vår skog visserligen inga ädelstenar, men jag kan lova att vi blir lika glada över att upptäcka dem, som jag tror att Karla, där borta i Minnesota, blir när hon hittar sina agater.

Och till slut: Idag har jag uppfyllt min dagliga dos av nyvunnen kunskap, jag har lärt mig vad agater heter på engelska!

2010-08-17T00:10:00.000-07:00

Rätt ofta säger människor till eller om mig, med en rätt så nedlåtande ton, att jag är idealist. Och ja, jag är idealist. Jag har ideal som jag håller högt och försöker att leva efter. Ideal jag arbetar för att uppnå, helt utan någon som helst ekonomisk ersättning. Just det ideella arbetet är väl det som sticker i ögonen på dem som strävar efter materiellt välstånd och makt. Men jag hävdar bestämt att utan idealism skulle världen gå under. Det är en fråga om kärlek och utan kärlek inget liv. Jag är inte den första och säkert inte den siste idealisten och det känns gott att veta. En som har beskrivit fenomenet idealism på ett underbart sätt är Pär lagerkvist i "Den knutna näven".

"Och idealism, detta av samtiden så föraktade ord, betecknar helt enkelt en ofrånkomlig realitet. Den är inte något dimmigt blått, som våra drömmar förlorar sig i utan ett faktum i vår tillvaro, något som överhuvudtaget gör den möjlig. Vilken mänsklig strävan av än så obetydlig högre art bottnar inte i idealism? Och hur skulle vi kunna undvara denna högre strävan? Hur skulle något tidsskede, någon del av ett kulturförlopp kunna göra det? Idealism är kulturens syre utan vilket den inte kan andas."

Det finns inget mer att tillägga, det är gott nog! Jag är stolt över att vara idealist.

2010-08-15T00:29:00.000-07:00

15:e augusti, Marie Himmelsfärd. Bondepraktikan säger:

"En regnperiod som börjar nu fortsätter i ytterligare 14 dagar. Men skiner solen klart blir nästa vecka regnfri."

Jag hoppas innerligt att bondepraktikan har fel. Men den berättar också:

"När hundens buk mycket knurrar

Äter mycket gräs, grinar och murrar

Då vill det gärna så tillgå

Att vi snart därefter ett regn få."

Eftersom Bessie har haft en orolig natt, med mycket "knurr" och flera utomhusvistelser, måste ju det betyda att det kommer ännu mera regn. Tyvärr kunde jag vid en snabbtitt på yr.no konstatera att norrmännen har läst bondepraktikan och att de känner min hund rätt väl. De spår nämligen regn nästan varje dag hela nästa vecka. Som om det inte var tillräckligt fuktigt i luften och blött i marken! Enda ljusglimten är att det är något svalare och därmed något mindre klibbigt.

2010-08-03T23:37:00.000-07:00

Jag känner mig, åter igen, snuvad på konfekten!

Varje gång det ska bjudas på ett himmelskt spektakel, såsom kometsvärmar, extra starkt lysande planeter, eller som nu, norrsken, är himlen täckt av ett tjockt molntäcke. Det slår aldrig fel!

Jag skulle så gärna vilja se ett riktigt norrsken och eftersom jag har räknat ut att jag nog aldrig får maken till att åka på semester i öfvre Norrland i februari, så blev jag väldigt glad när jag läste i tidningen att solen har haft ett större utbrott och att man därför skulle kunna skåda norrsken även på våra breddgrader. Det såg ljust ut för himmelsk underhållning, fram till klockan åtta igår kväll, men då blev det mörkt och regnigt och chansen, att få uppleva detta hett eftertraktade skådespel, försvann. Prognosen för den kommande natten är inte heller särskilt upplyftande, när det gäller att få njuta av något himlafenomen.

Så, det är inte konstigt att jag just nu tycker att tingen är emot mig.

2010-08-02T13:21:00.000-07:00

"Tre ting återstår av paradiset: nattens stjärnor, dagens blommor och barnens ögon."

Kloka ord skrivna för så där 750 år sedan av Dante Alighieri.

Så rätt han hade!

Om vi kan bli förstummade av att skåda stjärnhimlen en mörk augustinatt eller mållösa av beundran inför blomsterprakten en tidig sommarmorgon så finns dock inget som är större, än att få drunkna i ett barns ögon.

En bit av paradiset, så att även vi ska få känna ynnesten av att vara en del av något större.

2010-07-31T06:46:00.000-07:00

Skogens guld! Trots torkan som har rått under nästan hela juli månad har "svampmannen" (läs Bengt-Olof) försett oss med dagliga leveranser av kantareller. Vi har stekt dem i smör och stuvat dem med grädde. Vi har gjort soppa på dem och drygat ut grytor och gratänger med dem. Vi har fyllt paprikor och smördegspiroger med dem. Vi har skänkt våra barn och våra kära grannar en del av dem och jag har börjat att frysa in dem. Det tycks som om svampsäsongen har kommit igång, på riktigt, först nu, men jag har uttömt hela min samling av svamprecept redan. Jag efterlyser härmed tips och idéer om vad mer jag kan göra med alla kantareller som "svampmannen" kommer hem med. Sätt igång och skriv, vem vet kanske vi kan dela med oss av skogens guld, som tack för hjälpen!

2010-07-29T01:54:00.000-07:00

Om en dryg vecka är jag bjuden på skolstart i Tyskland. Mitt lilla gudbarn ska börja skolan! Ett tillfälle till fest.

Tänk, att traditioner kan vara så olika i länder som ändå ligger rätt nära varandra. Skolstart har alltid varit festlig i Tyskland. Jag kommer ihåg min egen som om det hade varit igår och ändå ligger den 55 år tillbaka i tiden! Skolstruten jag fick var nästan lika lång som jag och den var fylld med alla tänkbara saker som ett skolbarn kan tänkas behöva, samt en hel del godsaker som skulle ge skolan en viss sötma. Hemma väntade fest med släkt och faddrar. Middag och tårta och någon obeskrivlig, giftigt grön, läskedryck som bara bjöds vid speciella tillfällen.

Däremot firas inte skolavslutningar på något särskilt festligt sätt. Inte ens studenten firas överdrivet stort. En stilla familjemiddag på restaurang, några uppskattande ord av mor och far, men mer än så är det inte. Så helt annorlunda mot här!

Nu ska alltså Clara börja ett nytt liv, bli skolbarn. Jag blir alltid vemodig vid sådana övergångar i livet. Yngsta dotterns studentexamen för några veckor sedan, barnbarnets "förvandling" från blöjbarn till rätt så stor pojke, äldsta barnbarnets inträde i gymnasievärlden, vänner som firar tioårig bröllopsdag, makens pensionering, vår som blir sommar, som övergår i höst, allt detta får mig att fundera över tid. Tid som flyr, tid som inte hinns med, tid som kan kännas så oändlig, tid som jag skulle vilja stanna för att kunna njuta av nuet, tiden som jag har funnits till och alla minnen som är förknippade med just den tiden.

Under sommarmånaderna lever jag "utan tid", det vill säga utan klocktid. Jag lever som poeten Göran Ekstrof uttrycker det:

Jag vill inte ha

ett sånt där digitalt mirakel

som mäter ut min tidskonsumtion.

Jag vill behålla

mitt globala mirakel

som ger mig kvar min odödlighetsillusion.

Den tyske filosofen Peter Heintel grundade 1990 "Tempus. Verein zur Verzögerung der Zeit" (Förening för att dra ut på tiden). En förening jag varmt rekommenderar alla bli medlemmar i. På ett mycket klokt och humoristiskt sätt funderar man här över Chronos och Kairos. Mycket som kan få oss att med nya ögon se på den sista tiden i mina funderingar, nämligen framtiden.

Och under tiden som jag har suttit och skrivit ner alla mina tankar om tid kom jag då på vad Clara ska få i present till sin skolstart, en klocka!

2010-07-21T23:41:00.000-07:00

Ett tecken på att jag mår bra, har sovit gott och orkar ta itu med dagens olika arbeten, brukar vara hur jag klara korsordet vid frukosten. Går det som en dans, då mår jag prima. Går det trögt, då är jag trött. Går det inte alls, då mår jag inget vidare. Vid sådana tillfällen får jag tänka efter för att hitta orsaken.

I morse gick inget korsord att lösa. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt. Sonen i grannhuset hade partaj igår. Ungdomarna började festa vid sjutiden, lite lätt och inte alltför högljudda. Lite skratt och discomusik. Inget att hetsa upp sig över. Framåt tiotiden hade ljudet ökat till en nivå som gjorde det svårt att höra vad som sas på TV, om jag ville ha öppen dörr. Och öppen dörr ville jag ha! Lite sval kvällsluft som drar genom huset behövs för att kunna stå ut. I det läget undrade jag hur länge festen kunde pågå. Vid elvatiden gick jag och la mig. Först med stängt fönster, för oljudets skull. Efter en timme var jag tvungen att öppna fönstret. Det blev helt enkelt för varmt i rummet. Festen fortgick med oförminskad styrka. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Klockan sex gick jag upp för att äta frukost. DÅ, ÄNTLIGEN, blev det tyst! Frukost i trädgården och total tystnad. Jag njöt i fulla drag. Men nattens totala brist på sömn gjorde det omöjligt att lösa korsordet. Efter en skogspromenad i fuktig växthusvärme, ska jag nu sätta mig i min rosenträdgård och göra ett nytt försök. Kommer jag ingen vart nu heller, ger jag upp och ägnar resten av dagen åt att sitta i skuggan och läsa en deckare. Mer klarar jag nog inte av idag.